relationer

Vägen till oss

Vardagsverkligheten har slagit oss som ett stolsben i huvudet.

Inte så att vi har haft en tuff start på jobbet, nej inte alls. Inte heller att vi på något sätt skulle lida av den vardag som är vår, verkligen inte.

Det är bara att lata semesterdagar och generöst med tid tillsammans är ett minne blott. Plötsligt är vi fullt upptagna med jobb, träning och annan viktig och meningsfull aktivitet som upptar våra kvällar.

Men alldeles för lätt upptar vi en allt minskande del av våra kvällar. Den tid vi har är den tid vi tar. Och vi har inte varit alldeles för bra på att roffa åt oss gemensam tid på sistone.

Men idag började vi gå på vägen till oss.

Det tog en och en halvtimme, krökte över toppar och dalar och innebar lite hallonpauser med jämna mellanrum. 3 km senare var vi tillbaka till oss.

Mitt enda relationstips till alla relationer av alla de slag är följande: ta gemensamma promenader.

När man har blicken riktad åt samma håll skapas en känsla av ett gemensamt mål, åtminstone en gemensam riktning. När man promenerar kan man inte distraheras av telefoner eller böcker (eventuellt av söta hundar som vill gosa, men det är helt okej).

När man promenerar tillsammans är det enda man kan göra gå. Och prata.

Och vad är väl bättre än det?

Jag vet inte hur vägen till er ser ut, men vägen till oss heter Skogsbergets motionsbana. Testa, får ni se.

IMG_4321 (1).jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Som ingen annan

Jag kikar på foton från en tid då vi var nykära och pyttesmå (jag hade ju knappt körkort när vi träffades!)

Få saker är lika pirrigt underbart som att vara nykär; att ha små fjärilar i magen vars vindtag fladdrar i maggropen och i hela ens övriga väsen.

Men däremot.

En annan sanning om den unga kärleken är att den är präglad av en osäkerhet, en mängd missförstånd och brister i kommunikation. Och det är väl helt i sin ordning, för det tar tid att lära känna en annan människa.

En relation är inget som växer fram över en natt, det är ju långt ifrån fullt utvecklat idag, ens nånsin.

Den nya förälskelsen i all ära, men visst är det skönt att veta att just du känner mig som ingen annan.

Att verkligen känna någon gör att umgänget blir kravlöst, sällan behövs mer ord än nödvändigt. Och det är ändå mycket mer dyrbart än vingslag i maggropen.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bortom gränserna

Jag märker att jag gillar att ruta in fenomen, händelser, personer i hanterbara men oftast tyvärr snäva kategorier.

Det kanske inte är så märkligt, att generalisera är väl en rätt så grundläggande och på många sätt nödvändig egenskap hos människan.

Emellertid märker jag att jag ibland är oschysst i min kategorisering.

Ibland har jag redan på förhand bestämt mig att en person är precis så, att ett evenemang kommer att förlöpa precis så eller att en resa kommer bli precis så.

Mänskligt, fortfarande, men också orättvist.

För när jag i min generalisering är programmerad att bete mig på ett visst sätt och förvänta mig vissa saker (och på samma sätt inte förvänta mig andra saker) utifrån tidigare erfarenhet ger jag inte personen, evenemanget, boken en uppriktig chans.

Och om jag inte gör det kan jag gå miste om sanna guldkorn; otippade människomöten, oväntade men välkomnade diskussioner eller spontana äventyr.

Jag kan också bli för passiv och inte ta vara på de tillfällen som finns för att själv skapa, bidra och proaktivt gå bortom det jag vanligtvis förväntar mig.

Visst är det en livsviktig egenskap att sortera de intryck, minnen och erfarenheter vi samlar på oss, till hanterliga kategorier med tydliga gränser.

Men visst är det nödvändigt att våga se och gå bortom de här osynliga, men likväl existerande, gränserna.

Och ibland överraskar livet mig med otippade, men ack så välkomnade, guldkorn trots att jag har varit fördomsfull och kategoriserat alldeles för snävt. Som på bilden ovan som togs på en av sommarens bästa kvällar och en av livets bästa gigar. Jag och min mor på bändspelning i Reisjärvi - vackert ställe, underbart bröllop!

