äktenskap

Som du har förändrat mig

Man blir som man umgås, sägs det.

Jag kan inte annat än hålla med.

Vi har varit tillsammans så pass länge nu, min Samuel och jag, att jag har svårt att över huvud taget minnas den Mindy jag var innan oss.

För det är sant, att jag har förändrats mycket. Och det är också sant att en stor del, dock inte enbart, är på grund av vår relation. Vår relation som jag värdesätter så, så högt.

Jag har samlat mina tankar, och vill här skriva ett inlägg om på vilka sätt faktumet vi har förändrat mig.

Mitt sätt att tala.
Jag har aldrig talat fullständig standardsvenska, men jag har aldrig heller pratat så mycket dialekt sen jag började umgås med Sam.

Ord och uttryck som jag aldrig hade hört, ännu mindre använt mig av, förut har smugit sig in i min vokabulär under åren, och nu är uttryck som “Jag har varit med när hararna har pruppat”, “snurro” (i bemärkelsen båtmotor) och interjektionen eller svordomen "ferrgan!” standardfraser.

Min humor
Jag hade en fantastisk humor redan innan jag träffade Samuel, och nu är den väl bara ännu mer superb! Nånej. Men visst har jag med åren anammat en humor som är mer lik Samuels.

Om jag skulle beskriva den skulle det väl vara en ganska öppenhjärtig radio pleppo-humor med en stor gnutta självironi. Men för att vara rättvis tror jag att jag har påverkat Samuels humor mer — han börjar nästan närma sig mina nivåer då det gäller ordvitsar och språklig kreativitet.

Haba-blogg.jpg

Min frispråkighet
Jag har alltid varit en person som vill att alla ska vara nöjda. Det har gjort att jag inte alltid har velat säga min åsikt i rädsla för att den är avvikande eller sårande. Samuel har däremot peppat och pushat mig till att utveckla den här förmågan och idag är jag tusenfalt bättre på det än innan vi träffades.

Mitt intresse för Game of Thrones
Jag hade knappt hört om serien förrän Samuel fick mig att se på den med honom. Och det är jag ju väldigt glad för!

Mina konsumtionsvanor
Tidigare följde jag ordspråket “billig å braa” och köpte klädesplagg och varor utifrån det tankesättet. Men med en ekonom till man lärde jag mig däremot att det ibland, kanske till och med oftast, lönar sig att investera dyrt en gång för att produkten ska hålla längre. Inte illa livsvisdom!

Min förmåga att skryta på mig själv
Jag är uppvuxen i Karleby, och med all respekt och kärlek till min hemstad tror jag starkt att det är jantelagens högsäte. Att säga något så banalt som “Jag är stolt över mig själv” är ord som jag inte yttrade förrän i tjugoårsåldern. Och det är mycket tack vare Samuel.

Jul2018-blogg.jpg

Mitt sätt att se på social interaktion
Min Samuel är en mästare på att lära känna nya människor och på att småprata med folk. Han har lärt mig mycket om människointeraktion, samspel och samarbete. Och det intressanta är att han lär mig det här helt enkelt genom att vara sig själv. Det beundrar jag honom för!

Mina snowboardskills
Jag åkte snowboard innan jag träffade honom, men med hans många tips och våra resor till Lappland har jag definitivt lärt mig en hel del och blivit mycket bättre på att åka. Hur mycket skills vi kan tala om är ändå förhandlingsbart.

Mitt intresse för matlagning
Samuel är en riktig matgeek (dock inte den riktiga Matgeeken) och älskar häftiga grejer i köksväg. Han har bland annat introducerat fenomenen sous vidé och sauteuse till vårt köksförråd och min vokabulär. Idag använder vi bägge flitigt och det är både kul och intressant!

Min förmåga att stå på mig
Jag vet inte hur många gånger Samuel har haft en pepptalk med mig när jag har velat säga nej eller säga ifrån men inte vågat. Vi har fört många, långa diskussioner om det här och trots att jag ännu har mycket att lära mig har jag kommit långt.

Jag tror det är oundivkligt att våra relationer formar oss men så länge det är till det bättre är det gott.

IMG_2841.jpg

På vilket sätt har ditt parförhållande eller dina vänskapsrelationer förändrat dig?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mindy vs. Manchester United

När Samuel och jag gifte oss fick vi två skräddarsydda dynor med text av min mamma.

På den ena stod det “Forever” på den andra stod det “United”. Det kan man tycka är lite lagom klyschigt och det är det absolut, men till saken hör att min man är ett enormt Manchester United-fan så hela dyngrejen var en ordvits som vi hade väldigt roligt åt.

Dynorna, mannen och hans fotbollslag hänger med än idag och präglar vår vardag på ett inte helt obetydligt sätt.

Innan vi gifte oss fick jag höra att det är klokt att välja sina strider, och tidigt konstaterade jag att striden mot Manchester United är en strid jag väldigt ogärna tar. Helst inte alls.

