relationer

Noll till hundra

Våra samtal rör sig ofta på nivån: vad ska vi äta, när ska vi handla, vilken tid börjar träningen.

Och visst, de här samtalen är oumbärliga för att få en slags fungerande vardag att vara just det.

Men det är så omåttligt långtråkigt att inte nå varandra på ett djupare plan, att endast skrapa på ytan av den bottenlösa varelsen som just du är.

Ja, jag vill veta vad vi ska äta till middag, men ännu mer vill jag veta hur du har det på riktigt, vad du tänker på om nätterna, var det smärtar, vad du är förväntansfull över, hur du har det i vår relation, vad du drömmer om, vad du vill lära dig. Allt.

Men att nå dit i en vardag som heter heltidsjobb, smakar makaronilåda med lingonsylt och doftar svettiga träningskläder är inte fullt så enkelt.

Nej, att gå från den nivån, till en nivå där samtalet präglas av äkthet och sårbarhet är att gå från noll till hundra. Som tur är det så, precis som med det mesta, att det blir det lättare för varje gång — vägen tillbaka till oss blir kortare för varje försök.

Alldeles lätt är det ändå inte.

Men alldeles värt det.

IMG_4320 (1).jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tack till dig

På sistone har jag haft lite strul med bloggen rent teknikmässigt.

Få saker gör mig lika uppriven som när något som ska och brukar funka plötsligt inte gör det. Några inlägg som jag trodde att hade blivit publicerade visade sig inte alls ha blivit det. Till mitt stora förtret.

Därför får jag tacka den här bloggens inofficiella och oumbärliga tekniska support som outtröttligt hanterar mina itkupotkuraivarin när nätet slutar fungera, bloggen bråkar eller jag inte kan redigera mina bilder.

Och samtidigt kan jag väl tacka för allt annat han är. Mest för att han är.

Inte med en mörkömugg trots att han gärna hade haft en sådan.

Inte med en mörkömugg trots att han gärna hade haft en sådan.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Med andra

Igår var mitt kök fullt av människor som jag älskar att dela livet med.

Köket fullkomligen svämmade över av goda rätter och högljudda skratt. Hur ofta skrattar vi så mycket i vuxen ålder så att ögonen rinner och magmusklerna ömmar?

Alldeles för sällan.

Mycket finns skrivet och forskat om kökets betydelse och den gemensamma måltiden. En av byggstenarna i en av världens största religioner bygger just på den, den delade måltiden. Och mat är väl en av de mest uppenbara grundvalarna i det kulturella arvet.

Mat blir alltid godast när den lagas tillsammans.

Livet är alltid bäst när det delas med andra.

Ett helt annat kök från en helt annan tidpunkt, men också då med ett gäng fina människor som jag älskar att dela livet med. Vissa på bild, många utanför. ♥

Ett helt annat kök från en helt annan tidpunkt, men också då med ett gäng fina människor som jag älskar att dela livet med. Vissa på bild, många utanför. ♥

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vad vi väljer att se

Det sägs att man inte vet vad man har förrän man har förlorat det. 

Och det stämmer, det gör det med all säkerhet, men det är ändå ett väldigt cyniskt sätt att förhålla sig till det vi kallar livet.

Måste vi bli sjuka förrän vi kan glädjas över god hälsa? Måste vi förlora innan vi verkligen inser hur mycket vi älskade?

Nej, jag tror inte det.

Jag tror stenhårt att det går att öva upp förmågan att känna och uttrycka tacksamhet även utan förlustens närvaro. Jag tror inte att mörker är nödvändigt, för att vi ska lägga märke till ljuset.

Det handlar väl om att välja vad man vill se.

Och just idag väljer jag att se solsken, grönskande trädalléer och mina fina relationer som jag värderar så högt.  

Vad väljer du att se idag? 

Förra sommaren valde jag att se Vasas fina stadsstrand. Det väljer jag gärna i år också.

Förra sommaren valde jag att se Vasas fina stadsstrand. Det väljer jag gärna i år också.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Måste man gilla alla människor?

Från barnsben lär vi oss att komma överens med andra.

