snällhet

Gränslös snällhet

Jag skulle säga att jag är en snäll människa, och att min snällhet samtidigt är min starkaste och svagaste egenskap.

Tänk att det kan vara så paradoxalt.

Orsaken till varför jag säger så här är för att min snällhet är en väldigt framträdande egenskap i min personlighet, men också den egenskap som ofta har fått mig på fall.

Att vara snäll är ju i grund och botten en enormt fin egenskap, men när snällheten kombineras med en gränslöshet blir resultatet bara trötthet.

Som att breda ut sig själv som en liten klick smör på en alldeles (proportionellt sett) för stor brödbit.

Ibland blir jag så modfälld när jag märker hur jag repeterar samma mönster om och om igen. Efter tredje gången tycker jag att jag borde lära mig. Men icke.

Klyschigt nog är min tröst, när det gäller det här, tanken på diamanter.

Diamanter består av kol och bildas under ett enormt tryck under en lång tid. Det tar miljoner, miljarder år för diamanter att skapas. När en diamant är färdig behöver den ändå slipas förrän den verkligen är så vacker som möjligt.

Om något så vackert kräver så mycket tid och förfining, måste det finnas hopp också för mig och för alla andra gränslöst snälla människor där ute.

Det bara måste det.

IMG_4772.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tillstånd att bara vara

Jag är en laglydig människa.

Jag har aldrig snattat. Aldrig förskingrat pengar. Jag går inte mot rött — inte ens klockan tre på natten.

Jag använder cykelhjälm och reflexväst. Jag har en cykellampa både bak- och fram på cykeln. Jag cyklar faktiskt på trottoaren, men det är bara för att bilisterna i Vasa har ingen aning om hur de ska förhålla sig till cyklister på vägen och jag har gjort bedömningen att det är säkrare att cykla på trottoaren.

Men i övrigt är jag alltså en laglydig människa.

För om det någonstans står skrivet svart på vitt att jag ska eller inte ska göra något — då är jag väldigt mån om att följa det.

Jag är bra på att följa regler och föreskrifter, men sämst på att lyssna på mina egna begränsningar.

I Brene Browns bok “Trotsa vildmarken” läste jag om hennes knep för att hantera det här. Hon skriver tillstånd till sig själv. Alltså faktiska, formella tillstånd som hjälper henne att följa hennes egna begränsningar och lyssna på hennes egen ork.

Tillstånden kan låta i stil med: “Härmed ger jag mig själv tillstånd att se på TV resten av dagen. Undertecknat: Brene Brown”.

Fantastiskt, eller hur?

Så det gör jag idag, ger mig tillstånd att bara vara.

Och så en garderob-blomma på det.

Och så en garderob-blomma på det.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Går den extra milen

Få saker berör mitt hjärta som när människor är snälla och fina med varandra.

Jag brukar spendera pinsamt långa sessioner på youtube med sökorden “random act of kindness” och “restore faith in humanity” och liknande. Och precis varje gång slutar det med en bölande Mindy vars hjärta inte kan inrymma den godhet och vänlighet som finns i människor. Som ändå finns i människor.

Det är en hoppfull tanke att det finns människor som gör det där jag själv kanske bara överväger att göra. Att det finns människor som faktiskt går den där extra milen och förändrar världen lite lite för varje steg de tar. Och jag vet att de här människorna inte bara finns på youtube.

Igår hade min mammas kolleger från skolan har ordnat en “Grattis till nya jobbet”-överraskningsfest. De hade ägnat veckor åt planering, fuffens och samplanering med min familj på Blomsterbacken. Hur omtänksamt?

Samma kväll plingade det på vår dörr (skygg som jag är för oväntade pling på dörren vågade jag inte öppna — som tur har jag en Samuel) och in steg två hjärtegoda vänner och kom med vardagsmotivation och pepp och kärlek. Hur fina?

