introversion

Motsatsen till FOMO

På något plan kan jag förstå begreppet FOMO (fear of missing out, alltså rädslan att gå miste om något evenemang eller liknande), men ändå kan jag inte alls relatera till det i mitt liv.

Jag skulle snarare säga att jag lider av motsatsen till FOMO, någon sorts FONC — Fear Of No Chill. Rädslan för att göra för mycket på bekostnad av den ovärderliga vilan.

De här tankarna nås jag inte alls osökt av när jag läser Linus Jonkmans bok Själv — kraften i egentid. Han skriver mycket som sätter igång tankeverksamheten hos mig. Han skriver också en del som jag inte direkt håller med om, men jag vaskar guldkorn.

Han skriver bland annat:

Egentligen är det ganska upprörande att så få vågar stå upp för sitt behov av egen tid. Det sociala anses så självklart att du betraktas som en kuf om du tackar nej. Undrar om hon är deprimerad? tänker folk. I dagens samhälle är det viktigt att ha en anledning till att tacka nej, något som arrangören kan acceptera. När någon frågar vad du ska göra i helgen och du svarar “ingenting”, uppfattas det vanligen som att du är tillgänglig. “Okej, vad bra! Då kanske vi kan komma över på lördag?” Detta är inte en logisk tolkning egentligen. Du kanske faktiskt har bestämt dig för att göra ingenting och att detta är din plan för helgen
— Linus Jonkman: Själv — kraften i egentid (2016, s. 67)

Att ha helger när jag kan svara ingenting när någon frågar om mina planer är enormt viktigt för mig. Det stör mig inte att se bilder på vad mina sociala medier-vänner gör på sina helger. Jag lider inte av FOMO.

Jag lider av motsatsen.

EF624B39-3FD9-477B-9D55-84D6A0A3A668.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Problemlösning 101

Jag tror ofta att mitt tillfälligt mörka sinne är en långvarig företeelse som kräver drastiska livsförändringar; när det egentligen bara är en liten svacka i humöret till följd av för lite sömn.

Jag undrar ibland varför jag känner som jag gör, var all ångest kommer ifrån, tills jag äter en banan och inser att jag bara var hungrig.

25 år i denna kropp och ännu har jag inte lärt mig att 93 % av mina problem åtgärdas med antingen mat, sömn eller egentid. Allra helst alla tre.

Det är frustrerande att inte alltid veta skillnad på ilska och hunger, på ångest och sömnbrist.

Men å andra sidan är det en lättnad att åtgärderna för mina humörsvackor är välbeprövade och lättillgängliga.

Finns det några andra hangry introvertar där ute?

Jag och egentiden. Fångad av min vän Sofia Ylimäki-Lindqvist

Jag och egentiden. Fångad av min vän Sofia Ylimäki-Lindqvist

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Lögner om introverta: ogillar människor

Den tuffaste sanningen att smälta, i utforskandet av vem jag är, har utan tvekan varit faktumet att jag är mycket mer introvert än vad jag alltid har trott.

För hur mycket vi än vänder och vrider på saken är introversion inte lika mycket av en dygd som extroversion i vårt bjud-på-dig-själv-visa-framfötterna-du-är-ditt-eget-brand sätt att tänka.

Att stoltsera med ett "hej hej jag trivs jättebra för mig själv, tycker det är lite jobbigt med mycket människor och skulle helst sitta och skriva här för mig själv utan störningsmoment" låter ju inte så hett.

Och likväl är det precis så det är. För mig åtminstone.

Det tog rätt så lång tid för mig att inse det, eftersom jag alltid har varit bra på att bete mig på ett extrovert sätt: bjuda på mig själv, uppträda inför publik, våga ta kontakt med nya människor, småprata med främlingar.

Men det har ofta också sugit musten ur mig.

Efter en intensiv, människofylld kväll känner jag mig ibland som en urvriden disktrasa som bara skulle behöva få ligga i ett varmt bad, omgiven av en enda sak — tystnad.

Betyder det att jag ogillar människor som fenomen? Absolut inte. Människor är det vackraste jag vet.

Det betyder bara att jag måste få vara ensam mellan varven.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Introvert baksmälla

Att vara i en ny stad är alltid lika häftigt.

Att spendera dagarna med att lyssna på intressanta presentationer inom exakt mitt forskningsfält är spännande. Att vara omringad av stora tänkare och vetenskapsmänniskor är en enorm förmån.

Det är bara ...

Jag är inte funtad till att orka vara mitt gladaste mest nyfikna och kunskapshungriga jag i många, långa, dagar i sträck. Det är inte alls fel på mina medmänniskor, det är bara så jag är funtad.

