Också till mig

Det går väl sådär att vara gravid i tredje trimestern för tillfället.

Ingen, verkligen ingen, vill höra om alla krämpor så jag besparar er detaljerna. Men jag kan säga att den kapacitet jag vanligtvis brukar leverera vad gäller ork, engagemang, arbetsförmåga och energi är om inte helt bortblåst åtminstone kraftigt reducerad.

Kraftigt.

Och jag kämpar med att acceptera det.

Jag kämpar med att känna att det är okej att jag inte mäktar. Att jag inte kan. Att jag behöver hjälp. Att jag behöver vila. Mycket. Mycket mer än jag vanligtvis gör.

Jag kämpar med att acceptera att detta är läget och att det enda jag kan är att gilla det.

Samtidigt vet jag, att jag inte skulle fördöma, hytta med fingret eller himla med ögonen åt någon i motsvarande situation. Jag skulle möta denna person med empati, förståelse och omsorg.

Därför får jag öva mig i att sträcka den här omsorgen och välviljan inte bara till andra utan också till mig.

Det är sjukt svårt. Men jag försöker.

En annan tid. Mycket mindre mage och rätt mycket enklare att vara i största allmänhet. Må denna tid åter komma. Helst snart.

Tyck om mig

Varför är jag så upptagen med att folk ska tycka om mig?

Det är klart att jag vill att mina nära och kära ska göra det, men varför är jag så mån om att människor som jag knappt känner, och endast har att göra med under några flyktiga glimtar under mitt liv, ska göra det?

Forskaren i mig vill förklara detta eviga tyck-om-mig-komplex med kanske psykoanalytiska Freud-analyser eller kanske hellre hur samhället socialiserar oss till att vara till lags.

Roten till komplexet är emellertid ovidkommande för faktum kvarstår: jag tycker inte om när folk uppvisar sitt ogillande av mig. Eller ens att de inte direkt gillar mig.

Så jag månar om att folk ska tycka om mig.

Och i grund och botten tänker jag att det är en god egenskap. Att sträva efter att komma överens, vara tillmötesgående och anpassningsbar är en av de största orsakerna till att relationer över huvud taget fungerar.

Men sen igen kan den här viljan slå över och leda till något inte alls sunt. Särskilt i förhållanden där den andra parten inte tvekar att dra fördel av det.

Jag kanske inte kan få alla att gilla mig. Men det räcker med några få, goda människor. (Jag tror Gilmore Girls fick mig att inse detta. Högklassig livsvisdom levererat i en rapp och sarkastisk dialog.)

Jag övar mig på att nöja mig med att några få (ändå förhållandevis många) människor tycker om mig.

Jättemycket.

Och att det är nog.

Det fogliga

Jag har alltid varit konflikträdd.

Nej, så här: jag har alltid älskat harmoni, alltid sökt mig till det rofyllda, lugna.

(För varför måste också något så positivt som viljan att undvika konflikt och sträva efter fred uppfattas som något negativt, svagt, oönskvärt — det är dags att förändra diskursen.)

Denna egenskap i mig har gjort att jag har slagit knut på mig själv för att försöka vara andra människor till lags. Jag har fogat och fogat och anpassat mig bortom rimlighetens gräns. Och jag vet att jag inte är den enda.

Mänskliga relationer handlar onekligen om att slipas och formas för att hitta en hållbar passform för två eller flera parter, men det får aldrig handla om att endast en part i relationen gör det. Det är ju ett samspel, en interaktion.

Jag har haft rumskompisar för vilka jag inte har fått leva ett normalt liv. Jag har haft överordnade som inte har haft någon respekt för fritid. Jag har haft vänner (eller “vänner”) som inte har varit sena med att använda min vänlighet till egen nytta.

Och mina berättelser är bara några i raden av (särskilt ofta kvinnors) foglighet.

Ständigt balanserar jag på knivsudden där jag har det ständiga anpassandet och fogandet på den ena sidan, och självständighet och integritet på den andra.

Jag tror inte nödvändigtvis att de här två aspekterna behöver vara varandras motpoler såsom jag nu framställde dem, men ofta är de i konflikt med varandra. Åtminstone för mig.

Så jag jobbar med att hitta gränser, med att kunna avgöra var jag visst kan och vill anpassa mig för smidigare interaktion och var jag absolut vill stå stadigt och orubbligt på den mark som är min.

Minnen av en sommar behövs en snödag som denna. Här ett minne från förra sommaren i min favoritklänning.

Vilka är dina upplevelser av osund foglighet?

Skinn på näsan

När har jag fått så här mycket skinn på näsan?

tänkte jag den här veckan när jag fann mig själv i en situation där jag utan tvekan satte gränser och stadigt och obevekligt stod fast vid mitt agerande.

En merpart av mitt tjugosexåriga liv har jag sett och upplevt mig själv som försiktig, medgörlig, anpassbar bortom rimlighetens gräns. Det här jag också fått höra av andra.