Då handlar det främst om att inte slå ihjäl grannflickan med grävmaskinen när hon är irriterande i sandlådan, eller att inte knuffa storebrodern i nässeldiket när han retas. Istället lär vi oss att hantera vår frustration på andra, mer konstruktiva sätt.

Vi växer upp och förhoppningsvis blir vi rätt så bra på att undvika incidenter orsakade av grävskopor i huvudet och andra gradens brännskador.

Men att vi lär oss att hantera vår frustration på ett mer civiliserat sätt betyder väl inte automatiskt att vi lär oss att gilla alla människor. Eller?

Jag kommer överens med de flesta människor. I stort sett alla (fastän det här “överenskommandet” ibland kan innebära att ta djupandningspauser på toaletten och krampaktigt bita ihop tänderna så att inte ett ont ord bara pyser ut).

Men måste man verkligen tycka om alla människor?

Foto från 1995. Mindy i sandlådan. Inga synbara irritationsobjekt (=andra barn) i närheten.

Foto från 1995. Mindy i sandlådan. Inga synbara irritationsobjekt (=andra barn) i närheten.

Jag har svårt att gilla människor som är besserwissrar, som totalt kör över andra människor i diskussioner, som avsiktligt vill verka förmer än andra och få andra att känna sig underlägsna.

Jag irriterar mig på människor som tror att de är världens navel, som går före i kön, som inte bemödar sig om att säga tack eller hälsa tillbaka och som parkerar i specialparkeringsrutor trots att de inte har rättigheterna.

Jag kommer överens med de här människorna, ja. Men tyvärr har jag få varma känslor till övers för sådana här personer.

Men, som inbiten idealist och troende på det det goda i människan, tror (hoppas!) jag innerligt att om jag bara skulle rota tillräckligt länge skulle jag i varje människa finna det sköna, älskvärda.

För det är svårt att inte tycka om människor när man verkligen lär känna dem på djupet. Eller: varje människa är en oslipad diamant som det så fint heter. Jag tror stenhårt på det.

Med vissa människor måste man bara slipa riktigt hårt och riiiktigt länge.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Hjärtat på två ställen

Idag firas mor runtom i Finland.

Således har också jag idag firat morsgestalterna i mitt liv. De är många, många — långt fler än de biologiska och släktbundna. De är alla värda att firas, hyllas och uppmärksammas — helst också på andra och på långt fler dagar än endast denna.

Mor är ett begrepp som alla människor har en relation till, oavsett om den relationen främst är till konceptet snarare än till själva objektet bakom ordet.

Men den människa som någonsin har sett livets avigsidor vet att en glädjens dag, såsom morsdagen, alltid kommer med ett stort aber.

Därför har mina tankar och mitt hjärta idag också varit hos dem som längtar, saknar, sörjer.

Dem, för vilka en mor inte längre finns. Dem, för vilka en mor, på olika sätt, kanske aldrig har funnits. Dem, för vilka den här dagen blir en smärtsam påminnelse om den efterlängtade roll som fattas en; på famnen som är tom fastän det i hjärtat finns rum och rum i överflöd.

Och i all den här glädjen och sorgen konstaterar jag att precis det här är livet. Djupaste lycka och nattsvart sorg samtidigt. Allt som livet inrymmer.

Allt annat vore väl inte liv, egentligen.

Idag är mitt hjärta oerhört tacksam för just min mamma och för alla andra mammor i mitt liv. Och mitt hjärta är också med alla dem, för vilka den här dagen är mycket annat än lycka och tacksamhet och kaffe på säng.

Och jag tror att hjärtat kan vara på båda ställen samtidigt idag.
Alla dagar.

Mormor och jag i Kanada 1996.

Mormor och jag i Kanada 1996.

Mamma och jag någon gång på 90-talet.

Mamma och jag någon gång på 90-talet.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Hur har din dag varit?

Vi vill ju få kontakt varje dag. Min Samuel och jag.

Men ibland känns det som att ett “hur har din dag varit” är den mest platta och intetsägande frågan någonsin. Svaret på den frågan landar ju sist och slutligen på ett “bra” eller “dålig” eller ännu oftare någonstans där mitt emellan.

Så vi har börjat variera oss och istället ägna bilfärden hem efter arbetsdagen åt att fråga varandra tre stycken alldeles nytänkande, udda frågor.

