vänskap

De som känner mig

Visst går det att få goda vänner i vuxenålder.

Men visst är det mycket svårare att släppa någon in på livet och få riktigt nära vänner när man är tvungen att berätta hela sin livsberättelse från början till nu för att få någon slags kontext.

Visst är det lite bökigare när det inte finns någon förhandskunskap, ingen som helst förförståelse att tala om.

Med andra ord: visst är det skönt att dela liv med människor som vet mycket om en. Där man inte behöver fylla ut tomrummen med en massa förklaringar.

Där de redan vet. Och därmed jämnt.

Varje dag är jag tacksam över att få ha de här kvinnorna i mitt liv. Alldeles särskilt tacksam när vi träffas och kvalitetstidar på riktigt.

Kvinnorna i mitt liv. Några på bild, några utanför. Foto: Maja Nybacka, med ett tafatt försök till redigering av mig själv

Kvinnorna i mitt liv. Några på bild, några utanför. Foto: Maja Nybacka, med ett tafatt försök till redigering av mig själv

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Att förvalta väl

Det är alltid lika fint.

Att få träffas i egen, fysisk hög person när den enda kontakt man har haft under många månader har bestått av ack så värdefulla, men aldrig jämförbara, facetime-samtal och whatsappmeddelanden.

Nej, inget går upp mot att mötas, äta, kramas!

Visst är det underbart och fint att ha ett kontaktnät som sträcker sig längre bortom de egna landsgränserna för visst njuter vi av våra Umeåhelger, men visst är det trist att endast vara förunnade varandras fysiska närvaro under vissa utvalda tidpunkter.

Men å andra sidan, vetskapen att tidpunkterna är få gör att de förvaltas väl. Och förvaltar — det gör vi minsann.

Vi förvaltar dem genom att göra det vi är bäst på helt enkelt. Och det är: mat, samtal, bus och träning. Inte nödvändigtvis i den ordningen (men högst troligt just i den ordningen) men i alla fall.

Jag är så glad att de är här för sommaren igen.

Må våra möten bli lika välförvaltade som alltid.

Att förvalta våra ansikten på någon form av organiserad bild är vi däremot inte lika bra på. Men glass däremot! Det kan vi!

Att förvalta våra ansikten på någon form av organiserad bild är vi däremot inte lika bra på. Men glass däremot! Det kan vi!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Med andra

Igår var mitt kök fullt av människor som jag älskar att dela livet med.

Köket fullkomligen svämmade över av goda rätter och högljudda skratt. Hur ofta skrattar vi så mycket i vuxen ålder så att ögonen rinner och magmusklerna ömmar?

Alldeles för sällan.

Mycket finns skrivet och forskat om kökets betydelse och den gemensamma måltiden. En av byggstenarna i en av världens största religioner bygger just på den, den delade måltiden. Och mat är väl en av de mest uppenbara grundvalarna i det kulturella arvet.

Mat blir alltid godast när den lagas tillsammans.

Livet är alltid bäst när det delas med andra.

Ett helt annat kök från en helt annan tidpunkt, men också då med ett gäng fina människor som jag älskar att dela livet med. Vissa på bild, många utanför. ♥

Ett helt annat kök från en helt annan tidpunkt, men också då med ett gäng fina människor som jag älskar att dela livet med. Vissa på bild, många utanför. ♥

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bortom tacksam

Vi båtade över ett vågat hav och anlände i ett vindbitet Sverige.

Snön följde med oss från öst, men glädjen över att träffa våra goda vänner, vår familj, värmde oss inifrån ut. För det gör den, vänskapen.

Jag hade knappt kunnat sova alls, natten innan vi skulle båta över. All förväntan, längtan och saknad var så stor att den jagade sömnen på flykten. Men vad gör väl en sömnlös natt, när vi hade något så dyrbart att se framemot: tre hela dagar med Samuels bror Staffan, härliga Lina och söta småttingarna Sibel och Milas.

Vi blev bortskämda med mat, husrum och personlig transport i dagarna tre. Men än viktigare, vi blev bortskämda med deras tid.

Och det är guld. 

IMG_5943.JPG
Samuel hittade en perfekt hörna att jobba i medan frugan shoppade. 

Samuel hittade en perfekt hörna att jobba i medan frugan shoppade. 

Sötaste Milas och Samuel

Sötaste Milas och Samuel

Och Samuel och Sibel

Och Samuel och Sibel

Med matchande tröjor, så klart

Med matchande tröjor, så klart

High five på den

High five på den

Det enda bildbeviset på att jag också var närvarande. Med en bok, förstås.

Det enda bildbeviset på att jag också var närvarande. Med en bok, förstås.

Sa jag god mat? 

Sa jag god mat? 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vem vill väl inte

Vill du komma på läsningsdejt?

Frågade min goda vän mig. Och jag var inte sen med att svara. Svaret blev givetvis ett rungande ja och jag var hemma hos henne inom femton minuter.

Vänner är bra av så väldigt många orsaker.

En av mina favoritorsaker är att man med vänner kan göra saker som man vanligtvis gör ensam, men tillsammans. Som att läsa. Som att vara trött. Som att ligga på soffan i ett halvsovande-halvtkikande-på-Netflix-läge.

Det mesta, jag vill drista mig till att säga att nästan allt, är roligare när man gör det tillsammans. Och helt ärligt: vem vill väl inte gå på läsningsdejt?

Idag är jag alltså tacksam för vänner att chilla med
(och paniklåna Bearnaise-sås av. The struggle is real).