Men egentligen är det inte så mycket till strid över huvud taget, för jag har tidigare skrivit om hur fotbollen har varit en del av min barndom och hur glad jag är över att min Samuel också har det här intresset.

Men visst påverkar det vår vardag.

Matchtiderna påverkar vår schemaläggning och matchresultat vår sinnesstämning.

Lyckligtvis går det väldigt bra för det röda Manchesterlaget nu.

Samuel är nöjd.
Jag är nöjd.

Min Sam, minsann!. År 2013.

Min Sam, minsann!. År 2013.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Talande tystnad

Det hade varit en lång vecka.

Ovanligt händelsrik, förvånansvärt tröttsam.

När söndagkväll kom låg tröttheten tung över oss på samma sätt som den tjockaste av våra yllefiltar. Vi båda kämpade mot sömnen men vi ville ändå ha en liten, gemensam stund tillsammans.

Men ingen av oss hade några ord kvar längre.

Nu måste du, kära läsare, förstå att orden är mitt liv. Det är orden jag förundras över, leker med och älskar att försjunka mig i. Det är i sårbara och djupa konversationer där orden är genomtänkta och utsökt formulerade som min själ blomstrar, frodas.

Det var så mycket jag ville säga åt honom. Ord av innerlig tacksamhet och djupaste tillit. Ord större än livet.

Men där och då, på en nersutten soffa en söndagkväll hade orden, om inte svikit mig, i alla fall gått och lagt sig för veckan.

Det enda som fyllde rummet var ljudet av en mättad tystnad.

Men jag visste, att han också visste. Att han kände precis detsamma som jag. Att orden som inte uttrycktes ändå var självklara för oss, där och då.

Och innan sömnen hann ikapp mig kom en relativt välformulerad tanke till mitt sinne: “när orden väl har tagit slut får tystnaden tala”

Vilken behaglig tanke, tänkte jag.
Sedan somnade jag.

Han och jag år 2014.

Han och jag år 2014.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mitt bästa relationstips

Alla hjärtans dag uppmärksammade vi inte på något storartat sätt.

Det är inte vår starka sida, det där med att ställa till med något alldeles extra för att det förväntas av oss. Nej, vi har aldrig varit några höjdare på att vara superromantiska.

Faktum är att vår gemensamma slogan för vår relation med tiden har blivit följande:

don’t be a jerk
— Mindy & Samuel Svenlin

[på svenska var inte en skitstövel].

Då kanske ni tänker att a) det var väl otroligt oromantiskt b) snacka om att hoppa över där staket är som lägst c) ni kan väl satsa lite och d) vad opedagogiskt att säga vad man inte ska vara istället för att säga vad man ska vara.

Och det har ni all rätt att tycka.

Men innan ni dömer oss, låt mig få berätta vad det innebär, to not be a jerk.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Jo.

Det innebär att välja att tro på det goda i sin partner. Att säga tack och varsågod. Att låta små gliringar gå ut genom andra örat. Att inte vara sarkastisk eller spydig. Att välja att inte tolka sin partners ord på ett negativt sätt.

Att inte vara en jerk kan också innebära:

Att göra en tjänst utan att klaga eller kräva beröm. Att ta initiativ till hushållssysslor fastän det känns som att det egentligen är “den andres tur”. Att välja att inte komma med motargument och börja munhuggas. Att andas djupt några gånger och inte säga saker i affekt. Att vara the bigger person.

Det låter kanske lätt.

Det låter kanske självklart — men när man lever i en nära relation med en annan människa blir också det självklara en utmaning. Och det är ganska logiskt; hämningarna dämpas, hövligheten minskar ofta med tiden för man blir tryggare med varandra. Och faktum är att det går snabbare att uppmana någon än att fråga artigt.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Vår tanke är alltså att det är bättre att inte vara en skitstövel alla dagar, än att vara superromantiskt någon gång om året.

Allt utöver att inte vara en skitstövel är förstås också väldigt fint och bra, såsom blommor, choklad och överraskningar enligt behag.

Men vi vet att man kommer långt bara med att inte vara en skitstövel. Väldigt långt.

Just därför är don’t be a jerk mitt allra bästa relationstips.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Jag tror inte han vet

När jag var liten skrev jag önskelistor. På julklappar, förstås, men också på egenskaper som min framtida man ska ha. Min grundtes, när jag på det här sättet skrev fram min dröm-man, var att han ska vara så lik mig som möjligt.

Han ska vara intresserad av samma saker, bra på samma saker och med fördel läsa samma litteratur som jag.

Men som ett nyck av livets ironi fick jag en man som nästan är olik mig på fler sätt än han är lik mig (jag kan lova att han aldrig skulle läsa fula böcker).

Visst, jag kan föreställa mig att det är smidigare att leva sida vid sida med någon som är en manlig version av mig själv, men å andra sidan — vari ligger spänningen då? Var finns motståndet som får mig att växa? Slipandet som får mig att skina?

