livsfilosofi

Kom sommar, kom!

Det gick upp för mig att sommaren är nu.

Lätt tänker jag att sommar är när … (fyll tomrummet med förslagsvis något av följande: "jag har semester", "det är över 25 grader", "solen skiner", "Kokkola Cup äger rum" eller "jag bor vid sommarstugan på riktigt") men nej sommaren är faktiskt precis just nu.

Visst vet du det?

Därför ville jag ta en stund för att se över mina förväntningar på sommaren 2019.

IMG_4178.jpg
Spela baseball

Sommaren är bollsporternas högsäsong. Utöver fotbollen som är obligatorisk under sommaren har jag och min familj alltid spelat baseball om somrarna. Och inte Finlands nationalsport som så flitigt utövas i detta land, nej nej utan yankee-sporten. De senaste somrarna har vi spelat tillsammans med våra vänner vilket är hejdundrande kul. Det hoppas jag på i år också.

Se på fotboll

Det gör jag förvisso redan nu då fotbolls VM pågår, men förhoppningsvis får jag se många live-matcher av vårt vasalag VPS, av min Samuel och av små fotbollssjuniorer på Kokkola Cup.

Vara ute på sjön

Jag är egentligen en landkrabba utan like, men visst hoppas jag på att kanota lite i sommar. Eller ens sitta på en liten båt ute på öppet hav, ens en liten sjö, under sommaren. För visst är det lite mysigt trots att jag i mitt huvud spelar upp katastrofscenarion med ett Lochness-odjurliknande fenomen som vill ha mig till kvällsmål.

IMG_4106.jpg
Återse kära människor

Särskilt våra kokkola- och sverigevänner hoppas jag få spendera härlig kvalitetstid med.

Läsa, förstås

Jag hade tänkt läsa igenom alla Harry Potter-böckerna under semestern, men sen nåddes jag av nyheten att Korsholms bibliotek har sommarstängt och att de vädjade till allmänheten — mig! — att låna så mycket som möjligt. “You had me at hello”, sade Mindy och kom hem med oförskämt mycket fin litteratur. Följaktligen är min bibbahylla nu full av böcker som jag ska läsa innan jag tar itu med HP.

Svettiga spelningar

Ja! Jag ser verkligen fram emot de spelningar som vi har inbokade i sommar. Det är alltid lika kul att spela med Mama Astrom Band! Och svettigt är det alltid, men så roligt.

Plocka bär 

Samuel och jag äter enorma mängder bär så därför ser jag fram emot att få fylla frysarna med blåbär, jordgubbar och hallon. Hoppas på fint bärföre.

Att bara kunna vara

Rastlösa ben och oförmåga att sitta still under längre sammanhållna tider drabbar mig ibland. Jag hoppas att jag verkligen förmår bara vara under sommarens sköna dagar. Njuta av långsamhetens lov och inte ratta på som en annan duracelkanin.

IMG_4188.jpg
Minisemestra med min Samuel 

Vi är sämst på att det pompösa. Istället är vår äktenskapsfilosofi att ta vara på den dagliga rumbans ljusglimtar, kvällssmoothien är, till exempel, en ritual hos oss. Emellertid slog vi till på stort och köpte biljetter till Ed Sheeran och åker ner på en minisemester till huvfvudstaden om någon vecka.

Att kunna vila

Förra semestern ville jag göra allt. Det ledde till att jag, när vardagen väl kallade, inte alls kände mig utvilad. Det i sin tur fick ju långtgående konsekvenser som jag märker av än idag. Därför är min allra, allra högsta önskan att kunna vila upp mig under min semester. Det ska jag eftersträva mest!

Vilka förväntningar har du på sommaren 2019)

IMG_4266.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Stora, enkla sanningar

Jag ögnade igenom innehållsförteckningen i min vän Sofias exemplar av boken 12 Rules for Life av Jordan B. Peterson (som för övrigt åkte direkt till min läslista).

Kort sammanfattning: fascinerande.

Ja, trots att livet är komplext finner jag tanken, att sunda och eftersträvansvärda levnadsregler kan sammanfattas i 12 enkla sanningar, oerhört fascinerande.

Och jag har tidigare varit inne i samma tankebanor.

Jag har skrivit om den så kallade relationsekvationen; om hur vi lätt gör våra relationer alldeles för krångliga, precis som om vi jagar efter en formel för framgång. Och egentligen kommer vi väldigt långt bara genom att inte vara en jerk.