Vänner. Några på bild, många bortom bilden. Alla lika dyrbara för mig.

Vänner. Några på bild, många bortom bilden. Alla lika dyrbara för mig.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mycket mer liv

Nu är jag en blödig själ som alldeles säkert är jävig i min bedömning.

Men jag måste bara säga: jag tycker att det är bland det vackraste jag vet att på riktigt dela det som kallas livet, med goda människor.

Det här har slagit mig hårt, i stil med en flygel i pannloben, under de senaste veckorna som jag till stor del har haft förmånen att få spendera i goda vänners lag.

Jag har fått dela glädjen över ett alldeles eget hem och en efterlängtad semester med mina vänner. Och pirret i magen över att få höra spännande nyheter om avslutade kapitel och påbörjade nya sådana.

Likaså,
har jag delat oro och smärta med de som kämpar. Men hoppet växer starkare när man är fler. Den måste göra det. Jag vill envist, envist tro det.

Allt är så mycket … mer — när det delas. Mycket starkare, skörare, sårbarare.

Och bra mycket bättre.

Min familj. Påsken 2018.

Min familj. Påsken 2018.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inte en enda

Det har varit den tyngsta men bästa veckan under hela 2019.

Det har varit den längsta bloggtystnaden sedan jag började blogga på heltid i september 2017.

Jag har inte läst en enda bok under hela veckan. Av alla de här påståenden säger det här ändå mest.

Men vi äro beflyttade.

Huh!

Jag skulle kunna berätta om tidiga morgnar och sena nätter i renoveringens och flyttens tecken. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att somna långt innan huvudet landar på kudden efter en hel dags fysiskt arbete och kognitiv belastning.

Men istället väljer jag att berätta om något helt annat.

Istället vill jag berätta om våra vänner. Våra fantastiska vänner.

För under alla de kvällar vi höll på med renovering och flytt, var vi inte ensamma en endaste kväll.

Det fanns alltid någon som hjälpte till med att slipa, måla, duka, koka kaffe. Det fanns alltid någon som spred god stämning och glada skratt. Det fanns alltid någon som erbjöd sin hjälp, sin kaffekokare, sina verktyg, sin tid.

Inte en enda kväll var vi ensamma.

Och det betyder allt för oss.

Bilder nedan av min fotografvän Sofia Ylimäki-Lindqvist

IMG_5828.JPG
IMG_5827.JPG
flyttasi.jpeg
Fin arbetsfördelning på den här bilden.

Fin arbetsfördelning på den här bilden.

IMG_5829.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Räddare i nöden

Vem ringer du när det kör ihop sig?

När bilen sladdar i diket, du har låst ut dig eller ditt bankkort tvärt slutar fungera utan vettig orsak.

Idag körde det ihop sig för mig och jag insåg att jag inte mäktar på egen hand. Jag måste be om hjälp.

Ett telefonsamtal var det enda som krävdes och hjälpen var på väg.

Nu måste ni förstå att det var frågan om en förhållandevis liten, om än omåttligt irriterande, kris. Men ändå ställde min vän, alldeles otvunget och helt utan tvekan, upp.

Och det här fick mig att inse hur otroligt fint och viktigt det är att ha ett kontaktnät omkring sig.

Ett skyddsnät av människor som finns nära till hands när det behövs. Människor som ställer upp när det krisar, i både mindre och större utsträckning.

Idag är jag enormt tacksam för de människor jag har i mitt skyddsnät. Mina egna räddare i nöden.

IMG_5198.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Extremt skrämmande och otroligt avväpnande

Under den senaste tiden har jag haft så många vackra människomöten.

Jag har haft förmånen att möta andra människor där de är just nu, oavsett befintligt skick. Jag har fått ta del av deras smärta, deras nattsvarta sorg och deras möten med livets avigsidor. Och likt Maria har jag bevarat alla de här möten i mitt hjärta.

För det är bland det vackraste som finns. Paradoxalt nog.

Ju mer jag ser och förstår vad det innebär att leva ett liv i sårbarhet, desto mer övertygad är jag om att det är precis det här vi människor behöver: mer transparens, mer öppenhet. Tillika mindre hemlighetsmakeri, mindre smussel och definitivt mindre skam.

Men visst är det svårt. Ja, visst är det bland det mest utmanande som finns — att glänta på dörren till själens skamskrubb.

Men visst är det belönande, i trygga miljöer och med trygga människor, att väl göra det.

Det är samtidigt extremt skrämmande och otroligt avväpnande. Men alla gånger värt det.

keikkamindy-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Trötta tillsammans

Det har varit en lång dag. 

Vi har städat, burit, packat ner, packat upp, roadat av och an och slutligen flyttat våra goda vänner till deras alldeles egna hem. 

Klockan 19:30 ligger sex stycken goda vänner på golvet i det egna hemmet. Förnöjda, förnöjda men ack så trötta. 

Vi säger inte mycket. Inget alls faktiskt. 

Det är mest djupa nöjda suckar, tillsammans med sprakandet från vedspisen, som fyller den behagliga tystnaden.

Och en av mina goda vänner säger orden som Tomas Sjödin skriver om i en av sina många krönikor. ”Vi kan vara trötta tillsammans”. 

Och jag tänker, 

få saker är bättre än att ha vänner man kan umgås med oavsett befintligt tillstånd. Och få saker är lika fint, som att vara trötta tillsammans. 

Trötta tillsammans. Vackert så.

Trötta tillsammans. Vackert så.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.