livsfilosofi

Inte så svartvitt

Jag minns så tydligt hur jag långt in i tonåren tyckte att världen var enkel. Det finns rätt, det finns fel och människor är si eller så.

End of discussion, vad är problemet liksom.

Jag hade väldigt enkla svar på väldigt svåra frågor. Eventuella mothugg eller brister i mina åsikter och teorier om hur världen var funtad kunde jag nonchalera eller fösa bort med en axelryckning och ett “det är nu bara så”.

I efterhand har jag ju insett att svartvitt tänkande är väldigt typiskt för barn och unga, men när jag i vuxen ålder insåg att världen inte alls är så svartvit som jag har trott blev det jobbigt.

För det är en enkel lösning att vara kategorisk. Det är lätt att välja ett spår i livet och vägra avvika från det.

Det är jobbigt när vi börjar problematisera, ifrågasätta och vägra acceptera enkla “sanningar”.

Men det är en av mitt livs allra viktigaste insikter: att världen inte är svartvit.

Att den inte behöver vara det.

Att jag får vara i världen, viss om att den är svår och komplex och att det verkligen inte är lätt. Att jag för den skull inte behöva ha alla svaren eller alltid ha genomtänkta sätt att förhålla mig till den.

Det är jättesvårt och jättebefriande samtidigt.

1D3C2B9D-D2F7-4992-AC17-0006A1DF736E.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Odramatiskt

Livet just nu är sjukstuga dag 10, ett kylskåp som ekar tomt och ett hem som borde ha städats för en vecka sedan.

Men jag övar mig i konsten att förhålla mig till tillvaron lite mer … odramatiskt.

Jag har sänkt alla krav på att göra min egen babymat och tänker att det inte behöver vara så vidlyftigt och dramatiskt.

För det första för att jag är omåttligt ointresserad av matlagning över huvud taget, och för det andra är jag ännu mer ointresserad av att laga storslagna rätter åt en baby som dessutom äter kanske två skedar. För det tredje finns det ju superbra babymat på burk så varför skulle jag envisas med att kocka då?

Jag har också tänkt på att försöka anta en mer odramatisk hållning till livet när det gäller mycket annat:

Som mitt jobb (det är ju bara en avhandling), min kropp (det är bara en kropp, den är grundfrisk och stark och har fött barn och är helt otrolig när jag tänker på det), mitt hem (det ser inte ut som jag hade önskat och är långt ifrån magasinvänligt men det är funktionellt och tryggt och hem).

Det som verkligen är dramatiskt i livet är verkligen dramatiskt, och i min skyddade tillvaro är det lätt att skapa problem där inga finns.

Därför vill jag försöka avdramatisera det som inte behöver vara så dramatiskt.

Vi får se hur jag lyckas med det.

Jag som försöker ta tillvaron med lite mindre dramatik

Jag som försöker ta tillvaron med lite mindre dramatik

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Fullkomlig zen

Jag har ett väldigt ambivalent förhållande till människor.

Människor förundrar mig ofta och gör mig riktigt förbajskad ibland.

Och främst gäller detta människor som lever i min periferi; som jag inte har en jättestark relation till men som jag ändå lever sida vid sida med och måste förhålla mig till på sätt eller annat.

Jag märker att jag lätt blir uppjagad av medtrafikanter, personer med för mycket ego, personer som tror sig veta allt, personer som saknar gränser och en handfull andra personer som helt enkelt är olik mig (eller alldeles för lik mig).

Men jag märker också att om jag blir uppjagad av dessa personer så är det främst jag själv som drabbas. Personerna som har gjort mig uppjagad vet sällan om det.

Det är snarare jag själv som lider om jag börjar hysa agg, blir sur eller i största allmänhet bara reagerar negativt på vad en annan människa säger eller gör mot mig.

Några personer som däremot inte retar gallfeber på mig. Inte alls, faktiskt. Snarare tvärtom.

Några personer som däremot inte retar gallfeber på mig. Inte alls, faktiskt. Snarare tvärtom.

Så jag och Samuel har en gemensam kampanj så här över sommaren.