Det är en enorm tröst för mig, att det behövs så lite för att göra så mycket. Och om vi får tro Morgan Freemans karaktär i filmen Evan Almighty är det precis så vi förändrar världen; genom en slumpmässig, vänlig handling i taget.

Två stycken som blev offer för varsin slumpmässig vänlig handling igår. Min mamma och jag ❤

Två stycken som blev offer för varsin slumpmässig vänlig handling igår. Min mamma och jag ❤

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Den bästa hämnden

Jag är inte särskilt hämndlysten av mig. Det har säkert att göra med att mina aggressioner mot mina medmänniskor långt kan liknas vid det som vi på dialekt kallar för en sprakansticko (tomtebloss): min arga flamma brinner taggigt och så att gnistorna yr, men inte alls länge. 

Ibland kan jag ändå känna ett visst hämndbehov, och jag medger att det är inte särskilt dygdigt av mig. Men få saker får min sprakansticko att flamma till som när jag har blivit orättvist behandlad, när någon underskattar min kompetens eller inte ens bemödar sig om att ge mig en chans.

Till ekvationen bör också tilläggas att jag är omåttligt konflikträdd, vilket betyder att min hämnd sällan resulterar i mer än att jag vässar pennan och skriver av mig (utan att publicera, förstås). För det är mitt enda försvarsredskap. Det är mitt sätt att tackla svårigheter. Inte mycket till hämnd det.

Och jag är glad över att min oförmåga till hämnd är just det: en enda oförmåga.  

För det bästa jag kan göra när jag inte fick jobbet jag sökte är att bli bättre och visa vad de gick miste om. Den bästa hämnden är att se på den som sårat och le — inte ett creepy ”du borde sova med ett öga öppet”-leende, utan ett genuint leende som får min ”fiende” att inse att inte nog med att jag är kompetent — jag är snäll och trevlig också.

Den allra bästa hämnden är inte hämnd. Det är att be the bigger person. Och av alla sätt att hämnas är det kanske det svåraste, men definitivt det mest effektiva.

WhatsApp Image 2018-09-14 at 18.54.17.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Ett hej från people-pleasern

Det finns två möjliga ingångar till det här inlägget.

1) Jag är en people-pleaser av rang (jag finner inte något lämpligt och motsvarande svenskt begrepp åt people-pleaser!?).

Eller:

2) Jag är varje telefonförsäljares och egenföretagares dröm!

Beroende på hur man vill se på det.

För jag vill ju vara snäll. Mest hela tiden. Jag vill inte medvetet göra någon illa, och helst vill jag att alla ska ha det bra och vara nöjda. Om det så än är på min monetära eller metaforiska bekostnad.

Många gånger har min egenskap av att se till så att andra blir nöjda, resulterat i att jag har köpt tjänster och varor av dem som jag antingen inte vill ha eller helt enkelt inte har råd med.

Det är lätt för människor som inte fungerar på samma sätt som jag att tänka: ”men sluta larva dig! det är ju bara att säga nej, det är väl inte svårare än så!” men då säger jag nej. För det är faktiskt svårare än så.

WhatsApp Image 2018-08-23 at 19.11.12.jpeg

I början av det här inlägget skrev jag att det inte finns något lämpligt svenskt ord för people-pleaser. Men egentligen vill jag rikta min kritik och problematisera det engelska ordet i första hand. Bokstavligt översatt blir ju people-pleaser människotillfredsställare. Och det stämmer kanske delvis men ändå inte alls.

För det är inte det att jag vill vara människor till lags, utan jag vill människor väl.

Jag vill att telefonförsäljaren ska ha en bra dag och sköta sitt jobb väl. Jag vill att den som säljer överprisatta handtvålar i shoppingcentret ska ha några enstaka kunder varje dag så att pengarna går runt och verksamheten kan fortgå.

Jag vill bara att alla ska ha det bra — i vilken värld är det en dålig egenskap?

