relationer

Trygg i vissheten

Ingendera av oss var på vårt mest strålande humör, det medger jag.

Jag var lite mer oförsiktig än normalt när jag stängde köksskåpsdörrarna, du var betydligt mer tystlåten än vanligt. Vi surade båda två, det vet vi.

Men trots att jag är konflikträdd och du helst ser på den ljusa sidan av livet är vi ändå orädda för att ta några smällar ibland; för vi är alltjämt medvetna om att det inte är beständigt. Vi vet att våra gnabb är flyktiga, hastigt övergående.

Och vi vet att vi inom en snar framtid (mycket närmare än vi båda vill erkänna i våra respektive tillstånd av upplevd, rättfärdigad surhet) kommer att sitta ner för att berätta om våra upplevelser av händelsen och om de känslor som den väckte i oss.

Vi vet också att vi kommer att kunna både se på men också återberätta händelsen ur varandras perspektiv, bekräfta den andres röst och till slut säga förlåt, ge förlåtelse och fundera: vad kan vi lära oss av detta?

Det låter idylliserat så här, jag hör det. Jag fösäkrar er ändå om att vi inte är något läroboksexempel. Det finns gånger då vi är mer envisa än tålmodiga, mer noga med att tala än att lyssna. Det medger vi.

Men på ett grundläggande och oerhört viktigt plan har vi ändå lyckats: vi vet alltid att vi kommer att reda ut allt till slut. Våra gnabb är aldrig ett reellt hot mot oss.

Och den här vissheten gör oss alltid trygga, även när ilskna eller sårade känslor stundvis svallar.

Och jag älskar det.

Inte att vara osams, men jag älskar den trygghet vi har skapat mellan varandra.

Och jag älskar dig också. Förstås.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Överlevnadsstrategi nr. 223

En överlevnadsstrategi jag ofta tyr mig till är följande:

Andas in långsamt. Andas ut långsamt och tänk för dig själv “Alla är inte som jag, alla är inte som jag, alla är inte som jag”.

Vadan detta beteende tro?

Tänker jag att jag är kronan på verket — den mest förfinade versionen av människoexemplaret? Att jag är förmer än andra och följaktligen måste påminna mig själv om att andra är på en annan, betydligt lägre, nivå?

Givetvis inte. Jag gör det därför att jag ofta utgår ifrån att människor tänker och fungerar på samma sätt som jag. Det är ett enormt felslut när det kommer till mellanmänskliga relationer.

Och det gör det oerhört svårt att förklara mina medmänniskors handlande och varande ibland. Det som är enormt viktigt för mig är kanske inte alls det för andra och likaledes: det som jag ser som en yttepyttebisak är kanske själva kärnan för någon annan.

Det blir betydligt mycket lättare för mig att möta olikhet i mina medmänniskor när jag andas in och ut och upprepar detta så kallade mantra. Alla är inte som jag, alla är inte som jag, alla är inte som jag.

Det ger mig en ödmjukhet inför min egen roll i världen och en större generositet i min strävan efter att förstå mig på andra.

DSC00434.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Där ångest nu råder

Olika människors livsöden upptar mina tankar idag.

Jag har hört om människor vars liv har gjort en gir så tvär, att ingen vill eller kan uttala sig tvärsäkert om utgången. De här är människorna rör sig i utkanten av min periferi, men de har ändå kommit nära mitt hjärta. Det är märkligt det där, hur någon man knappt känner kan få en plats i ens hjärta (hur stort är ett hjärta..?)

Vad kan man ge för tröst åt dem vars enda uppenbara färg är den allra mest nattsvarta?

Jag kommer inte på någon. Men orden, som vanligtvis hörs i i juletider, kommer till mig.

Men det ska inte vara nattsvart mörker där ångest nu råder.

Citatet är ryckt ur sitt sammanhang till alla teologers stora förfäran, men jag griper halmstrån och citatet sätter ord på en tillvaro som jag inte känner, men starkt känner med.

Det ger ett hopp om en ljusning, men ger inga konkreta löften. Den säger att, men svarar inte på den trängande frågan när.

Det är inte mycket, men kanske är det ändå något.

