Igår skrev jag om hur man aldrig har sådana vänner som man har när man är i tonåren.
Då utgick jag från premissen att den vänskap man har i sina tonår är en speciell sorts vänskap, en sällsynt relation som kan liknas vid ett fyrverkeri som brinner vackert, kraftigt och explosivt men kort.
Jag tror ändå inte att vänskapernas tid är över i takt med att man lämnar tonåren bakom sig och närmar sig de tjugo.
Från en av sommarens, nej livets, bästa dagar. Heldag med vänner en oförglömlig dag år 2017.
Jag har några exempel:
Jag har vännen som jag lärde känna i dansskolan i Åbo. Hon, entreprenören och det kreativa geniet som alltid peppar och uppmuntrar och sprider good vibes only.
Jag har amerikavännen som jag lärde känna först i Stockholm och sedan under Bostons mäktiga skyfall. Vi som har utvecklat en vänskap som kretsar kring våra oerhört många gemensamma intressen och likheter. Hon som dessutom ambitiöst nog har tagit sig an att lära sig svenska. Fint jobbat, D!
Jag har förstås alla mina forskarkolleger som jag nästan dagligen pratar jobb och allvar, lek och litteratur med och som gör mitt jobb och liv så mycket bättre.
Så trots att vänskap ser annorlunda ut på andra sidan tonåren är jag ett levande bevis på att vuxenvänskap existerar.
Det är något helt annat än tonårsvänskap.
Men det är alldeles underbart i alla fall.
Från staden där jag lärde känna min amerikavän.