“Aldrig i sitt liv har man sådana vänner igen som man har när man är tonåring. Inte ens om man behåller dem livet ut. Det blir aldrig detsamma som då”
Jag drömde om mina tonårsvänner inatt.
Jag minns inte längre vad drömmen handlade och egentligen är det ovidkommande. För det som dröjde kvar efter drömmens slut var den uppfyllande känslan av samhörighet, sammanflätning och systraskap som vår vänskap präglades av.
I drömmen, i verkligheten.
Vi var kära i samma pojkar. Vi hade samma kläder, samma skor, samma örhängen och billiga parfym.
Vi ägnade oss att skråla alla Melodifestivalens bidrag från snökullen vid ishockeyplanen, skriva egna låtar (till hitlåtarna hörde Tills solen går upp och You Break my Heart) och sträcktitta på filmer som She’s The Man på repeat.
I något skede hade vi ett motto som löd: “Vi delar allt och har inga hemligheter för varandra för vi har samma själ”. Vi visste förstås att vi sade det på skoj.
Men vi visste också att vi inte kunde vara mer seriösa.
Vi höll i varandra hårt, hårt och visste att vår vänskap skulle vara evig.
Man har aldrig sådana vänner som man har när man är tonåring.
Och kanske var det just därför vi höll så hårt i varandra. För innerst inne visste vi att också detta var förgängligt.
Jag har inte lika mycket kontakt med mina barndomsvänner idag som jag hade när jag var tretton år, av helt naturliga skäl.
Vi flyttade till olika städer och länder, började studera, jobba. Fick nya människor, nya omvärldar. Vi gled ifrån varandra.
Jag är tacksam över att min barndom och mina tonår blev så galen, sprallig, tokig och trygg tillsammans med mina vänner.
Den vänskap jag fick uppleva då tror jag inte jag kommer att få uppleva igen, för den är verkligen speciell, vänskapen man har i sina tonår.
Det blir aldrig som det var då. Det vet jag.
Men det var underbart. Visst var det fullkomligt underbart.