IMG_0479.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det är inte tungt

Ni vet det där i-landsproblemet då man har satt sig i soffan, kurat ihop sig under filten, har boken och teet och ljusen men

(det finns alltid ett men)

sockorna är i andra sidan rummet, lamporna är tända i köket, fjärrkontrollen är utom räckhåll.

Då. Är. Det. Tungt.

Det är tungt om man själv har ett trängande behov, men det kan också vara tungt om ens kära ber en om en tjänst när man själv är i det här jag-ska-inte-röra-mig-på-tre-timmar-läget.

Och det är egentligen bara så löjligt.

För att hämta ett glas vatten åt sin bästa vän trots att man själv är lite trött är egentligen inte tungt.

Det mesta av de här små vardagliga tjänsterna är egentligen inte alls tunga att utföra. De kräver inte mycket, inte alls faktiskt.

Samuel och jag har länge hållit på med en kampanj om att ändra våra tankesätt då det kommer till ”det som är tungt”.

För sist och slutligen är tjänande genom små, små tjänster oftast inte tungt.

Och sist och slutligen - varför skulle man inte tjäna den man älskar?

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Gränsdragning 101

En av de äldsta och bästa böckerna jag har läst talar om lagen om sådd och skörd.

Ni vet, det man sår får man skörda.

Jag tänker på den här principen ofta, och på hur den är användbar och tillämpbar på så många olika områden i livet. Särskilt tänker jag på den här principen då det kommer till ett av mina hjärteämnen: gränsdragning.

För vad gäller sådd och skörd då det kommer till gränser tror jag stenhårt på följande: om vi respekterar andra människors gränser kommer andra människor också att respektera våra.

Vi kan inte kräva av andra vad vi inte kräver av oss själva.

Det är så mycket lättare att acceptera en människas gräns om vi vet att vår egen gräns i gengäld blir accepterad. Det är därför en gränslös människas liv ofta väller ut över andra och nästan obemärkt tvingar andra att bli gränslösa.

På samma sätt är det lätt att förstå andra människors gränser, när vi vet att vi har våra egna.

Gränser alltså. Så viktigt!

Ostörd lästid! Dock endast genom gränsdragning. Foto: Ebba Åström

Ostörd lästid! Dock endast genom gränsdragning. Foto: Ebba Åström

Hur har du det med gränsdragning i ditt liv?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det jag saknar

Musicerandet respektive sjukandet håller oss på olika orter den här helgen.

Och det är inte utan ett litet sting av ledsenhet som jag sade mitt hejdå om fredagen för att säga mitt hej igen på söndagen.

Programmet för det här veckoslutet räcker till för min del, det finns inte alltid tid att sakna. Men om kvällarna, när jag summerar min dag, då blir avsaknaden av min bästa vän märkbar.

För det jag saknar mest när jag är ifrån honom är att dela de där små ögonblicken som kanske kan verka alldeles obetydliga, men som ändå gör liv till just liv.

De där små sakerna som jag upplever under dagen som jag tänker “det här måste jag berätta åt Samuel ikväll” eller “det här känner jag att jag behöver ventilera med min Samuel”.

Det handlar om människor jag har mött under dagen, något jag har hört på radion, en bra ny låt som jag tror Samuel skulle gilla, ett diskussionsämne som jag skulle vilja behandla. Sådant.

Till synes obetydligt, men precis det som gör liv till liv.

Och precis det som gör en relation till en relation.

Foto: Michaela Fagerudd

Foto: Michaela Fagerudd

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Smygande obemärkt?

I strävan efter att människorna omkring en ska ha det bra är det lätthänt att tappa bort omsorgen om jaget.

De flesta av oss har säkert erfarenheter av liknande; för visst är det, precis som med mycket annat, en balansgång mellan att ta hand om andra och att ta hand om sig själv.

Den här tanken kan jag ägna mycket tid åt, och det irriterar mig att jag inte har något entydigt svar, ingen konkret lösning. Samtidigt fascinerar den här tanken mig.

Särskilt upptagen är jag av att grubbla på den delikata balansen mellan hur mycket jag kan ge efter för din skull, för ditt bästa — och när det istället börjar göra för ont i mig, när jag behöver värna om mitt eget hjärta och se till mitt eget bästa.

Var går gränsen liksom?

Träder vi över den som smygande obemärkt eller finns det en tydlig linje?