Men även de bästa egenskaperna måste förädlas och förfinas. Och det gäller också egenskapen att vilja väl på sin egen bekostnad. I synnerhet om det är frågan om en monetär bekostnad.

Så då måste jag träna mig i den ädla och förvånansvärt komplicerade konsten i att säga nej tack. Artigt, alltid vänligt men likväl bestämt. För det är det enda rimliga. Det är sjukt svårt, men jag kan å andra sidan inte göra en årsprenumeration på bambustrumpor. Det är inte rimligt.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Alldeles för snäll

Kan man vara för snäll?
Som för snäll?
Det här undrar jag idag.

Jag vet inte om jag tycker att det är möjligt att vara för snäll. Men ibland undrar jag om jag i alla fall borde vara lite tuffare. Som till exempel när:

en kö är kringelikrokig, totalt utan ordning och reda, och det enda sättet att ta sig fram är med de vassa armbågarnas metodik. Då är jag den som låter alla andra snällt ta sig fram i kön före mig (och får alla bakom mig att surna till).

jag är missnöjd med min mat (biffen är seg, kebabrullen saknar ett flertal ingredienser och jag fick fel topping på min glass). Det krävs mycket för att jag ska våga kommentera och "klaga". Snarare: det krävs att någon med makt övertalar mig.

jag ska pruta på priset (egentligen är det här ett alldeles onödigt exempel för jag skulle aldrig pruta. Om Samuel gör det går jag bort för jag blir så besvärad).

när jag egentligen skulle behöva lite hjälp med att hitta en produkt i affären, men personalen verkar väldigt stressade och har fullt upp med att ställa varor i hyllorna.

Jag har själv jobbat inom kundservice och vet att jag finns till för kunderna. Mitt jobb är att hjälpa dem. Ändå drar jag mig något enormt för att "störa" personal.

Tro inte att jag för den skulle är mjäkig. När någon gör övertramp på ett område som är en hjärtesak ryter jag till. Ordentligt. Men de här vardagssituationerna låter jag sippra mellan fingrarna. Är det att vara för snäll?

Vad tycker ni? Är jag för snäll? Är du för snäll? Hur kan man vara snäll men samtidigt bestämd? Trevlig men rättvis?

muren-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Att vara snäll

Han var en sådan där person som grymtade där andra skulle ha sagt "ja" eller "ahaa" eller ens "mm".

En sådan där som nätt och jämnt hälsade om morgonen.
Som regelbundet synade och inspekterade det jag gjorde med de mest kritiska ögonen.

Så milt sagt: inte direkt den hjärtligaste personen att sommarjobba med.

Vid ett flertal tillfällen tilltalade han mig på ett sätt som jag uppfattade som bryskt och hårt. Som om han utgick ifrån att jag inget kunde. Som om att ha mig med i arbetsteamet ungefär var lika effektivt som att anställa en diskhandske.

Han var en sådan som började varje mening med en suck, eller ett sådant där smackande ljud som uppstår till följd av att någon är irriterande trögtänkt.

Trots bryska ord och nästan öppen förnedring höll jag tand för tunga och vägrade låta de hårda orden bita. (Det var allt annat än lätt, tro mig — jag har mitt hjärta på utsidan av kroppen). Istället försökte jag behandla honom kanske ännu vänligare. Svara sakligt. Hälsa artigt. Le vänligt. Och förstås arbeta flitigt.

Jag visste att min tid där, med honom, hade en sista förbrukningsdag och därför tänkte jag att jag står ut (i andra fall hade jag tagit upp saken med min förman).

För jag ville inte möta hårt mot hårt.
Så jag knegade på.

När han tre månader senare fick veta att jag det var min sista arbetsdag gav han mig den bästa komplimang jag någonsin har fått. Ironiskt nog var också det i form av en anklagelse:

"Et sä nyt noin vaan voi lopettaa"
(Inte kan du sluta bara så där). 

Och det var de viktigaste orden jag kunde ha fått.
Det var ett erkännande. Kanske till och med en ursäkt. 

