Jag har ett inte helt oproblematiskt förhållande till julen.
Inte till julen i sig eller julens budskap eller något sådant utan snarare de traditioner och förväntningar som omger julen. Firandet, basically.
För å ena sidan är det oerhört trevligt.
Det är underbart att träffa de människor som jag dessvärre ser alldeles för sällan. Det är värdefullt att sitta i kyrkbänken på julafton och sjunga Stilla natt eller vilken psalm som råkar vara sjungas; att få känna sig delaktig i ett större sammanhang. Det värdesätter jag enormt.
Det är rikt att få ha långa lediga dagar med glögg, släkt och konfekt.
Från mina föräldrars hem. Foto: Ebba Åström 2017
Å andra sidan är julen för mig en dränerande tid.
Hur mycket jag än uppskattar att träffa människor long time no see har jag en orkesgräns som kommer emot mycket tidigare än jag själv skulle vilja.
Med pur viljestyrka kanske jag orkar igenom två tre dagar av intensivt program, men vad är kvar av mig efter dessa intensiva dagar? En urlakad Mindy som helst vill ligga i ett stimulifritt rum och djupandas tills jag har återfått livsgnistan.
Det låter hemskt när jag skriver så här. Som att jag på något sätt ogillar människor, att jag endast uthärdar dem.
Det kanske låter så men det är helt fel.
Jag ser det som ett av de största felsluten när det kommer till introversion: att introverta ogillar människor. Det stämmer inte alls. I alla fall inte för mig.
Från Torpet. Foto: Ebba Åström 2017
Det är bara att jag och andra introverta med mig suger i oss mänger av information som vi måste processa.
Ni vet som när en dator har en mängd filer som den ska flytta över till en hårdskiva — den går igenom varje fil för att se att den är intakt, inte innehåller virus och att det inte redan finns dubbletter av filen.
Det är plågsamt långsamma processer och ibland blir det för många filer samtidigt och då uppstår något slags syntax error (förlåt alla IT-bevandrade läsare för eventuella felslut i metaforväg).
Därför blir julen, som är en lång sammanhållen tidsperiod med mycket program, många människomöten och många nya impulser, tyvärr ofta rätt dränerande.
Jag och julen har således ett inte helt oproblematiskt förhållande.
Men vi jobbar på det.
Med min söta “fadderkatt” Misty som ägs av min storebror Max och hans fru Linn. Foto: Ebba Åström 2017