Kvinnlig vänskap

(Ursäkta den urtöntiga rubriken – men den är kanske mest träffande av alla mina alternativ).

På sistone har jag tänkt väldigt mycket på vänskap, kvinnlig vänskap.

Det som satte igång denna tankebana är lika fånigt som sant: nämligen den omåttligt populära tv-serien Love is blind.

Jag är ett enormt LIB-fan och har med stor hängivenhet följt den amerikanska versionen sedan säsong ett. När serien nu äntligen kom till Sverige följde jag ivrigt med den (givetvis ackompanjerat av behövliga tårar, vidöppna chocktillståndsmunnar och bänkidrottsmentalitet där *jag* vet bäst i alla lägen och relationer).

Mycket kan sägas och tyckas om kärleksrelationerna i serien, men det som jag framför allt tar med mig efter ännu en nagelbitande säsong är vänskapen mellan kvinnorna.

SOM de backar upp varandra. SOM de krigar för varandra. SOM de peppar och bekräftar och står upp för varandra.

Det är kanske det vackraste i hela serien, tycker jag.

Och jag ser på denna kvinnliga vänskap inte utan att se mig själv i spegeln: hur bra är jag på att backa upp mina vänner? Peppar jag dem? Står jag upp för dem? Är jag mån om att bekräfta dem? Vet mina vänner om hur mycket de betyder för mig?

Många obesvarade frågor här och många nya tankar och frågor som dyker upp hela tiden.

Men jag är så redo och så villig att utforska det mera.

Tänk att jag snart är trettio och ännu en gång får djupdyka i ett outforskat territorium i mitt liv: kvinnlig vänskap!

Må år 2024 bli vänskapens år – den ack så underskattade men livsviktiga relationen!

Med det sagt vill jag gratulera en av mina bästa och äldsta vänner, Sofia, på trettioårsdagen idag! GRATTIS kära du!

En del av mina vänner. ÄLSK på dem! HUR ljuvlig är förresten inte denna bild? Fångad av Sofia Lindqvist(s kamera) och redigerad av henne.

Mina vänner

Denna vändag (som det i Finlandssvensk folkmun heter) tänker jag på mina vänner.

Vänner som jag har, vänner som jag någon gång hade, vänner som blev kvar och vänner med vilka kontakten rann ut i sanden med tiden.

Jag tänker på mina vänner som är nära (och då menar jag alldeles löjligt nära för vi pratar om samma radhus, samma backe, samma stadsdel), men också de som bor längre bort, i Karleby, Umeå, Helsingfors, Kalajoki, Jakobstad och på andra orter.

Jag tänker på de vänner som jag växte upp med. Jag tänker på våra långsamma promenader – med alldeles för många avvikningar – hem från skolan, jag tänker på födelsedagskalas med klasskompisar, på rastlek och cap the flag med en hel byskola. Vilken lycka att jag fick ha så många vänner i så många olika åldrar.

Och när jag tänker på de här vännerna som jag växte upp med är jag fram för allt tacksam över att jag fick vara barn med dem – att de gav mig levnadsrum att vara det utforskande, sökande, trevande, levnadsglada jag och att jag inte behövde vara något annat.

Jag är tacksam över hur mycket jag har fjantat mig med mina barndomsvänner – hur mycket vi har hittat på bus och lek och låtit fantasin flöda fritt utan hämningar. Tack för att ni stod ut med mitt prepubertala identitetssökande som tog sig i uttryck i i ett ständigt experimenterande med hårfärg och stil (skatergirl, countrygal, militärstil osv.). Tack för att ni inte dömde.

Vilka BEBISAR vi är här! På vår Stockholmsresa år 2017

Jag tänker på de vänner som jag umgicks tätt med i mina ungdomsår: mitt fotbollslag, mina danskompisar, mina nya klasskompisar i åk 7–9 och vänner från församlingen.