Vad är det med mig och SKAM-visdom nu för tiden? (Fastän å andra sidan är det här citatet inte ursprungligen från SKAM fastän det blev känt genom det).

Vad är det med mig och SKAM-visdom nu för tiden? (Fastän å andra sidan är det här citatet inte ursprungligen från SKAM fastän det blev känt genom det).

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

I brist därpå fruktad

Den här människan är inte precis känd för sin vänlighet. Snarare just precis tvärtom. 

Och jag tänker: är det inte det värsta, det?

Att vara ökänd för bitterhet, hårdhet, brist på sympati, total avsaknad på sinne för det sociala samspelet och att inte ha någon som helst koll på hur man kan säga mindre positiva saker på ett — om inte milt så åtminstone — humant sätt.

Jag kan inte säga hur ogärna jag vill ge ett sådant här intryck av mig själv åt andra. Ni kan inte förstå hur lite jag vill framstå som den tuffa, hårdhudade men ack så hjärtlösa. Det fanns en tid under min tid som fotbollsspelare då jag märkte att några av mina klubbkamrater började anta en mer tuff roll i laget. De började skälla på kamraterna och kunde tjura under en hel match om de inte fick som de ville, och de fick de svagare spelarna att bli nervösa och nästan speloförmögna på grund av bristande självförtroende. 

I ett skede stod jag inför ett vägskäl och tvekade mellan vilken väg jag ville gå. Den tuffa, hårdnackade vägen eller det vänliga, milda.

Foto på den smällkalla vinterdagen av min bästa systerebba ❤

Foto på den smällkalla vinterdagen av min bästa systerebba ❤

Det lönar sig att vara snäll. Av så otroligt många anledningar. Jag valde medvetet att gå mildhetens väg. Och jag insåg att snäll inte betyder feg. Snäll är inte synonymt med svag och det rimmar inte alls med oföretagsamhet. Jag tror att det går att vara snäll, bestämd och beslutsför. Och en duktig fotbollsspelare och lagkamrat.

Men jag vill sträva efter att vara snäll och smart. För jag vet av egen erfarenhet att snäll har en tendens att luta mot naivitet och ett uppoffrande som går balansgång på utmattningens gräns.

Trots många uppenbara risker med snällhet vill jag ändå sträva efter det. För jag vill inte att folk ska bli avskräckta av att höra mitt namn. Att människor som ser mig får rysningar på grund av hur jag betedde mig mot dem. 

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst. 

— Hjalmar Söderberg i Doktor Glas.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Ett tack till dig

För ett år sedan då jag väldigt intensivt planerade min blogg, kämpade jag samtidigt med en bloggrelaterad osäkerhet. Den här osäkerheten hade till stor del att göra med den utsatthet som en blogg innebär.

I dag är de allra flesta av oss på något sätt "offentliga". Säkert också du som läser, har facebook eller någon annan social profil, som gör att vem som helst kan kommentera och skriva vad som helst till dig, om dig. Min blogg hittas ganska lätt med några sökord på internet, och i princip vem som helst kan läsa och kommentera.

Så min bloggrelaterade osäkerhet bestod till stor del av rädslan för vad ni, mina läsare, skulle kommentera. Jag har valt att godkänna möjligheten till att kommentera anonymt, för jag vill att tröskeln till att kommentera ska vara låg. Men den här låga tröskeln innebär förstås också lägre tröskel för att vara elak, för att såra och skada.

Nu efter tre månader av nästan dagligt bloggande har jag ännu inte fått en enda elakt sinnad kommentar. Tre månader är i och för sig inte en så lång tid, men jag måste medge att jag hade väntat mig mycket mer näthat. Och även om det kommer någon elak kommentar någon gång, det kommer det säkert, är jag ändå tacksam över att ni har gett mig möjligheten att med ro logga in på min blogg. Inte alls rädd för vad ni skriver till mig, om mig.

Så till dig, vem du än är, tack för det!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.