vänner

De som känner mig

Visst går det att få goda vänner i vuxenålder.

Men visst är det mycket svårare att släppa någon in på livet och få riktigt nära vänner när man är tvungen att berätta hela sin livsberättelse från början till nu för att få någon slags kontext.

Visst är det lite bökigare när det inte finns någon förhandskunskap, ingen som helst förförståelse att tala om.

Med andra ord: visst är det skönt att dela liv med människor som vet mycket om en. Där man inte behöver fylla ut tomrummen med en massa förklaringar.

Där de redan vet. Och därmed jämnt.

Varje dag är jag tacksam över att få ha de här kvinnorna i mitt liv. Alldeles särskilt tacksam när vi träffas och kvalitetstidar på riktigt.

Kvinnorna i mitt liv. Några på bild, några utanför. Foto: Maja Nybacka, med ett tafatt försök till redigering av mig själv

Kvinnorna i mitt liv. Några på bild, några utanför. Foto: Maja Nybacka, med ett tafatt försök till redigering av mig själv

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Min bästa dag

Vore jag att skriva en skoluppsats om dagen idag skulle den ha rubriken ”Min bästa dag”.

Och skulle jag skriva en uppsats om ”Mitt sommarlov” skulle den här dagen definitivt finnas med; utförligt beskriven och detaljrikt berättad.

Jag har haft en oförskämt fin dag.

Den har varit planerad på somliga sätt, men ack så spontan på andra. Jag älskar sommarspontanitet, det är ett vedertaget ord.

Borde vara åtminstone.

Jag har sovit länge, ätit gott, spelat (förlorat!) spel, ätit bulla, träffat bokklubb, cirkeltränat på bakgården, båtat i kvällssolen, druckit kvällste. Allt detta i goda vänners lag.

Jag somnar genomtrött men med ett brett leende på läpparna idag.

Tack för idag, min bästa dag, mina fina vänner.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Med andra

Igår var mitt kök fullt av människor som jag älskar att dela livet med.

Köket fullkomligen svämmade över av goda rätter och högljudda skratt. Hur ofta skrattar vi så mycket i vuxen ålder så att ögonen rinner och magmusklerna ömmar?

Alldeles för sällan.

Mycket finns skrivet och forskat om kökets betydelse och den gemensamma måltiden. En av byggstenarna i en av världens största religioner bygger just på den, den delade måltiden. Och mat är väl en av de mest uppenbara grundvalarna i det kulturella arvet.

Mat blir alltid godast när den lagas tillsammans.

Livet är alltid bäst när det delas med andra.

Ett helt annat kök från en helt annan tidpunkt, men också då med ett gäng fina människor som jag älskar att dela livet med. Vissa på bild, många utanför. ♥

Ett helt annat kök från en helt annan tidpunkt, men också då med ett gäng fina människor som jag älskar att dela livet med. Vissa på bild, många utanför. ♥

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Att glädjas med

Idag vi fått fira och glädjas med vänner.

Våra fantastiska vänner som har uppnått olika skeden i livet har vi genuint kunnat glädjas för, skålat för och firat tillsammans med.

Jag tänker: det är precis så här det ska vara.

Precis så här ska det vara.

Och inte alls osökt kommer det utnötta uttrycket till minnes, det där om att delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg. Visst finns det mycket sanning i det.

En av de personerna som har lärt mig mest om det här med delad glädje, är min Samuel. Han är den mest o-avundsjuka person jag vet. Det är så fint och beundransvärt. Han utmanar mig mycket. Det lär mig mycket.

För visst är det så, att andras lycka inte är bort från mig. Sällan påverkas jag negativt av att det går bra för någon annan. Och därför finns det ingen orsak för mig att missunna mina medmänniskor välgång.

Nej.

Jag unnar dem allt gott och är tacksam för att jag får fira med dem.

Min Samuel, som lär mig så mycket. Foto: Ebba Åström

Min Samuel, som lär mig så mycket. Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Minnen av dig

Närhelst jag äter Tiramisu tänker jag på honom. Närhelst jag känner doften av en särskild parfym tänker jag på henne. På honom, när jag ser en Nissan. På henne när jag hör Cascadas låt Evacuate the Dancefloor.

Somliga saker och händelser är föralltid förknippade med en viss människa. Jag kan till exempel inte ens höra ordet chai latte utan att tänka på en vän jag en gång hade. Jag kan inte köra förbi ett visst ställe i Karleby utan att tänka på en annan vän jag en gång umgicks med.

Inte så att de här människorna inte längre existerar, utan snarare så att vår vänskap inte existerar. I alla fall inte i den form den en gång existerade.

Jag bland vänner. Som jag fortfarande har och värnar. Tack, tack för att jag har ♡ Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist

Jag bland vänner. Som jag fortfarande har och värnar. Tack, tack för att jag har ♡ Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist

Det finns en tid för allt, ibland också för vänskap. Inte alltid, för det finns förstås vänskap som består, består, består. Men så finns det vänskap som blommar en tid, en vacker tid, men vissnar så småningom. När jag var yngre sörjde jag det här enormt och försökte krampaktigt hålla fast vid relationer som hade vuxit åt olika håll alldeles för länge.

