Jag ska skriva tre artiklar och dessa ska slås ihop till en avhandling. Låter lätt men orsakar huvudbry.
Det är klart att jag börjar med att läsa in mig på området. Jag försöker skapa en förståelse över vad som har gjorts och ännu viktigare: vad som inte har gjorts.
Jag har nu ägnat fyra månader åt att läsa läsa läsa och ju mer jag läser desto mer inser jag hur mycket jag inte har läst och allt jag ännu inte vet.
Det finns så mycket jag inte vet och det skrämmer mig att göra anspråk och säga “det här har inte gjorts” för i ärlighetens namn: hur kan jag veta det? Jag har inte läst allt.
Så jag har dragit mig från att börja skriva.
Därför är en insikt om vad forskningen lär mig om livet följande:
Du blir aldrig klar
Det finns alltid något att läsa. Din text kanske alltid kan finslipas lite till. Du har kanske aldrig kläm ut precis allt ur ditt forskningsmaterial.
Eller: du kanske hoppades att du hade kommit längre. Du kanske planerade att du borde ha samlat på dig lite mer kunskap innan du satte igång, du kanske är rädd att där du är just nu inte är tillräckligt.
Det är förståeligt, men det är en helt omöjlig ekvation att lösa.
För vi blir aldrig klara. Du, jag, vi.
Det har forskning visat mig.
Om du inte tror på forskning kan du väl ändå tro på poesin — på Tranströmers ord
“Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnas valv efter valv oändligt Du blir aldrig färdig, och det är som det skall”
— Romanska bågar av Tomas Tranströmer
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
Inte blanda-vätskor-i-sterilt-laboratorium-forskning utan forskning om lärande, språkande, skrivande.
Att jobba med forskning är lärorikt på så många fler plan än jag inledningsvis hade tänkt.
Förutom att jag blir nördigt kunnig inom ett visst avgränsat forskningsområde är den intellektuella resan och utvecklingen som forskningen erbjuder helt fantastisk. En enorm och oväntad bonus.
Att forska lär mig också mycket om livet i största allmänhet, och i den här bloggserien vill jag dela med mig av några glimtar.
Mitt liv just nu. Förutom pätkisen för den är slut för lääänge sedan.
glöm aldrig bort processen bakom slutprodukten
Så här va:
Jag är i en läsperiod just nu och plöjer igenom artiklar och avhandlingar. Ofta irriterar det mig att det verkar så sjukt lätt för alla andra.
Det är en enda räcka solskenshistorier med “först gjorde jag så och därför gjorde jag si” och jag blir frustrerad över att det låter så enkelt och slutprodukten blir så bra.
Men sanningen är att jag vet absolut ingenting om processen som forskaren har genomlevt för att nå slutprodukten.
Jag vet inte om forskaren har gråtit fram orden, värkt fram sidorna, krystat ut resultaten. Jag köper slutprodukten i sin helhet och suckar avundsjukt.
All god forskning har förstås någon slags diskussion om utmaningarna och de svåra avvägningarna i ett forskningsprojekt.
Den diskussionen handlar ofta om varför man valde att kategorisera ett fenomen på ett visst sätt eller varför man valde en viss teori framom en annan.
Däremot handlar diskussionerna inte om att forskaren redogör för sina utmaningar i form av: ”först låg jag sömnlös i tre veckor, sen fick jag handledning och efter det hade jag en mental breakdown men sen —tre månader senare var jag igång igen.”
Ändå kan det hända att den perfekta artikeln jag läser just nu har våndats fram under en långsam process.
Precis som många av de skönlitterära böckerna jag läser, eller filmerna jag ser, eller människors livsfilosofi som jag så beundrar.
Vi vet ingenting om processen bakom slutprodukten. Helt enkelt.
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