Livet, i all sin mångbottnade ofullständighet, kan alltså enligt de lärda väldigt långt levas med hjälp av enkla sanningar. Stora, sanningar, förvisso, men likväl sanningar som kan sammanfattas på ett förhållandevis enkelt sätt.

Som till exempel: var alltid snäll, be om förlåtelse, förlåt själv, jämför dig inte med andra, våga drömma …

Stora, enkla sanningar.

Fascinerande.

IMG_1435.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mitt bästa relationstips

Alla hjärtans dag uppmärksammade vi inte på något storartat sätt.

Det är inte vår starka sida, det där med att ställa till med något alldeles extra för att det förväntas av oss. Nej, vi har aldrig varit några höjdare på att vara superromantiska.

Faktum är att vår gemensamma slogan för vår relation med tiden har blivit följande:

don’t be a jerk
— Mindy & Samuel Svenlin

[på svenska var inte en skitstövel].

Då kanske ni tänker att a) det var väl otroligt oromantiskt b) snacka om att hoppa över där staket är som lägst c) ni kan väl satsa lite och d) vad opedagogiskt att säga vad man inte ska vara istället för att säga vad man ska vara.

Och det har ni all rätt att tycka.

Men innan ni dömer oss, låt mig få berätta vad det innebär, to not be a jerk.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Jo.

Det innebär att välja att tro på det goda i sin partner. Att säga tack och varsågod. Att låta små gliringar gå ut genom andra örat. Att inte vara sarkastisk eller spydig. Att välja att inte tolka sin partners ord på ett negativt sätt.

Att inte vara en jerk kan också innebära:

Att göra en tjänst utan att klaga eller kräva beröm. Att ta initiativ till hushållssysslor fastän det känns som att det egentligen är “den andres tur”. Att välja att inte komma med motargument och börja munhuggas. Att andas djupt några gånger och inte säga saker i affekt. Att vara the bigger person.

Det låter kanske lätt.

Det låter kanske självklart — men när man lever i en nära relation med en annan människa blir också det självklara en utmaning. Och det är ganska logiskt; hämningarna dämpas, hövligheten minskar ofta med tiden för man blir tryggare med varandra. Och faktum är att det går snabbare att uppmana någon än att fråga artigt.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Vår tanke är alltså att det är bättre att inte vara en skitstövel alla dagar, än att vara superromantiskt någon gång om året.

Allt utöver att inte vara en skitstövel är förstås också väldigt fint och bra, såsom blommor, choklad och överraskningar enligt behag.

Men vi vet att man kommer långt bara med att inte vara en skitstövel. Väldigt långt.

Just därför är don’t be a jerk mitt allra bästa relationstips.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inte så många svar

Någon klok person har någon gång sagt att det kanske inte handlar så mycket om att ha alla svaren, utan snarare att ställa rätt frågor.

Det finner jag enormt trösterikt för det är så tröttsamt att leta efter svar dagarna i ändå. Jag, du, våra medmänniskor är sanningssökande själar och vi förbittras när vi inte omedelbart finner vad vi söker.

Illa är det, om det vi söker är mycket mer komplicerat och inte alls så svartvitt som vi hade trott. Än värre om det vi söker inte alls är det vi ville att det skulle vara.

Nej det är en tröttsam jakt. Det finns inget kravlöst i den, jakten efter svaren, det finns inget vilsamt i det.

Men idag vilar jag i att inte ha så många svar.
Men jag blev ställd en rätt fråga.
I rätt tid.

Och med ens kände jag många knutar lösas.

Kanske hen, vem det nu än var som har sagt att det handlar om att ställa rätt frågor, hade precis rätt svar.

CDAA1324-FCFC-46A8-9482-B32E0F62F613.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En medioker insats

Igår hade jag ett tillfälle på jobbet då jag gjorde en medioker insats.

Jag hade fått en uppgift någon vecka på förhand. Jag visste vad jag skulle göra. I teorin hade jag verkligen haft tid att förbereda mig, men i praktiken hade jag inte hunnit, nej, orkat. Jag antar att jag gjorde en helt okej insats, men en helt okej insats för en presterare är aldrig bra nog.

Men.

Jag tog mig an kampen mot mina hjärnspöken,
och kom på att jag hade gjort vad jag skulle.

Ingen hade bett mig skapa en flashig powerpoint, med animeringar som ploppar upp i utsökt tajming i förhållande till mitt taltempo. Ingen hade bett mig att bära en matchande outfit i samma färgtema som presentationen. Och ingen hade bett mig göra något utöver precis det jag gjorde.

Förutom jag själv.