På samma sätt: finns det gånger då vi är alldeles för måna om vårt jag, att vi försummar vår medmänniska? Hur vet vi när det är tid för vad?

Många obesvarad frågor.
Svar emottages tacksamt.

550827CF-AE97-4984-92B9-39F39097CEBF.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Hör hemma här

Jag frustreras över att inte hitta min siffra i enneagrammet.

Alltså personlighetstypologin i vilket en person har en siffra och rör sig mot två andra siffror — it’s complicated men läs mer om du blir nyfiken.

Det är kanske onödigt av mig att känna mig frustrerad över att inte ännu har hittat rätt, men känslan av att känna sig förstådd är för mig synonymt med att känna sig normal, känna tillhörighet.

För jag känner mig inte sällan märkligt malplacerad i olika sammanhang.

Det är en rätt ensam känsla, det, och det är lätt att känna sig ensam i den värld som är vår.

Jag uttryckte det här för dig. Och utan att du visste det fick du mig att inse att jag alltid hör hemma här, här med dig.

Och alla känslor av malplaceradhet och ensamhet rann av mig.

Tillhörighet är så viktigt. Alla borde få höra att de hör hemma.

Hör hemma här. Foto: Michaela Fagerudd

Hör hemma här. Foto: Michaela Fagerudd

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det handlar om betoning

Jag läser om enneagramteorin och kan inte låta bli att fascineras.

(För övrigt är det väldigt sällan jag medvetet brukar låta bli att fascineras, om tillfälle ges)

Framför allt slås jag av tanken: ”Om en endaste människa kan utgöra en så dynamisk, mångbottnad och föränderlig (någorlunda) enhet — hur sjutton får vi över huvud taget våra relationer i familjer, bland vänner och i hela samhällen på både lokal och global nivå att fungera!? Vi vet ju knappt var vi har oss själva — hur ska vi kunna ha koll på varandra?”

Och det är absolut inte sagt eller tänkt på ett hopplöst sätt; som att jag på något sätt har insett hur svårt det är och således kommit fram till att det inte ens är lönt att försöka få det att fungera.

Nej, inte så. Men ändå. Människorelationer är det svåraste jag vet.

Men det är ju inte alltigenom svårt.

Nej, för människorelationer är samtidigt det allra bästa jag vet. Få saker har så regelbundet påmint mig om att aldrig sluta vara nyfiken och att aldrig sluta lära mig mer om de människor jag har i min omgivning.

Jag och min bästa vän. Fångade på foto av vår vän Sofia Ylimäki-Lindqvist

Jag och min bästa vän. Fångade på foto av vår vän Sofia Ylimäki-Lindqvist

För att sammanfatta: Människorelationer är det bästa svåra jag vet.

Ibland med betoning på det senare ordet. Men allra oftast med stark betoning på det förra.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vägen till oss

Vardagsverkligheten har slagit oss som ett stolsben i huvudet.

Inte så att vi har haft en tuff start på jobbet, nej inte alls. Inte heller att vi på något sätt skulle lida av den vardag som är vår, verkligen inte.

Det är bara att lata semesterdagar och generöst med tid tillsammans är ett minne blott. Plötsligt är vi fullt upptagna med jobb, träning och annan viktig och meningsfull aktivitet som upptar våra kvällar.

Men alldeles för lätt upptar vi en allt minskande del av våra kvällar. Den tid vi har är den tid vi tar. Och vi har inte varit alldeles för bra på att roffa åt oss gemensam tid på sistone.

Men idag började vi gå på vägen till oss.

Det tog en och en halvtimme, krökte över toppar och dalar och innebar lite hallonpauser med jämna mellanrum. 3 km senare var vi tillbaka till oss.

Mitt enda relationstips till alla relationer av alla de slag är följande: ta gemensamma promenader.

När man har blicken riktad åt samma håll skapas en känsla av ett gemensamt mål, åtminstone en gemensam riktning. När man promenerar kan man inte distraheras av telefoner eller böcker (eventuellt av söta hundar som vill gosa, men det är helt okej).

När man promenerar tillsammans är det enda man kan göra gå. Och prata.

Och vad är väl bättre än det?

Jag vet inte hur vägen till er ser ut, men vägen till oss heter Skogsbergets motionsbana. Testa, får ni se.

IMG_4321 (1).jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.