Och ibland överraskar livet mig med otippade, men ack så välkomnade, guldkorn trots att jag har varit fördomsfull och kategoriserat alldeles för snävt. Som på bilden ovan som togs på en av sommarens bästa kvällar och en av livets bästa gigar. Jag och min mor på bändspelning i Reisjärvi - vackert ställe, underbart bröllop!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Från och med vi

Jag råkade snubbla över några av dina artefakter från tiden innan oss.

Bilder på vad du gjorde, träningsdagböcker du noggrant fyllde i och dokument som vittnade om hur ditt liv såg ut innan du och jag blev vi.

Jag har sett de här artefakterna förut, det var inget nytt för mig. Men idag när jag såg dem blev jag märkligt nog synbart rörd.

För nu när vi har varit tillsammans en god stund (känns det som i mitt högmod) tänker jag ofta att det är så här det alltid har varit. Jag har svårt att omedelbart dra mig till minnes hur mitt liv såg ut innan oss. Det är omöjligt för mig att på allvar förstå hur ditt liv såg ut innan mig.

Egentligen vet jag ju att du hade ett helt liv bakom dig; alla de erfarenheter, minnen, relationer du hade samlat på dig under åren nollställdes på intet sätt från och med vi. Och alla de här erfarenheterna, minnena och relationerna hade lika gärna kunnat få dig att göra ett annat val, ha andra preferenser och önskningar än just mig.

Med vördnad betraktar jag alltså de här artefakterna från ditt, inte alltför avlägsna, förflutna och är tacksam för att du var den du var, är den du är. Och för att du trots det, kanske ändå: på grund av det, valde mig

Precis som jag valde dig. Väljer dig.

Varje dag.

Suddig bild från vår bröllopsresa.

Suddig bild från vår bröllopsresa.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Så mycket bättre

Mina sociala medier är en fröjd att för ögat just nu.

Jag ser bild på bild av brunbrända sommarmänniskor som, oavsett om de firar semester eller ej, tar vara på årstiden och nuet på sätt de anser vara bäst.

Jag ser att ni spenderar dagar till sjöss, dagar vid fotbollsplan, dagar vid sommarstugan, dagar med god mat, dagar med fint sällskap, dagar på jobb, dagar med äventyr eller dagar med lugnt strandhäng.

De här bilderna gör mig så glad. Jag älskar att se er njuta av dagen, årstiden, livet!

Och faktumet att de endast gör mig glad gör min glädje ännu större, för sociala medier är i allmänhet ett ypperligt sätt att spä på bitterhet, avundsjuka och missunnsamhet.

Ironiskt nog kan den gladaste, vackraste bilden ha direkt motsatt verkan på mottagaren.

Ibland har jag varit där också.

Men inte alls nu. Nej, jag gläds med er och är tacksam över att kunna göra just det.

För livet blir så mycket bättre när vi kan unna andra och glädjas med varandra.

Ditt du är inget hot mot mitt jag.

Så här spenderade jag min dag (igår): i partysmink på väg på spelning i en 36-gradig lada. Det var mycket trevligare än det låter!

Så här spenderade jag min dag (igår): i partysmink på väg på spelning i en 36-gradig lada. Det var mycket trevligare än det låter!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Allra, allra bästa vän

Vi firar fyra år som Team Svenlin idag.

Som herr och fru, vill säga.

Jag ljuger eller överdriver inte det minsta när jag säger att det har varit de bästa åren i mitt liv.

Vi var unga när vi gifte oss. Vi visste det förstås, men det hindrade oss inte.

Vissa kanske anser att vi var för unga för vårt eget bästa. Att vi borde ha upplevt mer av livet innan vi gifte oss. Att vårt omdöme inte var färdigutvecklat, vår livserfarenhet för kort.

Jag kan förstå det.

Men vad är väl bättre än att upptäcka och erfara livet tillsammans med någon annan?

Och inte bara vem som helst, då, utan ens allra allra bästa och käraste vän.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Lite mer tillsammans

Jag är den som hyllar det vardagsvackra.

Jag älskar vardag, för vår gemensamma vardag är inte bara välfungerande - vi njuter njuter av den.