Trots att tonårstiden för mig personligen var rätt stabil (för jag tog som sagt ut alla mina pubertala svängningar i åk 5-6) så är väl tonårstiden för alla en stormig tid. Man ska gå i en skola med flera hundra elever och samtidigt som man har en instabil och trevande identitet (UGH vad jobbigt det var att vara tonåring!)

Tack till er, mina tonårsvänner, för att jag fick dela hjärta och smärta med er.

Tack för våra många oskyldiga, nattliga äventyr. Tack för att vi fick dela en väldigt skyddad tonårstid och för att ni var ett tryggt sammanhang att hitta sig själv i. Tack för att ni lärde mig så mycket om sårbarhet, kommunikation och att hålla fötterna på jorden fastän huvudet svävade i det blå.

Jag tänker på de vänner som jag har fått under studietiden: genom studier, föreningar och dansgrupper.

Och jag tänker på de många vänner som jag har fått i vuxen ålder genom jobb, musik, bokkärleken, församling och hobbyer – tänk att det aldrig är för sent att hitta nya vänner!

Jag blir varm om hjärtat när jag tänker på det kompigsgäng med rötter i Karleby som jag har fått vara del av egentligen hela mitt liv.

Vi träffas inte särskilt ofta för vi är geografiskt utspridda i världen, men alltid en eller två gånger om året hinner vi träffas allihopa (och vi börjar vara många!)

Det är underbart att ha människor som har följt med en under så många år och som känner till så många saker om ens förflutna så att man inte behöver reda ut hela ens liv förrän man bli begriplig för en annan.

Jag är också tacksam för den cellgrupp som jag träffar varannan vecka. Det är en rikedom att ha ett nätverk med stödjande, bedjande kvinnor till vilken jag kan vända mig närhelst livet krisar.

Go’ vänner, ingen nämnd och ingen glömd, jag är tacksam för varenda en av er! ♥

Några av de vänner som jag umgås mest med här i Vasa. ♥

Det här är min by

Fem år sedan på en Kokkola Cup turnering:

Jag stod och följde med en fotbollsmatch med mitt rödvita GBK, men med lika stort intresse följde jag ett gäng vuxna vänner med barn som hade slagit läger vid sidan av planen.

Och när jag säger att de hade ”slagit läger” är det inte alls en metafor.

Picknickfiltar, ihopfällbara stolar, parasoller, matsäckar, fotbollar, barnvagnar, cyklar, ryggsäckar och en massa, massa människor. På fotbollsplanen sprang åtminstone tre av vännernas samlade barn, men vid sidan av planen sprang kanske det tredubbla.

Det var en kaotisk, härlig, galen syn.

Alla barnen som yrade runt och spelade fotboll, brottades eller lekte med några medhavda leksaker.

Alla vuxna som försökte följa med matchen, följa med barnen vid sidan av planen, prata med vännerna, dricka kaffet och se till att varken extra barn eller bollar åker in på planen och plötsligt MÅÅÅL åt dem? åt OSS? HEJA GBK!

Ungefär så minns jag det.

Mest av allt minns jag ändå det här: att de vuxna ställde upp för varandra och hjälptes åt att hålla reda på alla barn.

En av vännerna höll någon annans baby i famnen, då denna babys mamma snabbt skyndade iväg på toa med ett äldre syskon. En av vännerna tog med sig kanske fem av barnen för att köpa saft i hettan. En av vännerna ingrep i en brottningsmatch mellan två barn som inte var dennes egna.

De här vännerna var varandras by och det var underbart att se.

Och jag minns att jag tänkte att jag också vill ha det där.

Jag vill också ha en by där vi hjälps åt, där vi bär varandras bördor och barn.

Där vi har det förtroendet och den relation emellan oss vuxna, att det känns som en naturlig förlängning att uppfostra varandras barn på det här sättet.

Livet hände och fem år senare befinner jag mig mitt i min egen by.

En by som till viss del är bokstavlig, då många av mina goda vänner med familjer bor i samma område. Men i min by finns också de som bor på annat ort till och med i annat land.

Likväl är de min by.

Jag är så tacksam och rörd över att få ha alla dessa vänner i mitt liv; att få ha min egen by.

