Bloggserien fortsätter!
Jag ska skriva tre artiklar och dessa ska slås ihop till en avhandling. Låter lätt men orsakar huvudbry.
Det är klart att jag börjar med att läsa in mig på området. Jag försöker skapa en förståelse över vad som har gjorts och ännu viktigare: vad som inte har gjorts.
Jag har nu ägnat fyra månader åt att läsa läsa läsa och ju mer jag läser desto mer inser jag hur mycket jag inte har läst och allt jag ännu inte vet.
Det finns så mycket jag inte vet och det skrämmer mig att göra anspråk och säga “det här har inte gjorts” för i ärlighetens namn: hur kan jag veta det? Jag har inte läst allt.
Så jag har dragit mig från att börja skriva.
Därför är en insikt om vad forskningen lär mig om livet följande:
Du blir aldrig klar
Det finns alltid något att läsa. Din text kanske alltid kan finslipas lite till. Du har kanske aldrig kläm ut precis allt ur ditt forskningsmaterial.
Eller: du kanske hoppades att du hade kommit längre. Du kanske planerade att du borde ha samlat på dig lite mer kunskap innan du satte igång, du kanske är rädd att där du är just nu inte är tillräckligt.
Det är förståeligt, men det är en helt omöjlig ekvation att lösa.
För vi blir aldrig klara. Du, jag, vi.
Det har forskning visat mig.
Om du inte tror på forskning kan du väl ändå tro på poesin — på Tranströmers ord
“Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnas valv efter valv oändligt
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall”