Nu har vi båda ändå semester.

Det innebär att vi friskt slänger allt som heter rutin och vardag ut genom fönstret för att gå ut och plocka upp det igen om någon vecka.

Hur mycket jag än gillar vardagen med dig är jag ändå störtförtjust över att nu få ha semester med dig.

Min bästa bei.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

De som känner mig

Visst går det att få goda vänner i vuxenålder.

Men visst är det mycket svårare att släppa någon in på livet och få riktigt nära vänner när man är tvungen att berätta hela sin livsberättelse från början till nu för att få någon slags kontext.

Visst är det lite bökigare när det inte finns någon förhandskunskap, ingen som helst förförståelse att tala om.

Med andra ord: visst är det skönt att dela liv med människor som vet mycket om en. Där man inte behöver fylla ut tomrummen med en massa förklaringar.

Där de redan vet. Och därmed jämnt.

Varje dag är jag tacksam över att få ha de här kvinnorna i mitt liv. Alldeles särskilt tacksam när vi träffas och kvalitetstidar på riktigt.

Kvinnorna i mitt liv. Några på bild, några utanför. Foto: Maja Nybacka, med ett tafatt försök till redigering av mig själv

Kvinnorna i mitt liv. Några på bild, några utanför. Foto: Maja Nybacka, med ett tafatt försök till redigering av mig själv

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Den jag är och den jag blir

En relation är en investering i något väldigt föränderligt, oförutsägbart och garantilöst.

Ändå är det många som väljer att satsa allt på den volatila aktien som en kärleksrelation faktiskt är. Alldeles huvudlöst att det är så, egentligen.

Men oftast finns det ju varken huvud eller fötter när det kommer till kärlek.

När du och jag blev vi, lovade vi ju nöd och lust i livets alla omständigheter. 

Jag såg att du hade brister, jag var smärtsamt medvetna om mina. Jag hoppades förstås att jag på något sätt kunde förfina dina skavanker, förbättra mina brister. På många sätt har vi slipats ja, men det, att vi utgår från att vi aktivt och målmedvetet ska förändra varandra kan inte vara ett självändamål.

Får inte vara det.

För jag lovade inte att älska dig för den du kan bli, efter att jag har bearbetat och format dig som jag vill.

Och du kan inte älska mig med klausulen att jag alltid bör förbli den Mindy som jag var när vi träffades.

Nej, jag lovade att älska dig för den du är, med vissheten om att du kanske aldrig förändras, men medveten om att du troligtvis gör det. Och inte nödvändigtvis åt just det håll jag hade önskat.

Om inte det är en investering i en volatil aktie så vet jag inte.

G a l e t
sade jag ju. 

 Och jag älskar det. 

Den vi var för ett år sedan. Ändå ganska lika idag.

Den vi var för ett år sedan. Ändå ganska lika idag.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Att förvalta väl

Det är alltid lika fint.

Att få träffas i egen, fysisk hög person när den enda kontakt man har haft under många månader har bestått av ack så värdefulla, men aldrig jämförbara, facetime-samtal och whatsappmeddelanden.

Nej, inget går upp mot att mötas, äta, kramas!

Visst är det underbart och fint att ha ett kontaktnät som sträcker sig längre bortom de egna landsgränserna för visst njuter vi av våra Umeåhelger, men visst är det trist att endast vara förunnade varandras fysiska närvaro under vissa utvalda tidpunkter.

Men å andra sidan, vetskapen att tidpunkterna är få gör att de förvaltas väl. Och förvaltar — det gör vi minsann.

Vi förvaltar dem genom att göra det vi är bäst på helt enkelt. Och det är: mat, samtal, bus och träning. Inte nödvändigtvis i den ordningen (men högst troligt just i den ordningen) men i alla fall.

Jag är så glad att de är här för sommaren igen.

Må våra möten bli lika välförvaltade som alltid.

Att förvalta våra ansikten på någon form av organiserad bild är vi däremot inte lika bra på. Men glass däremot! Det kan vi!

Att förvalta våra ansikten på någon form av organiserad bild är vi däremot inte lika bra på. Men glass däremot! Det kan vi!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.