Den går ut på följande:

Att vi vad som än händer – vad folk än säger eller gör och hur mycket det än skulle irritera oss – ska hantera det med lugn, hundra procent hakuna matata och fullkomlig zen. Och att vi ska påminna varandra om detta.

För sist och slutligen kan vi inte styra andra människors tankar, ord och handlingar. Vi kan inte få människor att bete sig på ett annorlunda sätt, att inte säga plumpa ord och inte utföra handlingar som vi inte gillar.

Det vi däremot kan styra är hur vi i vår tur reagerar på dessa ord och handlingar.

Eller så här: det är inte hur man har det utan hur man tar det, som min samtalsterapeut så klokt uttryckte det.

Två ambitiösa kampanjare. År 2016.

Två ambitiösa kampanjare. År 2016.

För ett tag sedan läste vi Björn Natthiko Lindeblads bok Jag kan ha fel: Och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk och då lärde vi oss om “de öppna handflatornas”-metod.

Som går ut på att alltid, när vi känner att vi krampaktigt börja knyta våra nävar i ilska, irritation eller frustration över andra människor, istället skulle öppna upp handflatorna och således öppna upp för mildheten och överseendet.

Och kanske till och med tänka “jag kan ha fel, jag kan ha fel, jag kan ha fel”.

Jag tror denna kampanj som vi har inlett kommer bli oerhört utmanande. Men i slutändan också oerhört belönande.

Så, härmed inleder vi kampanjen “fullkomlig zen”.

Välkommen med, om du vill!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Istället för meningen med livet

Människan har väl alltid undrat över meningen med livet.

Frågan blir lätt alldeles för stor för att hantera.

Så istället för att tänka på meningen med livet brukar jag försöka tänka vad som gör livet meningsfullt. Eller vad som åtminstone ger mig en känsla av meningsfullhet.

Det som känns meningsfullt för mig är tätt förknippat med relationer. Det är förknippat med tro. Det är förknippat med äkthet och sårbarhet. Det är förknippat med böcker och berättelser.

Och jag tänker: om jag fyller mina dagar med detta som ger mig en känsla av meningsfullhet – blir inte då livet i längden meningsfullt? Skapar det inte i förlängningen en mening med livet.

Jag vet inte, men det är mycket mer hanterbart att tänka i termer av meningsfullhet istället för meningen med livet (dessutom i singularis, som om det finns en endaste en universal mening, en one size fits all mening – det tror jag inte alls på).

Så istället för meningen med livet tänker jag att få in meningsfulla möten, aktiviteter och upplevelser varje dag.

Månne det inte leder till ett meningsfullt liv i längden.

Med några av mina fina vänner. Dessa relationer ger definitivt en känsla av meningsfullhet i mitt liv. Så tacksam för er (och också er som inte är med på bilden). <3 Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist

Med några av mina fina vänner. Dessa relationer ger definitivt en känsla av meningsfullhet i mitt liv. Så tacksam för er (och också er som inte är med på bilden). <3 Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Optimisten och realisten

Ni vet bilden i populärkulturen som ofta porträtterar människans psyke som en dragkamp mellan ängeln och djävulen på axeln?

Jag vill gärna modifiera den lite, för i alla fall i mitt fall är det inte så svartvitt.

I mitt dagliga liv upplever jag väldigt sällan att det är en kamp mellan ljus och mörker, eller ont och gott, som äger rum i mitt medvetande och handlade.

Snarare skulle jag förstå min kamp som något som utspelas mellan en optimist och realist.

I grund och botten är jag en optimist och har nära till hands att se på världen, verkligheten och mig själv ur ett positivt perspektiv. Jag tror benhårt på människans godhet och på att även det mörkaste mörker ljusnar förr eller senare.

Samtidigt försöker jag balansera min optimism med en slags sund realism. Bara för att jag ”tänker goda tankar och försöker vända allt till det ljusa” betyder det inte alls att saker och ting alltid går vägen, att allt är okej och att jag alltid har det bra.

Jag måste få känna hur det verkligen känns, jag måste kunna leva med att världen ofta är skev och hemsk trots att jag vill tro att allt kommer att bli bra till slut.