Allt har sin tid. Insikten smärtade.

Vänskap utvecklas till bekantskap utvecklas till främlingskap. Och så förlöper livet, så förunderligt.

Men jag gläds över att bli påmind om det här människorna då och då. Gläds över att vardagliga, till synes ovidkommande ting och händelser, kan få mig att tänka på de här människorna. För faktumet att de här människorna en gång gjorde, var, och betydde så mycket för mig är värdefullt.

Och det är värdefullt även fastän vår relation idag kanske inte sträcker sig längre en ett vänskapligt hej då vi möts på gatan.

Vissa människor lämnar kvar i livet, även i sin frånvaro.

Så länge minnena är goda och påminnelserna milda är det något jag värnar jag om.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mörket biter ej, förutom att den gör det

Den här novembermånaden har varit den tuffaste på länge. Och jag tror att det till stor del beror på det förbajskade mörkret. 

Jag är av den bestämda åsikten att det är bestämt onödigt att gnälla på vädret för det är som det är, och så är det med det.

Så jag ska inte gnälla. Men får jag bara säga att mörkret har bitit på mig i år. Mer än förut. 

Därför, precis just därför är jag så tacksam för de många soldagarna vi har fått ha på sistone. Och lite frost (snö?) på vägarna också! Lycka! Sol! Hopp! Tänk vad svältfödd vi nordbor är på solsken under den här mörka årstiden. 

Hur gör ni för att mota vintermörket och kaamos? 

Min fina vän i solsken! Sol! Vän! Lycka!

Min fina vän i solsken! Sol! Vän! Lycka!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Går den extra milen

Få saker berör mitt hjärta som när människor är snälla och fina med varandra.

Jag brukar spendera pinsamt långa sessioner på youtube med sökorden “random act of kindness” och “restore faith in humanity” och liknande. Och precis varje gång slutar det med en bölande Mindy vars hjärta inte kan inrymma den godhet och vänlighet som finns i människor. Som ändå finns i människor.

Det är en hoppfull tanke att det finns människor som gör det där jag själv kanske bara överväger att göra. Att det finns människor som faktiskt går den där extra milen och förändrar världen lite lite för varje steg de tar. Och jag vet att de här människorna inte bara finns på youtube.

Igår hade min mammas kolleger från skolan har ordnat en “Grattis till nya jobbet”-överraskningsfest. De hade ägnat veckor åt planering, fuffens och samplanering med min familj på Blomsterbacken. Hur omtänksamt?

Samma kväll plingade det på vår dörr (skygg som jag är för oväntade pling på dörren vågade jag inte öppna — som tur har jag en Samuel) och in steg två hjärtegoda vänner och kom med vardagsmotivation och pepp och kärlek. Hur fina?

Det är en enorm tröst för mig, att det behövs så lite för att göra så mycket. Och om vi får tro Morgan Freemans karaktär i filmen Evan Almighty är det precis så vi förändrar världen; genom en slumpmässig, vänlig handling i taget.

Två stycken som blev offer för varsin slumpmässig vänlig handling igår. Min mamma och jag ❤

Två stycken som blev offer för varsin slumpmässig vänlig handling igår. Min mamma och jag ❤

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Livgivande relationer

Vill man så tror jag att det är möjligt att krasst dela in sina relationer i de som ger och de som tar.

De relationer som ger är de som frammanar skratt, glädje, äkthet, hopp och alla andens frukter.

De relationer som tar är de som drar ner, gör en modfälld och tung till sinnes. Efter varje möte känns det som att man har tappat några deciliter livslust. För att dra det till sin spets då.

Sammanfattningsvis: 
livgivande och livdränerande relationer

Jag hoppas innerligt att just du kan räkna de flesta av dina relationer till den första kategorin. 

Inte för att vi ska avsäga oss relationer som inte i första hand ger liv. Tvärtom är det ibland just i de här relationerna vi behövs som mest. För kanske just den här personen, som för tillfället råkar ta mer än den ger, behöver just mitt skratt, just min glädje för att orka. Vilken vän vore jag om jag inte fanns till hands just då?

Jag säger inte heller att vi självcentrerat ska utgå endast från våra behov i våra relationer och helt och hållet strunta i det ofrånkomliga faktumet att en relation är ett tvåpartsavtal. Vi finns till för varandra. Jag för dig, du för mig.

Det jag däremot säger är att det är enormt viktigt att fylla sitt liv med människor som ger just det. Liv.

Människor som frammanar skratt, glädje och alla andens frukter. Människor med vilka man kan umgås oavsett befintligt tillstånd. Och människor som alltid gör att det befintliga tillståndet blir snäppet bättre.