Att plötsligt, som ur ett metaperspektiv, märka att jag visst inte är mesig och obestämd förvånade mig, gladde mig.

Det är så lätt att redan som barn bli tillskrivet ett attribut och ständigt leva efter det. ”Du är så snäll” blir en självuppfyllande profetia på gott och ont.

Den här veckan insåg jag att jag är snäll, men att det inte alls är synonymt med mjäkig och feg.

Och det unnade jag mig.

Det här unnade jag mig också.

Var rädd för mig!

Jag beundrade dem stort.

De äldre, tuffare tjejerna i samma fotbollsförening.

Jag ville så gärna vara en av dem. Jag ville helst vara som dem. För jag såg ju hur både med- och motspelarna var rädda för dom. Bokstavligen rädda för en bunt trettonåringar.

Men ändå beundrade jag dem.

Jag ville att samtalen skulle tystna till följd av en slags skräckblandad förtjusning närhelst jag steg in i ett omklädningsrum.

Att min kyliga blick skulle vara nog för att få min motspelare att förlora bollen, och mina medspelare att tvivla på att de någonsin ens kunde få den av mig.

Det känns oerhört märkligt att skriva det här i vuxen ålder. De här tankarna är så främmande; jag har svårt att föreställa mig att jag ens någonsin har tänkt så osympatiska tankar.

Men när jag var tonåring uppfattade jag det som en enorm dygd att inge fruktan i andra. Jag eftersträvade det.

I något skede märkte jag ändå, att det där med att inge fruktan i andra människor ligger långt i från min naturliga drift. Att det helt enkelt inte finns inprogrammerat i mitt DNA. Jag är dålig på att vara en douche (det kan jag förstås vara idag, men sällan medvetet).

Tänk vilken tur, att tonårens tidigaste tankar får bytas ut mot mer mogna, hållbarare sådana.

Och ständigt fortsätta utvecklas.

Gränslös snällhet

Jag skulle säga att jag är en snäll människa, och att min snällhet samtidigt är min starkaste och svagaste egenskap.

Tänk att det kan vara så paradoxalt.

Orsaken till varför jag säger så här är för att min snällhet är en väldigt framträdande egenskap i min personlighet, men också den egenskap som ofta har fått mig på fall.

Att vara snäll är ju i grund och botten en enormt fin egenskap, men när snällheten kombineras med en gränslöshet blir resultatet bara trötthet.

Som att breda ut sig själv som en liten klick smör på en alldeles (proportionellt sett) för stor brödbit.

Ibland blir jag så modfälld när jag märker hur jag repeterar samma mönster om och om igen. Efter tredje gången tycker jag att jag borde lära mig. Men icke.

Klyschigt nog är min tröst, när det gäller det här, tanken på diamanter.

Diamanter består av kol och bildas under ett enormt tryck under en lång tid. Det tar miljoner, miljarder år för diamanter att skapas. När en diamant är färdig behöver den ändå slipas förrän den verkligen är så vacker som möjligt.

Om något så vackert kräver så mycket tid och förfining, måste det finnas hopp också för mig och för alla andra gränslöst snälla människor där ute.

Det bara måste det.

Tillstånd att bara vara

Jag är en laglydig människa.

Jag har aldrig snattat. Aldrig förskingrat pengar. Jag går inte mot rött — inte ens klockan tre på natten.

Jag använder cykelhjälm och reflexväst. Jag har en cykellampa både bak- och fram på cykeln. Jag cyklar faktiskt på trottoaren, men det är bara för att bilisterna i Vasa har ingen aning om hur de ska förhålla sig till cyklister på vägen och jag har gjort bedömningen att det är säkrare att cykla på trottoaren.

Men i övrigt är jag alltså en laglydig människa.

För om det någonstans står skrivet svart på vitt att jag ska eller inte ska göra något — då är jag väldigt mån om att följa det.

Jag är bra på att följa regler och föreskrifter, men sämst på att lyssna på mina egna begränsningar.

I Brene Browns bok “Trotsa vildmarken” läste jag om hennes knep för att hantera det här. Hon skriver tillstånd till sig själv. Alltså faktiska, formella tillstånd som hjälper henne att följa hennes egna begränsningar och lyssna på hennes egen ork.

Tillstånden kan låta i stil med: “Härmed ger jag mig själv tillstånd att se på TV resten av dagen. Undertecknat: Brene Brown”.

Fantastiskt, eller hur?

Så det gör jag idag, ger mig tillstånd att bara vara.

Och så en garderob-blomma på det.

Går den extra milen

Få saker berör mitt hjärta som när människor är snälla och fina med varandra.

Jag brukar spendera pinsamt långa sessioner på youtube med sökorden “random act of kindness” och “restore faith in humanity” och liknande. Och precis varje gång slutar det med en bölande Mindy vars hjärta inte kan inrymma den godhet och vänlighet som finns i människor. Som ändå finns i människor.