IMG_6015.jpeg

Jag är rädd att optimism ibland kan vara ett hinder för sårbarhet – att en käck “jamen det är nog bra”-mentalitet tar bort utrymme för uppriktighet, verklighet.

Kan inte överdriven optimism ibland snudda vid förnekelse, förträngning och förringande?

Det är väldigt svårt att vara sårbar med någon som ständigt vill vända allt till det goda och som (i all välmening) överröser en med uppmuntran och pepp utan att bejaka hur saker och ting verkligen ligger till.

Jag är rädd att det inte alltid finns rum för rå verklighet i en inbiten optimists värld.

Samtidigt är det en oerhörd gåva och förmåga att kunna fästa uppmärksamheten mot det som faktiskt är bra trots att många saker inte är det. Att medvetet söka efter ljuset när det är mörkt gör livet så mycket mer uthärdligt.

Men balansgången mellan dessa två poler är något som jag finner allt annat än enkel.

Kan en verklighetstrogen uppfattning om världen och självet samexistera med en djuptgående optimism?

Går det att kombinera de här båda? Hur ser en sådan kombination ut? Det här är inga retoriska frågor utan uppriktiga och genuina spörsmål.

Om svar anhålles således.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Ett återbesök

Det är inte ofta jag återbesöker gamla blogginlägg som jag har skrivit.

Men idag återbesökte jag mars 2020.

Jag var nyfiken på vad jag hade skrivit, tänkt och känt under de där första förbryllande veckorna när corona blev något helt annat än ett ölmärke och fick drastiska konsekvenser för mitt liv och andras liv.

Det förhållningssätt jag skrev fram i mina texter, och så väl minns att jag faktiskt anammade när det väl begav sig, var en kombination av respekt för allt det ovissa, tacksamhet för allt som ändå var och tillåtelse att frustreras över att inte veta och att inte alltid gilla.

Ett år senare och märker jag att mitt förhållningssätt är nästan precis detsamma.

Jag besitter samma envishet om att det alltid finns någon ljusglimt, att det alltid finns en strimma hopp. Det måste måste måste göra det.

Respekt, tacksamhet och tillåtelse. Mitt överlevnadsrecept under coronaåret 2020.

Och inte helt pjåkigt recept för livet i största allmänhet.

Jag för nästan precis ett år sedan. Ser rätt lika ut idag trots att världen inte gör det.

Jag för nästan precis ett år sedan. Ser rätt lika ut idag trots att världen inte gör det.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Motto

Om mitt liv hade ett enda ord som motto vore det följande:

perspektiv

Jag märker att oavsett vad jag pratar om, med vem eller under vilka omständigheter kommer jag tillbaka till detta: att det mesta i min livsvärld handlar om perspektiv.

För perspektiv har med förväntningar att göra. Det har med föreställningar om världen att göra.

Perspektiv för mig handlar om förmågan att bli medveten om varifrån jag kommer och erkänna vart jag är på väg, vart jag vill. Samtidigt innebär perspektiv en förståelse för att precis varenda människa kommer från ett annat håll och har helt andra perspektiv.

Ibland går de här perspektiven hand i hand, andra gånger är de i konflikt med varandra.

Jag märker att det här perspektivtänkandet kommer till uttryck i det jag skriver, i böcker jag läser till och med i tavlorna jag hänger upp på mina väggar.

Det kommer till uttryck i hur jag bemöter andra människor och vad jag ofta tänker på efter människomöten.

Så många av mina relationer, diskussioner och upplevelser blir mindre sårande, mer förståeliga och överlag mer nyanserade när jag ser på dem ur de multipla perspektivens lins.

IMG_1831.jpg

Jag vet inte om det här är något som talar till dig eller om det bara är för mig som det här begreppet, detta mitt livs motto med perspektiv, faktiskt får mening.

Får det mening för dig?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vad forskningen lär mig om livet: del 2

Bloggserien fortsätter!

Jag ska skriva tre artiklar och dessa ska slås ihop till en avhandling. Låter lätt men orsakar huvudbry.

Det är klart att jag börjar med att läsa in mig på området. Jag försöker skapa en förståelse över vad som har gjorts och ännu viktigare: vad som inte har gjorts.