En del av min by. Men den är så stor, så rik. Tacksam för var och en av er 🤎

Att få dela det

Jag har haft den stora ynnesten att få dela den här nio månader långa resan med så många andra som samtidigt också råkar vara på samma resa.

En av dem är min vän Anna.

Vår resa började i september 2020 då hon på en fotbollsmatch berättade att hon väntar barn. Jag blev superglad för henne och började bombardera henne med (ovanligt specifika) frågor om hur hon mår och hennes krämpor.

För grejen var att jag också vad gravid då och att våra beräknade datum skiljde med endast tre dagar (!) men att jag och Samuel hade bestämt att hålla det hemligt ett tag till.

Men föga visste jag att Anna redan då anade att något lurt var på gång med mig, och att hon till och med hade berättat åt sin kompis att hon misstänkte att även jag var gravid.

Några veckor senare, när jag och Samuel hade passerat de först 12 veckorna och varit på det första ultraljudet släppte jag bomben åt henne när vi var på ett gympass.

Och under de första två trimestrarna körde vi gravidvänliga träningspass varje vecka – och det var alltid veckans höjdpunkt!

Under hela den här resan har jag haft en enorm glädje åt att vara lika långt på resan.

Vi har skrattat åt fruktmetaforerna i olika gravidappar “Din bebis är lika stor som ett äpple / en gurka / en ananas ”, lidit med varandra genom foglossningar och krämpor, fnissat åt våra konversationer som alltmer började låta som om vi var femtio år äldre och bara delat ivern och glädjen och förväntan.

Det har varit en sån källa till uppmuntran, igenkänning och pepp att veta att Anna också går på den här resan och att hon vet precis vad jag tänker på när jag pratar om det ena eller det andra (för egentligen är nästan ingen annan intresserad av ens krämpor förutom de som själva går igenom samma sak).

Att vara gravid för första gången är speciellt. Att få dela det med någon annan gör det kanske ännu lite mer speciellt.

Och nu börjar ett helt nytt kapitel när gravidresan snart avslutas och föräldraresan börjar.

Att också få dela det kommer att vara härligt.

En av mina bästa vänner <3 Foto: Rebecka Hägert-Backkull

Bokstavligen glädje

Mitt mellannamn är Joy.

Det är inte något som jag endast använder som ett artist- eller bloggnamn. Nej, det namnet fick jag av mina föräldrar och det namnet står i mitt pass och i mitt ID.

I finländsk kultur spelar betydelsen av namn inte särskilt stor roll. Det ska mest låta snyggt och klinga med efternamnet. I många andra kulturer (läs till exempel Yaa Gyasis Vända Hem eller Bibeln) är betydelsen av ens namn väldigt viktig och spelar roll.

Avgörande, rentav.

Att jag bokstavligen heter glädje spelar roll, för det är ofta det första människor märker med mig. Jag får ofta höra “du är alltid så glad Mindy”.

Och ja!

Jag är nästan alltid glad. Jag är nästan alltid positiv och förmår nästan alltid tänka att glaset är halvfullt och efter regn kommer solsken.

Men nästan alltid innebär att det ändå finns gånger när det inte är så. Och det är ju alldeles uppenbart.

Precis som med mycket annat i livet har jag varit tvungen att söka efter jämvikt. Att hitta stunder när alltid inte gäller. Stunder när mitt mellannamn får vara något jag strävar efter och sist och slutligen vill känna, men inte måste känna i stunden.

På samma sätt strävar jag också efter att inte bete mig på ett visst sätt för att det kanske förväntas av mig.

Jag behöver inte alltid vara glad bara för att jag oftast är det.

Eller för att jag inte kan stava till mitt namn utan att stava till glädje.

De här tankarna uppstod efter ett oerhört upplyftande samtal med min vän bortom havet. Thank you for the call, D.

Lite i många

Hur ska en god vän vara?

Har du, som jag, skrivit en hel del texter om den här tematiken under i din skoltid?

