avundsjuka

Den bästa hämnden

Jag är inte särskilt hämndlysten av mig. Det har säkert att göra med att mina aggressioner mot mina medmänniskor långt kan liknas vid det som vi på dialekt kallar för en sprakansticko (tomtebloss): min arga flamma brinner taggigt och så att gnistorna yr, men inte alls länge. 

Ibland kan jag ändå känna ett visst hämndbehov, och jag medger att det är inte särskilt dygdigt av mig. Men få saker får min sprakansticko att flamma till som när jag har blivit orättvist behandlad, när någon underskattar min kompetens eller inte ens bemödar sig om att ge mig en chans.

Till ekvationen bör också tilläggas att jag är omåttligt konflikträdd, vilket betyder att min hämnd sällan resulterar i mer än att jag vässar pennan och skriver av mig (utan att publicera, förstås). För det är mitt enda försvarsredskap. Det är mitt sätt att tackla svårigheter. Inte mycket till hämnd det.

Och jag är glad över att min oförmåga till hämnd är just det: en enda oförmåga.  

För det bästa jag kan göra när jag inte fick jobbet jag sökte är att bli bättre och visa vad de gick miste om. Den bästa hämnden är att se på den som sårat och le — inte ett creepy ”du borde sova med ett öga öppet”-leende, utan ett genuint leende som får min ”fiende” att inse att inte nog med att jag är kompetent — jag är snäll och trevlig också.

Den allra bästa hämnden är inte hämnd. Det är att be the bigger person. Och av alla sätt att hämnas är det kanske det svåraste, men definitivt det mest effektiva.

WhatsApp Image 2018-09-14 at 18.54.17.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det som inte andra har

Det går inte en dag utan att jag känner tacksamhet över allt jag har, allt jag är. Min man, mitt jobb, min hälsa, familj, vänner, hem och hus och så mycket mer. Den här tacksamheten är inte nödvändigtvis alltid den sorts genuina och djupa tacksamhet, den sortens tacksamhet som bottnar i en lång tid av avsaknad, och som bara den som verkligen har längtat eller verkligen har förlorat, kan känna. Men det är en tacksam grundhållning till mitt liv, en glädje över att jag i grund och botten har det bra. Så bra.

Emellertid har också jag upplevt saknad. Jag har sett på någon annan; på vad någon annan har eller är, och drabbats av den där akuta klumpen i bröstet av saknad, tomhet, bitterhet, längtan och avund. Idag händer det mer sällan än förut, men redan det att jag har upplevt en del av hur mörkt saknadens mörker är, och hur djupt det avgrundsdjupa hålet av avund är, gör att jag har en inte helt oproblematisk relation till tacksamhet idag. Och kanske det här är helt naturligt. För jag tror att den som har saknat kan känna igen saknaden i andra. Den som har sett på någon annans liv med saknad i blicken, kan också känna igen den här saknaden när andras blickar.

lindo8-blogg.jpg

Sociala medier gör inte tillvaron lättare för den som saknar. Se min pojkvän, min bil, mina smycken, min kropp, mina barn, mitt hem, mitt bröllop, min resa, min, mitt och mina. Till och med den som inte går hand i hand med saknaden, kan vid åsynen av andras (till synes) flådiga liv känna en otillräcklighet över det egna livet. Men ännu värre då för den, som lever med kronisk saknad. Det är en sak när tacksamhet upplevs i det stilla sinnet, men en helt annan när det tutas ut i offentligheten.

Och vetskapen om hur outhärdlig den här bitande saknaden kan vara, gör mig kluven inför min egna tacksamhet, och framför allt mitt offentliga uttryck av tacksamhet. Å ena sidan är jag glad för allt jag har och är, och jag vill dela den här glädjen. Å andra sidan är mitt hjärta hos dem som inte har, som inte är. Det här dubbla perspektivet gör mig minst sagt tudelad. När jag öppet har visat och uttryckt min glädje och tacksamhet, har det aldrig varit utan att ägna en tanke åt den som inte kan dela de här känslorna med mig.

gunga-blogg.jpg

Det är ett ohållbart levnadssätt i längden; att jag skulle förminska och begränsa min egna tacksamhet för att andra kanske saknar det som jag har. I så fall skulle jag inte kunna krama min man, äta en enda måltid eller över huvud taget vakna upp en enda dag i detta land, utan dåligt samvete. Samtidigt vill jag inte göra ont värre för den som snart knäcks av det nattsvarta, avgrundsdjupa.

De här tankarna är ännu halvtänkta. Och de frågor som de här tankarna väcker i mig har jag inget svar på. Därför har jag nu en genuin undran, som jag önskar dela med dig kära läsare. Känner du igen dig i det här? Låter det alldeles orimligt? Vad har du för tankar om offentlig tacksamhet?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.