Jag har nu ägnat fyra månader åt att läsa läsa läsa och ju mer jag läser desto mer inser jag hur mycket jag inte har läst och allt jag ännu inte vet.

Det finns mycket jag inte vet och det skrämmer mig att göra anspråk och säga “det här har inte gjorts” för i ärlighetens namn: hur kan jag veta det? Jag har inte läst allt.

Så jag har dragit mig från att börja skriva.

E453C9CE-F884-4BEE-85E3-F6382F8CF2C6.jpg

Därför är en insikt om vad forskningen lär mig om livet följande:

Du blir aldrig klar

Det finns alltid något att läsa. Din text kanske alltid kan finslipas lite till. Du har kanske aldrig kläm ut precis allt ur ditt forskningsmaterial.

Eller: du kanske hoppades att du hade kommit längre. Du kanske planerade att du borde ha samlat på dig lite mer kunskap innan du satte igång, du kanske är rädd att där du är just nu inte är tillräckligt.

Det är förståeligt, men det är en helt omöjlig ekvation att lösa.

För vi blir aldrig klara. Du, jag, vi.

Det har forskning visat mig.

Om du inte tror på forskning kan du väl ändå tro på poesin — på Tranströmers ord

Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnas valv efter valv oändligt
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall
— Romanska bågar av Tomas Tranströmer
IMG_4965.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Enkelheten

Det är första maj och vi har firat dagen under stillsamma former.

God mat, trevligt sällskap, lite spel, mycket skratt.

Enkelt, vackert.

Om det är något dessa coronadagar lär mig är det konsten att glädjas över det lilla.

I flera års tid har jag strävat efter det, mediterat över det, reflekterat, skrivit och sökt den plats i min själ som nöjer sig med att bara vara. Jag längtar efter att kunna omvandla små, små ljusglimtar till höjdpunkter i livet.

Nu om någonsin sätts min strävan efter att nöja mig med mindre på prov.

Och jag har funnit att glädje de senaste veckorna kan vara ett meddelande från en vän, att se min favoritfrukt på nedsatt pris i affären eller att få bjuda mina syskon på mat.

Ljusglimt i coronavardagen: lugnet, myset, det kravlösa.

Ljusglimt i coronavardagen: lugnet, myset, det kravlösa.

Jag tror många andra människor har liknande upplevelser.

Jag hoppas att den här känslan av tacksamhet över sådant som jag vanligtvis tar för givet blir kvar även efter undantagstillstånd och pandemiverklighet.

Tyvärr tror jag att jag liksom hela mänskligheten har lätt för att glömma.

Men vi har också lätt för att minnas det vi vill.

Jag vill minnas enkelheten. Tacksamheten.

Glad första maj.
I all enkelhet.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Den som hittar sin plats

I världshistoriens bästa sitcom Friends finns ett avsnitt med Monica’s Thunder.

Hon är nyförlovad och står givetvis i centrum för uppmärksamheten. Hon har sin stund i rampljuset ända tills någon berövar henne det, alltså steal her thunder.

Jag vet inte hur det är med er men jag behöver ord för att begripa världen.

Och fenomenet ”att stjäla någons åska” har jag burit med mig ända sedan serien för första gången introducerade mig för uttrycket. *

Men medvetenhet kan också vara smärtsam.

Jag blev medveten om hur jag, du, vi människor stjäl varandras åska. Hela tiden.

Kanske inte på samma sätt som i Friends men bara genom att sträva efter att berätta en historia som toppar den föregående, eller envisas med att berätta om egna ännu mäktigare bragder när någon nyss berättat om sina.

Eller ännu värre: berätta andra människors goda nyheter innan de själva har hunnit.

Jag återkommer till de ord som har kommit att bli en grundläggande livsfilosofi i mitt liv:

Ditt du är inte ett hot mot mitt jag.

Jag kunde också använda Tomas Sjödins ord: Den som hittar sin plats tar ingen annans.

Vi måste unna andra att ha sina moments. Låt dem ha det, din stund kommer också.

Foto: Min syster Ebba

Foto: Min syster Ebba

* Till först trodde jag att det faktiskt var Monica från Friends som kom på uttrycket, hehe.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.