Det som oftast kom fram i mina och mina klasskamraters texter var att en god vän ska vara snäll, ärlig, pålitlig och rolig. Rätt grundläggande egenskaper hos vilken människa som helst alltså.

Men hur ser den bästa vännen för just dig ut? Vilka egenskaper, intressen och kvaliteter ska den absoluta bästa vännen för dig inneha?

Jag har som ni märker tänkt en hel del på vänskapsrelationer på sistone. Jag är tacksam för varenda människa jag har förmånen att kalla vän. Ändå kan jag ibland uppleva att jag saknar en vän som har rubbet, ni vet, som har alla kvaliteter som jag längtar efter.

Det är förstås lite utopistiskt och snudd på befängt att tänka så, jag vet, men ändå har jag stundvis sörjt faktumet att jag aldrig känner att hela mitt jag resonerar med en annan människa.

Men istället för att dväljas i en saknad över det jag inte har, så har jag försökt landa i en förståelse för att vissa av mina sidor och egenskaper blir mötta i olika människor.

Jag får prata litteratur, skrivande, konst och film med några av mina vänner.

Jag får utlopp för min träningsglädje med andra.

Jag diskuterar människans livsvillkor, tro och existentiella frågor med några och får bolla tankar om forskning och doktorandlivet med en handfull kolleger.

Jag kan kanske inte får utlopp för alla de här olika sidorna av mig i en och samma människa, men jag kan däremot få ut lite av mina sidor i många olika vänner.

Och sist och slutligen – skulle det inte vara jättetråkigt att min bästa vän egentligen skulle vara en kopia av mig själv?

Bilderna är faktiskt från 2018, men det är fortfarande samma jag, samma man och samma ställe då som nu.

Känner du igen dig i det här?
Har du relationer där du upplever att du får utlopp för lite av dina många sidor?
Eller har du relationer där du upplever att nästan alla dina sidor får resonans?

Om inte för dem

Mycket kan sägas men ett vill jag särskilt säga idag:

jag hade knappast blivit kvar i Vasa om inte för dem.

Och det är märkligt, bara för tio år sedan umgicks vi inte så där jättemycket. Litegrann i dans-, församlings- eller fotbollssammanhang men nästan inte alls så där annars. Så där som vi gör nu.

Det är häftigt att tänka hur våra val präglar våra liv långt mer än vi vet. Hade jag inte bott i Åbo hade jag inte lärt känna alla åbomänniskor.

Hade jag inte börjat jobba vid Åbo Akademi hade jag aldrig lärt känna mina fantastiska nuvarande kollegor, vänner.

Hade jag inte bott kvar i Vasa hade jag knappast utvecklat en sådan relation till mina vasavänner som jag har idag. Som jag just idag har fått ha underbar kvalitetstid med.

Livet blev att vi blev kvar i Vasa. Som en följd av det har mitt liv berikats så oerhört med mina vasavänner.

Tänk att livet blev så! Jag är så glad för det.

Från en av förra sommarens vackraste, bästaste. Tillsammans med vackraste, bästaste. Många i texten många utanför. Några på bilden, många utanför. Ingen saknad, alla älskade. Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist

Det som hade kunnat vara

Idag skulle jag egentligen ha varit på väg ner till Helsingfors för att möta upp med min vän D från USA.

Hela hösten och vintern har jag förväntansfullt sett fram emot de här dagarna i april då jag skulle ha fått visa mitt lands huvudstad, min hemstads natursköna områden och de lokala skolorna.

Mest av allt ändå: att få prata litteratur, musik, liv och dela perspektiv med min vän.

Nu blev det ju emellertid inte så och det är klart att besvikelsen är stor.

Vi fick inte Helsingforshäng, inte besök till naturskyddsområdet eller långa diskussioner inpå småtimmarna.

Däremot fick vi gemensamma spellistor på Spotify, regelbunden kontakt via internet och ett ständigt flöde av uppmuntrande.

Det är alltid något.