Som:

Vilken är den bästa smaken du har upplevt idag?

Vilken var dagens bästa insikt?

När skrattade du som hjärtligast idag?

Vad var det bästa du har sett idag?

När har du känt dig som snyggast idag?

Vilken var dagens höjdpunkt?

Vilket är dagens ord?

När har du upplevt flow idag?

Ni märker ju: endast kreativiteten kan stoppa en, om ens det.

Det här är bra av så många anledningar. Dels tvingar det en att fundera på kluriga, roliga frågor att ställa. Dels får det en att reflektera över sin dag på ett annorlunda sätt — inte bara huruvida den var bra, dålig eller medelmåttig.

Fastän frågorna är annorlunda så får man ändå en känsla för hur sin partners dag har varit, men utan att det blir slentrianmässigt korsförhör.

Och så är det ju bara sjukt kul.

Pröva själv!

Du och jag, bei.

Du och jag, bei.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bortom tacksam

Vi båtade över ett vågat hav och anlände i ett vindbitet Sverige.

Snön följde med oss från öst, men glädjen över att träffa våra goda vänner, vår familj, värmde oss inifrån ut. För det gör den, vänskapen.

Jag hade knappt kunnat sova alls, natten innan vi skulle båta över. All förväntan, längtan och saknad var så stor att den jagade sömnen på flykten. Men vad gör väl en sömnlös natt, när vi hade något så dyrbart att se framemot: tre hela dagar med Samuels bror Staffan, härliga Lina och söta småttingarna Sibel och Milas.

Vi blev bortskämda med mat, husrum och personlig transport i dagarna tre. Men än viktigare, vi blev bortskämda med deras tid.

Och det är guld. 

IMG_5943.JPG
Samuel hittade en perfekt hörna att jobba i medan frugan shoppade. 

Samuel hittade en perfekt hörna att jobba i medan frugan shoppade. 

Sötaste Milas och Samuel

Sötaste Milas och Samuel

Och Samuel och Sibel

Och Samuel och Sibel

Med matchande tröjor, så klart

Med matchande tröjor, så klart

High five på den

High five på den

Det enda bildbeviset på att jag också var närvarande. Med en bok, förstås.

Det enda bildbeviset på att jag också var närvarande. Med en bok, förstås.

Sa jag god mat? 

Sa jag god mat? 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vem vill väl inte

Vill du komma på läsningsdejt?

Frågade min goda vän mig. Och jag var inte sen med att svara. Svaret blev givetvis ett rungande ja och jag var hemma hos henne inom femton minuter.

Vänner är bra av så väldigt många orsaker.

En av mina favoritorsaker är att man med vänner kan göra saker som man vanligtvis gör ensam, men tillsammans. Som att läsa. Som att vara trött. Som att ligga på soffan i ett halvsovande-halvtkikande-på-Netflix-läge.

Det mesta, jag vill drista mig till att säga att nästan allt, är roligare när man gör det tillsammans. Och helt ärligt: vem vill väl inte gå på läsningsdejt?

Idag är jag alltså tacksam för vänner att chilla med
(och paniklåna Bearnaise-sås av. The struggle is real).

Vänner. Några på bild, många bortom bilden. Alla lika dyrbara för mig.

Vänner. Några på bild, många bortom bilden. Alla lika dyrbara för mig.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

I rätt riktning

Interaktion är allt bra intressant.

All form av mänsklig kontakt och kommunikation har alltid fascinerat mig, och det var också en bidragande orsak till att jag valde att studera svenska språket i tiderna — jag kände mig nästintill tvungen att lära mig mer.

Jag förundras över kommunikation.

Jag förundras över människans implicita signaler; om det som förblir osagt men som ändå hänger i luften som ett annalkande störtregn.

Jag förundras över människor som vet när de ska säga något mjukt och milt och när det är tid för tillrättavisande eller mer krävande ord.

Och jag är tacksam över att jag har vänner som vet när jag behöver ord som smeker medhårs, och när det helt enkelt behövs en puff i rätt riktning.

Foto: Ebba Åström (2017)

Foto: Ebba Åström (2017)

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.