I en handling av desperation kontaktade jag min ständigt närvarande husdoktor Dr. Google.

Dr. Google identifierade kvickt symptom på den högst ovetenskapliga diagnosen ”introvert baksmälla” och jag köpte hans dom.

Lite downtime, en tupplur och lite egentid senare är jag vederkvickt i kropp och själ.

Det finns en styrka i att känna igen sig själv; sina gränser, svagheter och sitt mående.

Det är starkt att våga handla i enlighet med den egna självkännedomen, trots att det kan kännas okonventionellt och obekvämt ibland.

Det intalar jag mig själv, i alla fall. 

Turist javisst!

Turist javisst!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Sanningar om introverta: ensamhet ger näring

Föregående helg hade jag en hel dag för mig själv. Min Samuel åkte iväg tidigt om morgonen och kom inte tillbaka förrän 17 timmar senare.

Det som en människa väljer att göra under en 17 oplanerade, ensamma timmar tror jag att ganska långt avslöjar hurudan den här människan är. I alla fall i termerna av extrovert - introvert.

Så vad gjorde jag under mina ensamma dag?

Jag läste (såklart, inget nytt under solen). 
Jag såg klart en tv-serie och påbörjade en ny.
Jag tränade.
Jag bloggade och funderade.
Jag skrev.
Jag tänkte.
Jag åt god mat.
Jag promenerade.
Jag lyssnade på podcasts.

Det fanns inte en gång som jag upplevde att det var tråkigt. Tvärtom njöt jag. Inte för att jag inte njuter av sällskap och andra människor. Men det ena behöver inte utesluta det andra.

Och det är en sanning om introverta. Vi räds inte ensamhet. Vi får näring av att umgås med oss själva, för vi fyller vår ensamma tid med aktiviteter som känns meningsfulla för oss.

Jag tycker att det här ensamhetsfenomenet kan förklaras väl med de engelska termerna loneliness och solitude. När loneliness lutar mera mot att betyda den här ensamheten som oftast är ofrivillig och negativ, är ordet solitude mer som en självvald ensamhet som personen ifråga inte lider av.

Men att regelbundet ha kvalitetstid med mig själv är en god investering. Och i söndags hade jag a sunday of solitude.

sjölvar2-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Sanningar om introverta: introduktion

Jag fortsätter på min serie "Sanningar och lögner om introverta" och har glädjen att presentera del 1 i avdelningen Sanningar om introverta.

Nå. Det är ju alltid lite halvfarligt att tala om eviga sanningar då det gäller människor. Människor är alldeles för individuella och unika för att vara förevigt stämplade och definitivt kategoriserade. Men låt mig i alla fall få tala om typiska drag. Ett typiskt drag för introverta är följande:

Introverta personer upplever den omgivande världen till stor del inom sig själv.

Jag är inte en sådan som syns och hörs mest i alla sammanhang. Det betyder inte att jag är osocial och sitter i ett hörn och isolerar mig själv (se lögner om introverta del 1). Näpp!

Däremot följer jag med vad som händer runt omkring mig. Väldigt noggrant. Jag observerar min omgivning och känner in den. Jag ser, tänker, reflekterar.

Att göra det här i ett trångt rum med mycket folk och med mycket ljud blir lätt överstimulerande. 

Det innebär att jag efter en kväll med många nya impulser, nya bekantskaper och mycket ljud kan vara nöjd men väldigt, väldigt trött. Och då måste jag få tid för mig själv för att smälta och processa allt jag har varit med om. Sortera och reda ut nya tankar, känslor och impulser.

Precis som att jag behöver städa upp lite i hjärnan för att ha ordning och reda, och för att sedan orka igen.

Foto: Syster Ebba Åström

Foto: Syster Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Lögner om introverta: introduktion

Få människor, inklusive mig själv under en lång tid, skulle tro och acceptera att jag är introvert. 

Det är en sanning som av ett flertal orsaker inte är helt oproblematisk att kläcka ur sig så här på en offentlig blogg.

Det är problematiskt för att a) de flesta har en väldig snedvriden syn på vad introversion är, vilket leder till att b) de flesta tycker att introverta personer inte är bra på att umgås med människor, vilket i sin tur leder till att c) människor inte tycker att jag kan vara introvert, för att jag förmår manövrera pjäserna i det sociala spelet i helt skaplig ordning.

Men hör och häpna: jag är introvert oavsett om du tror det eller ej.