Detta virus blev större än någon hade kunnat räkna ut och det har förändrat planer och liv för så många människor. Som tur är vet vi att också detta kommer att få ett slut.

Och jag vet dessutom att den inställda resan inte betyder aldrig, nej det betyder bara senare.

Och det är underbart att ha något att se fram emot.

Bild från underbara Boston som jag ständigt märker att jag längtar tillbaka till.

På andra sidan tonåren

Igår skrev jag om hur man aldrig har sådana vänner som man har när man är i tonåren.

Då utgick jag från premissen att den vänskap man har i sina tonår är en speciell sorts vänskap, en sällsynt relation som kan liknas vid ett fyrverkeri som brinner vackert, kraftigt och explosivt men kort.

Jag tror ändå inte att vänskapernas tid är över i takt med att man lämnar tonåren bakom sig och närmar sig de tjugo.

Från en av sommarens, nej livets, bästa dagar. Heldag med vänner en oförglömlig dag år 2017.

Jag har några exempel:

Jag har vännen som jag lärde känna i dansskolan i Åbo. Hon, entreprenören och det kreativa geniet som alltid peppar och uppmuntrar och sprider good vibes only.

Jag har amerikavännen som jag lärde känna först i Stockholm och sedan under Bostons mäktiga skyfall. Vi som har utvecklat en vänskap som kretsar kring våra oerhört många gemensamma intressen och likheter. Hon som dessutom ambitiöst nog har tagit sig an att lära sig svenska. Fint jobbat, D!

Jag har förstås alla mina forskarkolleger som jag nästan dagligen pratar jobb och allvar, lek och litteratur med och som gör mitt jobb och liv så mycket bättre.

Så trots att vänskap ser annorlunda ut på andra sidan tonåren är jag ett levande bevis på att vuxenvänskap existerar.

Det är något helt annat än tonårsvänskap.

Men det är alldeles underbart i alla fall.

Från staden där jag lärde känna min amerikavän.

Det blir aldrig som då

“Aldrig i sitt liv har man sådana vänner igen som man har när man är tonåring. Inte ens om man behåller dem livet ut. Det blir aldrig detsamma som då”

— Ur boken "Björnstad" av Fredrik Backman

Jag drömde om mina tonårsvänner inatt.

Jag minns inte längre vad drömmen handlade och egentligen är det ovidkommande. För det som dröjde kvar efter drömmens slut var den uppfyllande känslan av samhörighet, sammanflätning och systraskap som vår vänskap präglades av.

I drömmen, i verkligheten.

Vi var kära i samma pojkar. Vi hade samma kläder, samma skor, samma örhängen och billiga parfym.

Vi ägnade oss att skråla alla Melodifestivalens bidrag från snökullen vid ishockeyplanen, skriva egna låtar (till hitlåtarna hörde Tills solen går upp och You Break my Heart) och sträcktitta på filmer som She’s The Man på repeat.

I något skede hade vi ett motto som löd: “Vi delar allt och har inga hemligheter för varandra för vi har samma själ”. Vi visste förstås att vi sade det på skoj.

Men vi visste också att vi inte kunde vara mer seriösa.

Vi höll i varandra hårt, hårt och visste att vår vänskap skulle vara evig.

Man har aldrig sådana vänner som man har när man är tonåring.

Och kanske var det just därför vi höll så hårt i varandra. För innerst inne visste vi att också detta var förgängligt.

Jag har inte lika mycket kontakt med mina barndomsvänner idag som jag hade när jag var tretton år, av helt naturliga skäl.

Vi flyttade till olika städer och länder, började studera, jobba. Fick nya människor, nya omvärldar. Vi gled ifrån varandra.

Jag är tacksam över att min barndom och mina tonår blev så galen, sprallig, tokig och trygg tillsammans med mina vänner.

Den vänskap jag fick uppleva då tror jag inte jag kommer att få uppleva igen, för den är verkligen speciell, vänskapen man har i sina tonår.

Det blir aldrig som det var då. Det vet jag.

Men det var underbart. Visst var det fullkomligt underbart.