Det är en hoppfull tanke att det finns människor som gör det där jag själv kanske bara överväger att göra. Att det finns människor som faktiskt går den där extra milen och förändrar världen lite lite för varje steg de tar. Och jag vet att de här människorna inte bara finns på youtube.

Igår hade min mammas kolleger från skolan har ordnat en “Grattis till nya jobbet”-överraskningsfest. De hade ägnat veckor åt planering, fuffens och samplanering med min familj på Blomsterbacken. Hur omtänksamt?

Samma kväll plingade det på vår dörr (skygg som jag är för oväntade pling på dörren vågade jag inte öppna — som tur har jag en Samuel) och in steg två hjärtegoda vänner och kom med vardagsmotivation och pepp och kärlek. Hur fina?

Det är en enorm tröst för mig, att det behövs så lite för att göra så mycket. Och om vi får tro Morgan Freemans karaktär i filmen Evan Almighty är det precis så vi förändrar världen; genom en slumpmässig, vänlig handling i taget.

Två stycken som blev offer för varsin slumpmässig vänlig handling igår. Min mamma och jag ❤

Den bästa hämnden

Jag är inte särskilt hämndlysten av mig. Det har säkert att göra med att mina aggressioner mot mina medmänniskor långt kan liknas vid det som vi på dialekt kallar för en sprakansticko (tomtebloss): min arga flamma brinner taggigt och så att gnistorna yr, men inte alls länge. 

Ibland kan jag ändå känna ett visst hämndbehov, och jag medger att det är inte särskilt dygdigt av mig. Men få saker får min sprakansticko att flamma till som när jag har blivit orättvist behandlad, när någon underskattar min kompetens eller inte ens bemödar sig om att ge mig en chans.

Till ekvationen bör också tilläggas att jag är omåttligt konflikträdd, vilket betyder att min hämnd sällan resulterar i mer än att jag vässar pennan och skriver av mig (utan att publicera, förstås). För det är mitt enda försvarsredskap. Det är mitt sätt att tackla svårigheter. Inte mycket till hämnd det.

Och jag är glad över att min oförmåga till hämnd är just det: en enda oförmåga.  

För det bästa jag kan göra när jag inte fick jobbet jag sökte är att bli bättre och visa vad de gick miste om. Den bästa hämnden är att se på den som sårat och le — inte ett creepy ”du borde sova med ett öga öppet”-leende, utan ett genuint leende som får min ”fiende” att inse att inte nog med att jag är kompetent — jag är snäll och trevlig också.

Den allra bästa hämnden är inte hämnd. Det är att be the bigger person. Och av alla sätt att hämnas är det kanske det svåraste, men definitivt det mest effektiva.

Ett hej från people-pleasern

Det finns två möjliga ingångar till det här inlägget.

1) Jag är en people-pleaser av rang (jag finner inte något lämpligt och motsvarande svenskt begrepp åt people-pleaser!?).

Eller:

2) Jag är varje telefonförsäljares och egenföretagares dröm!

Beroende på hur man vill se på det.

För jag vill ju vara snäll. Mest hela tiden. Jag vill inte medvetet göra någon illa, och helst vill jag att alla ska ha det bra och vara nöjda. Om det så än är på min monetära eller metaforiska bekostnad.

Många gånger har min egenskap av att se till så att andra blir nöjda, resulterat i att jag har köpt tjänster och varor av dem som jag antingen inte vill ha eller helt enkelt inte har råd med.

Det är lätt för människor som inte fungerar på samma sätt som jag att tänka: ”men sluta larva dig! det är ju bara att säga nej, det är väl inte svårare än så!” men då säger jag nej. För det är faktiskt svårare än så.

I början av det här inlägget skrev jag att det inte finns något lämpligt svenskt ord för people-pleaser. Men egentligen vill jag rikta min kritik och problematisera det engelska ordet i första hand. Bokstavligt översatt blir ju people-pleaser människotillfredsställare. Och det stämmer kanske delvis men ändå inte alls.

För det är inte det att jag vill vara människor till lags, utan jag vill människor väl.

Jag vill att telefonförsäljaren ska ha en bra dag och sköta sitt jobb väl. Jag vill att den som säljer överprisatta handtvålar i shoppingcentret ska ha några enstaka kunder varje dag så att pengarna går runt och verksamheten kan fortgå.

Jag vill bara att alla ska ha det bra — i vilken värld är det en dålig egenskap?

Men även de bästa egenskaperna måste förädlas och förfinas. Och det gäller också egenskapen att vilja väl på sin egen bekostnad. I synnerhet om det är frågan om en monetär bekostnad.

Så då måste jag träna mig i den ädla och förvånansvärt komplicerade konsten i att säga nej tack. Artigt, alltid vänligt men likväl bestämt. För det är det enda rimliga. Det är sjukt svårt, men jag kan å andra sidan inte göra en årsprenumeration på bambustrumpor. Det är inte rimligt.