Att introversion är det samma som socialt inkompetent är en enorm felaktig uppfattning om introverta personer, och det är också lögn nummer ett i min serie "lögner och sanningar om introverta".

Jag tycker mig att introversion ofta likställs med socialt handikapp. Att vara introvert blir synonymt med att vara osocial, människorädd eller skygg.

Bah!

Jag kan vara hur duktig på att mingla som helst
Jag kan vara centrum av uppmärksamheten på en tillställning
Jag kan stå på scen och bjuda på mig själv
om jag vill. 

Njuter jag av det? Oftast. Får jag energi av det? Inte så värst mycket. Men är jag oförmögen till det? Absolut inte.

WhatsApp Image 2018-07-09 at 13.55.25.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det mest missförstådda

Det tog mig 22 år att förstå mig på en väldigt väsentlig och stor del av mig själv. I tjugotvå år trodde jag att jag var en mycket utåtriktad och extrovert person, en person som riktigt blommar ut och lever upp i situationer där jag får mingla loss med en drös med människor. Och bara för att jag själv trodde det så levde jag därefter. Jag tänkte att jag ju måste vara en extrovert då jag är van och orädd att stå på scen och uppträda, jag är inte blyg och jag är rent av ganska duktig på att lära känna nya människor. Jag kan vara ganska ofinländsk i den meningen, om du låter mig stereotypisera och generalisera lite.

Så jag begrep inte varför jag så starkt drog mig för att göra telefonsamtal, eller varför jag blev alldeles orimligt trött efter en kväll med många människor. Jag tyckte jag var bortom märklig när jag på större tillställningar kände ett behov av att låsa in mig på toaletten och vistas där mycket längre än behövligt, bara för att få uppleva lugnet och tystnaden. Jag trodde ju så stenhårt på att jag var extrovert och därför kunde jag inte förklara eller förstå mitt beteende, då jag dittills hade beskrivit mig själv i extrovertiska termer. Jag hade missförstått mig själv på ett väldigt grundläggande plan och det ledde till stor förvirring och frustration.

Tills jag snubblade över begreppet introversion. Begreppet hade jag förvisso hört i psykologikurserna i gymnasiet, men det hade aldrig haft personlig relevans för mig och hade därmed inte heller fastnat. Introversion var ett begrepp som hade klingat så negativt i mina öron under hela min livsstid. Jag, introvert? Aldrig! Jag hade alltid tänkt att introverta personer är sådana som inte syns, inte hörs, som går längs med väggarna, aldrig tittar andra människor i ögonen och har noll koll på det sociala samspelet. Och jag som ofta hörs under klassrumsdiskussioner, älskar dramaövningar och har vunnit en vältalighetstävling.

Men ju mer jag läste om introversion desto mer var jag tvungen att omvärdera min uppfattning av begreppet, och fram för allt min uppfattning av mig själv.

Foto & redigering: Ebba Åström

Foto & redigering: Ebba Åström

Precis som med alla personlighets- och karaktärsdrag tycker jag det är viktigt att inte definiera sig utifrån en egenskap eller ett enda drag. Jag tror att vi människor är alldeles för mångfacetterade för att kategoriseras utifrån en enda bestämd kategori. Men när jag förstod att jag har drag av introversion blev allting plötsligt mer begripligt. Den frustration och det självförakt, som min okunskap om mig själv hade gett upphov till, lättade och försvann när jag plötsligt kunde förstå mig själv utifrån nya termer. Jag var inte längre ett märkligt undantag till normen utan jag var... jag. På mina egna, fullkomligt legitima villkor.

Och sån här är jag: Jag njuter av att sträckläsa, jag har inget emot mitt eget sällskap och jag blir lite överstimulerad av mycket ljud och mycket folk. Det betyder inte att jag inte kan eller tycker om att umgås med människor, men det betyder att jag behöver ladda upp ordentligt innan, och landa i mig själv en tid efter. Jag kräver i allmänhet väldigt lite underhållning för att vara tillfreds, jag är duktig på att avläsa sociala situationer och jag är inte så dålig på att småprata heller. Men jag behöver mitt lugn och min ro för att orka och fungera.

Jag tror att introversion är ett väldigt missförstått karaktärsdrag då det inte sällan används synonymt med social inkompetens och enstörighet. Jag tror också att många fler människor därute är introverta utan att de vet om det, för extroversion tycks vara normen och det eftersträvansvärda.

Introversion, så som jag har uppfattat det, innebär inte att vara "osocial" utan det handlar snarare om på vilket sätt man laddar batterierna. Och där måste var och en hitta sitt eget sätt.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.