Just idag har jag fått näring till mina livgivande relationer. Och det är jag oerhört tacksam för.

vänner
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Idag firar vi

Det blåser tio meter i sekunden. Bitande nordlig vind. Noolan som det vackert heter på dialekten här norröver.

Blåsten till trots firar vi idag. Hela helgen, faktiskt. Vi firar ett stycke ekonomiemagister och ett stycke filosofiemagister. Vi firar en milstolpe och ett mål. Lika mycket en början som ett avslut.

Idag firar vi med vänner. Vänner som har hjälpt oss att tänka på annat när vi har haft huvudbry med avhandling och tenter. Som lockat till skratt när vi har varit djupt försjunkna i inlämningsuppgifter och kurslitteratur. Och som bidragit med en sund mängd dålig arbetsmoral när vi behöver det som mest ”nee du hinner skriv gradu sen — koma på kaffi nu!”

På söndag firar vi med familj och släkt. Familj som kanske inte alltid har begripit sig på exakt allt vi håller på med, men som alltid har frågat och visat intresse. Som har funnits till hands som bollplank i alla olika ärenden; allt mellan val av försäkringsbolag till karriär. Och som kommit ihåg oss i tanke, handling, bön.

 Jag tycker det är relativt ovanligt att fira sin examen. Studenter firar vi men universitetsexamen not so much. Jag vill förbättring här! Jag tycker att alla mål, stora och små, är värda att uppmärksammas. En uniexamen kan väl ändå räknas till de lite större målen.

Överlag vill jag en förändring i belöningskulturen. Vi knegar, doonar å mårar å påå allihopa, men hur ofta ger vi varandra — och oss själva! — en klapp på axeln och säger BRA jobbat! Hur ofta belönar vi vårt slit? 

Alldeles för sällan, om du frågar mig. 

Men det åtgärdas idag. För idag firar vi. 

Jag och min bästa vän. Vi som har jobbat sida vid sida genom hela den här processen, från gulis till magistrar. Jag är så stolt över dig — över oss!

Jag och min bästa vän. Vi som har jobbat sida vid sida genom hela den här processen, från gulis till magistrar. Jag är så stolt över dig — över oss!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tillåtet att drömma

Det finns folk som är av den helt legitima och vettiga åsikten att det är bäst att vara tyst med sina drömmar.

Att det är bättre att tiga om drömmen tills man ser vartåt det börjar arta sig.

Och att det är bättre att kunna dela med sig av en uppfylld dröm, istället för att behöva stå ut med skammen när drömmen gick i kras.

Jag förstår hur de här personerna tänker. Och givetvis tycker att det finns lägen då just det här är det enda vettiga. Jag vet hur irriterande det är att lyssna på någon som är idel ord och livliga drömmar (som dessutom byter från dag till dag) men som saknar den verkställande kraften som omsätter ord i handling.

Så jo, jag förstår den här tanken.
Men ändå.

Jag tycker att vi är för förtegna om våra drömmar. Jag tror att vi tänker att en yttrad och högt uttalad dröm är ett löfte. När vi har sagt något högt har vi vittnen, och de här vittnen håller oss ansvariga och accountable för att vi håller vad vi lovar.

Vi tror att ett jag vill är likställt med ett jag ska.

Jag vill istället tro, att vi måste få pröva att yttra våra drömmar. Uttala dem högt, om så bara för att uppleva hur det känns att manifestera drömmen och klä den i ord.

Sommarmindy i favorithatten, favoritkoftan och favoritbyxan. Se bortom min bitchiga min och varen icke förskräckta av min kyliga blick — egentligen är jag supersnäll och väldigt trevlig! Foto av systerebba.

Sommarmindy i favorithatten, favoritkoftan och favoritbyxan. Se bortom min bitchiga min och varen icke förskräckta av min kyliga blick — egentligen är jag supersnäll och väldigt trevlig! Foto av systerebba.

Idag yttrade jag en dröm högt för första gången.

Jag gjorde det med tre fullvuxna människor och en fem veckor ung bebis (alldeles underljuvlig!) som vittnen.

Och jag blev alldeles pirrig i magen. Min dröm fick stöd och uppmuntran. Att uttala den högt fick mig att inse att det inte alls är en orealistisk dröm, utan egentligen ganska genomförbar. Ungefär: varför har jag inte gjort det här tidigare?

Mitt jag vill tog alltså ett litet steg emot jag ska.
Eller det landade åtminstone på ett jag kan.

För vad gör det om drömmen skiter sig? Då finns det fler som tröstar.
Och vad gör det om det tar längre tid än väntat? Då finns det några som känner till och delar processens delmål och milstolpar.

Och hur mycket större blir väl inte glädjen när processen slutar lyckligt, om någon har delat den från det första tankeembryot till den uppfyllda drömmen?

Vi ska välja vår tid och vårt sammanhang.
Framför allt våra människor.
Men borde vi inte börja tala lite mer om våra drömmar?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.