Trots att jag kände mig skamsen över och besviken på min insats var det här en viktig, mental seger. För jag insåg att en medioker insats är en okej insats. Det är en rimlig insats.

Och en medioker insats är en jätteviktig insats,
för en presterare.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Konsten att ha tråkigt

När jag var barn led jag av det ofta. Väldigt ofta.
Tristessen.

Vuxna omkring mig sade bara: “det är bra att ha tråkigt ibland”. Som om det skulle lösa något.

Jag hade ett höstlov för några veckor sedan. Men istället för att njuta av ledigheten i allsköns ro bokade jag in en massa program och fyllde mina dagar med allt möjligt. Det var inget dåligt höstlov, men när det var över kände jag mig inte alls mer utvilad än tidigare.

Den här veckan har jag haft ett ofrivilligt höstlov nr. 2. Eller inte egentligen så mycket höstlov som sjukledigt. Och när min blotta utandningsluft — än värre min hosta — är en smittorisk för vemhelst som är i min närhet, har jag inte rört mig bland människor. Inte ens utanför lägenheten under hela veckan som har gått.

WhatsApp Image 2018-11-02 at 11.34.18.jpeg

Tur är, att jag är introvert och gillar att umgås med mig själv.

De första dagarna var jag så trött och febrig att jag knappt gjorde annat än sov och slötittade på tv. Nu när jag börjar vara kryare har jag klottrat i min bujo och läst en del. Men nu är jag inne på dag fem av sjukledigt, dag tolv av sjukande och jag får kallt konstatera: jag är enormt uttråkad!

Och vidare konstaterar jag: det är länge sedan jag har varit uttråkad! Det är länge sedan jag har haft så här tråkigt! Men det är också länge sedan jag har känt mig så utvilad som nu.

Jag har alltid höga ambitioner inför mina ledigheter. Till och med korta veckoslut. Jag vill bli bättre på att med gott samvete göra ingenting. Mitt mål för nästa ledighet är: uppnå tristesstadiet.

Jag tror att vårt samhällstempo, kraven i arbetslivet, det ständiga överflödet av intryck från sociala medier och nyheter gör att vi har glömt bort den ädla konsten att ha tråkigt.

Och framför allt har vi glömt bort barndomens sanning: det är bra att ha tråkigt!

Jag önskar er ett riktigt tråkigt veckoslut!

Är kattvakt åt min bror och brorsfrus söta ragdolls, och det är minsann allt annat än tråkigt!

Är kattvakt åt min bror och brorsfrus söta ragdolls, och det är minsann allt annat än tråkigt!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mitt i livet

Jag har en kategori här på bloggen som heter “mitt i livet”.

Den kategorin använder jag om inlägg som andra kanske skulle låta gå under namnet “vardag”.

Det är ju lite roligt, det där namnet på kategorin, för “mitt i livet” är ett uttryck som jag endast har hört kvinnor och män i medelåldern använda för att beskriva sin egen ålder, och det överensstämmer föga med den verklighet som min “mitt i livet”-kategori representerar.

Men idag känns det som att mitt i livet är det ett lämpligt uttryck för livet just nu. Vardagen just nu.

Vi är inne i en hektisk tillvaro, och så där rent pragmatiskt är det fullspäckat. Vi har arbetsresor, spelningar, musikalplanering, projektassistering, karriärval och till på köpet så går vi lite i bostadsdrömmar.

Samtidigt händer det mycket i vår tillvaro på ett mer själsligt, känslomässigt, ja till och med andligt, plan. Vår verklighet pendlar mellan utropstecknet över många nya, små liv som vi får lära känna, och sorgens och förlustens överväldigande nattsvarta frågetecken.

hope.jpg

Och mitt i all jäkt.
Mitt i känslostormarna.
Ja någonstans mellan i storstädning, sorger, tupplurer och tacksamhet —
där någonstans är jag, vi, just nu.

Och jag tänker. Det här är livet; livet som det är egentligen. Så makalöst, obegripligt, trivialt, underbart och oförutsägbart precis på samma gång.

Så trots att jag har fnyst åt namnet på min bloggkategori, som andra låter gå under namnet “vardag”, kanske det ändå beskriver det rätt väl.

För det är precis så här det är att vara mitt i livet.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

När livet gör anspråk

Oavsett om vi lever ett strukturerat och välplanerat liv med lite utrymme för spontanitet. Eller ett liv där spontanitet och extempore är själva essensen i vår tillvaro, händer det ibland att själva livet gör anspråk på hur vi ska leva det.

