Denna vändag (som det i Finlandssvensk folkmun heter) tänker jag på mina vänner.
Vänner som jag har, vänner som jag någon gång hade, vänner som blev kvar och vänner med vilka kontakten rann ut i sanden med tiden.
Jag tänker på mina vänner som är nära (och då menar jag alldeles löjligt nära för vi pratar om samma radhus, samma backe, samma stadsdel), men också de som bor längre bort, i Karleby, Umeå, Helsingfors, Kalajoki, Jakobstad och på andra orter.
Jag tänker på de vänner som jag växte upp med. Jag tänker på våra långsamma promenader – med alldeles för många avvikningar – hem från skolan, jag tänker på födelsedagskalas med klasskompisar, på rastlek och cap the flag med en hel byskola. Vilken lycka att jag fick ha så många vänner i så många olika åldrar.
Och när jag tänker på de här vännerna som jag växte upp med är jag fram för allt tacksam över att jag fick vara barn med dem – att de gav mig levnadsrum att vara det utforskande, sökande, trevande, levnadsglada jag och att jag inte behövde vara något annat.
Jag är tacksam över hur mycket jag har fjantat mig med mina barndomsvänner – hur mycket vi har hittat på bus och lek och låtit fantasin flöda fritt utan hämningar. Tack för att ni stod ut med mitt prepubertala identitetssökande som tog sig i uttryck i i ett ständigt experimenterande med hårfärg och stil (skatergirl, countrygal, militärstil osv.). Tack för att ni inte dömde.
Vilka BEBISAR vi är här! På vår Stockholmsresa år 2017
Jag tänker på de vänner som jag umgicks tätt med i mina ungdomsår: mitt fotbollslag, mina danskompisar, mina nya klasskompisar i åk 7–9 och vänner från församlingen.
Trots att tonårstiden för mig personligen var rätt stabil (för jag tog som sagt ut alla mina pubertala svängningar i åk 5-6) så är väl tonårstiden för alla en stormig tid. Man ska gå i en skola med flera hundra elever och samtidigt som man har en instabil och trevande identitet (UGH vad jobbigt det var att vara tonåring!)
Tack till er, mina tonårsvänner, för att jag fick dela hjärta och smärta med er.
Tack för våra många oskyldiga, nattliga äventyr. Tack för att vi fick dela en väldigt skyddad tonårstid och för att ni var ett tryggt sammanhang att hitta sig själv i. Tack för att ni lärde mig så mycket om sårbarhet, kommunikation och att hålla fötterna på jorden fastän huvudet svävade i det blå.
Jag tänker på de vänner som jag har fått under studietiden: genom studier, föreningar och dansgrupper.
Och jag tänker på de många vänner som jag har fått i vuxen ålder genom jobb, musik, bokkärleken, församling och hobbyer – tänk att det aldrig är för sent att hitta nya vänner!
Jag blir varm om hjärtat när jag tänker på det kompigsgäng med rötter i Karleby som jag har fått vara del av egentligen hela mitt liv.
Vi träffas inte särskilt ofta för vi är geografiskt utspridda i världen, men alltid en eller två gånger om året hinner vi träffas allihopa (och vi börjar vara många!)
Det är underbart att ha människor som har följt med en under så många år och som känner till så många saker om ens förflutna så att man inte behöver reda ut hela ens liv förrän man bli begriplig för en annan.
Jag är också tacksam för den cellgrupp som jag träffar varannan vecka. Det är en rikedom att ha ett nätverk med stödjande, bedjande kvinnor till vilken jag kan vända mig närhelst livet krisar.
Go’ vänner, ingen nämnd och ingen glömd, jag är tacksam för varenda en av er! ♥
Några av de vänner som jag umgås mest med här i Vasa. ♥