I tre veckor har jag varit tvåbarnsmamma och det har minsann varit en resa som heter duga.
Trots att jag i teorin visste att det kunde bli intensivt så var jag verkligen inte förberedd på exakt HUR intensivt det skulle bli.
För jag har hört så många olika versioner av hur det är att få ett andra barn: en del säger att det inte är en så stor omställning eftersom man redan har anpassat sin livsstil till ett barns rytm och rutin. Det andra barnet “hänger med” i det liv som man redan har byggt upp liksom.
Andra röster – som jag kanske inte har hört lika ofta – har ändå uttryckt att tvåbarnschocken är en grej och att det var en större omställning att få barn nummer två än att bli förstagångsföräldrar.
Och vi har definitivt sällat oss till den senare kategorin.
Det är inte så mycket babyn själv – han är hur nöjd som helst och sover mest, äter bra, bajsar som han ska och har sällan besvär såsom magknip eller reflux. Han är en väldigt nöjd bebis vilket förstås har underlättat vår landning enormt.
Men ändå har vi haft det lite utmanande med att hitta fotfästet.
Det är kombinationen av att 1) hela familjen är på semester och att 2) vi inte har en rullande vardag för tillfället, 3) vi har en tvååring som behöver program och underhållning och stimuli, 4) den ena föräldern (jag) är inte lika mobil och energifylld och kroppsligt som vanligt och 5) vi har alla olika förväntningar på vår semester, och dessa förväntningar är inte alltid kompatibla med vår ork, fysiska förmåga eller logistik.
Men vi har klarat 3 veckor och alla är fortfarande på benen, friska, mätta och väldigt glada över det liv vi lever och den familj som är vår.
Med små, små steg vänjer vi oss vid detta nya, väldigt fina och glädjande tillstånd som fyrabarnsfamilj.
Små, små steg varje dag.
Mina ljuvliga två.