Plötsliga vändningar och oväntade händelser av antingen positiv och negativ natur (eller varför inte någonting där mitt emellan?) kan skaka om det liv som vi känner det, och förändra den vardagsverklighet som tidigare var vår.

Många av oss, inklusive mig själv själv, vill helst veta om större förändringar på förhand. Andra av oss älskar spontaniteten. Men jag finner tanken tröstande, att förutsättningarna är lika för alla— alla är lika chanslösa inför livets plötsliga vändningar.

En tvärgir, en u-sväng eller en omväg; det beror på hur vi själva uppfattar det som händer; men att det händer är självklart, för det finns alldeles för mycket i livet som vi inte kan styra över.

Foto: Syster Ebba

Foto: Syster Ebba

Så vad gör man när livet gör anspråk på hur man ska leva det? När något man har tagit för givet plötsligt tas ifrån en, eller när något man inte alls hade förväntat sig kommer till? Ja. Det finns väl inget entydigt svar. En one size fits all-lösning skulle vara en idé att patentera och bli mångmiljardär på. Nå. I väntan på.

Nej, någon klyschig lösning kan jag inte få till. Men kanske ändå lite tröst genom Tomas Sjödins ord om hur han hanterar livet, när det gör anspråk på hur vi ska leva det:

Det här var inte vad vi drömde om
Men det var så här det blev

Det kan hända att livet
sänder en människa nya drömmar

Citat av Tomas Sjödin, redigerat till dikt av Mindy. Taget ur krönikan Att ta emot livet.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Enkla sanningar

De enklaste sanningarna är de svåraste att leva upp till.

Älska dig själv. Älska din nästa. Dela med dig. Förlåt alltid. Ta det inte personligt. Ge dig själv en andra chans. Bli inte bitter. Var snäll. Ge det tid. och jag kan fortsätta med både i genuint kloka levnadsord och pinterestklyschor hur länge som helst.

Det känns nästan förolämpande att det allra svåraste levnadssätten i livet kan komprimeras till tre, fyra ord. Som om det vore så enkelt. Mer logiskt vore det om sanningarna om livet var komplicerade och svåra att omfatta. Helst skulle de få vara matematiska formler som ingen riktigt begriper.

Kanske för att det då vore lätt att skylla ifrån sig, och säga: "men jag är ingen matematiker!" och "ni kan inte kräva att jag ska kunna leva upp tilll något som jag inte förstår!".

Men nu är så inte fallet.

Och tur är väl det. För på alla sätt ser jag det här som mer jämlikt. Alla har en chans att ge sig själv och andra stor nåd. Alla ges möjligheter att "be the bigger person" när det behövs. Alla kan välja mellan att låta det förflutna leda till bitterhet, eller istället ta lärdom, förlåta och gå vidare.

Men fastän de här möjligheterna ges åt alla, hävdar jag inte att det är lätt. Det är det inte. För det är en enkel sanning, att enkla sanningar är de svåraste.

keikkamindy-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inte endast mina syskon

Dagens matbordsdiskussion med min Åströmfamilj kretsade kring vem som är mest lik vem i syskonskaran. Inte så mycket till utseendet som till sättet och preferenserna. Jag kan inte påstå att vi kom fram till någon slags konsensus, men en konklusion av diskussionen är ändå: vi är alla olika på vissa sätt, men hemskt lika på många andra.

Jag är lik min storebror vad gäller musikaliteten, förmågan att grotta ner sig i olika fenomen och konfliktobekvämheten.

Jag är lik min enda syster vad gäller kreativiteten, förkärleken för regnmys och singer-songwriter musik.

Jag är lik min lillebror, den äldre, i att vi är mer lagda åt det humanistiska hållet (framom det matematiskt-naturvetenskapliga hållet som våra övriga syskon) och att vi älskar torra ordvitsar och dadjokes.

Jag är lik min lillebror, den yngre, i att vi kan bli otroligt stressade på saker som borde fungera men som inte gör det. Den mest udda delen av min humor delar jag också med min yngsta bror.

Vi är olika på en mängd sätt, men väldigt lika på många andra.

Mina galna, härliga, älskade syskon ♥

Mina galna, härliga, älskade syskon ♥

Och kanske det här är en allmängiltig princip.

Kanske den här konklusionen är något som gäller — inte endast mina syskon — utan alla jag möter. Alla, oavsett hudfärg, religion, etnicitet eller andra egenskaper som i första hand tyder på olikhet: vi kanske är olika på många sätt, men vi är lika på många andra, ofta fler, sätt.

Och det är både fördomsfullt och naivt av mig att inte kunna se de här likheterna i mina medmänniskor.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.