Jag tycker att det är fel att kläcka ur sig uttryck som “jag är inget utan dig”, för tvåsamhet innebär alltid, att det finns ett självständigt jag, ett självständigt du. Men jag kan tryggt säga “jag vore inte densamma utan dig”.

För det är vad motstånd och olikheter gör: slipar, formar.
I bästa fall: förädlar.

Kan ni se beundran? Foto: Ebba Åström

Kan ni se beundran? Foto: Ebba Åström

Jag tror inte han vet, hur mycket han utmanar mig, vareviga dag.

Hur han, helt omedvetet, tvingar mig att stiga utanför det som är ramarna för min trygga, ofarliga tillvaro. Hur han varje dag ber mig gå lite längre, uppmuntrar mig till tänka ur ett nya perspektiv, hejar på mig till att sikta ännu högre.

Jag tror inte han vet.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Allt annat än vanlig

Den här fredagen har varit härlig och vanlig.

En helt vanlig fredag då jag knäpper på Radio Vega, antingen lagom till Skivrådet eller allra senast till Tongåvan, och du suckar och himlar med ögonen litegrann. Men bara litegrann, för så fort KAJ eller ”We found love” eller Markoolio spelas är du med på noterna, precis som om det var du som knäppte på radion i första hand.

En helt vanlig fredag då vi tillreder vår tacogratäng med gemensamma, alltid dansanta, ansträngningar.  För det är det enda rimliga sättet att tillreda en proper tacogratäng på, dansant.

En helt vanlig fredag då jag brister ut i spontan, alltid överdramatisk lipsync till smöriga ballader, och där första bästa gurka eller köksslev får agera tillfällig mikrofon. Och du skrattar och säger att jag ska sluta fjanta mig, men jag vet att du egentligen älskar att se mig busa så där.

Och en helt vanlig fredag då vi aldrig kan bestämma oss för vilken film vi ska se på. Och efter alldeles för lång tid — när osten på tacogratängen redan har blivit till en seg, oaptitlig hinna — väljer vi en film som är... medelmåttig.

Jag somnar, som vanligt, och du väcker mig med tillspetsad indignation och låtsad förnärmelse. Men jag vet att du egentligen tycker det är mysigt, att jag somnar i din famn.

En helt vanlig fredag alltså, 
förutom att en fredag med dig är allt annat än helt vanlig fredag.

Från sommaren 2018, examensfest. Foto: Ebba Åström

Från sommaren 2018, examensfest. Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Den tid vi har

Den gemensamma tid vi har, i det pusslet som för tillfället är vårt liv, är inte mycket.

Nej, det varken många eller långa stunder som vi hinner dela tillsammans i vårt hektiska schemat.

Men det finns hopp!

För jag kommer nämligen att tänka på den enda ekonomiska princip jag minns efter gymnasiets samhällslärakurser: om efterfrågan överstiger utbudet stiger priset på produkten och blir exklusiv. (Härmed får jag pris i den mest oromantiska kärleksbeskrivningen någonsin.)

Men låt mig skriva om det där med egna ord: när den gemensamma tid vi har tillsammans är begränsad, och det endast blir några stunder här och där, då är den tiden en lyxvara.

Och jag älskar att vi är så medvetna om det här, för vi ställer telefonerna på ljudlös och tänder ljus. Kokar te eller glögg och sätter oss vi köksbordet och bara pratar. Umgås. Som vi gjorde när vi var nykära och kunde prata, prata, prata oss igenom kvällar, nätter.

De här stunderna är guld.
Och således: vi är rika.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Alla mina känslostormar, du bär

Det är tvära kast i mina känslosvängar.

Inte sällan förundras du över hur jag kan gå från att den ena sekunden vara tvär och butter, liggande på soffan som en överkokt potatis som smulas sönder så fort man ser på den, till att i nästa sekund (oftast omedelbart efter födointag) vara hurtfrisk och skojig och på bushumör.

Det är tvära kast, sade jag ju.

Jag hänger ju inte med själv, hur skulle jag kunna förvänta mig att du skulle göra det?

Men tack för att du alltid låter mig ge utlopp för mina känslor. Tack för att du bejakar, bejakar och ger mina känslor rum. För att du inte alltid förstår, men för att du alltid tillåter.

Ditt ständiga tillåtande, och mina ständiga känslosvängar får mig ändå att tänka: hur mycket ska en människa behöva utstå?

När ska känslor tyglas för att inte vara den andra personen till förvirring och bekymmer? Finns det tillfällen då det är bättre att tiga om det aktuella känslotillståndet, i förmån för förhållandets balans och jämvikt?

Hur gör ni, mina fellow-känslomänniskor. Låter ni människorna i er omedelbara närhet få ta del av varje ebb, duggregn eller storm som råder inom er i varje stund? Får ni någon gång ont samvete för att människorna i ert liv måste vara delaktiga i era känslostormar?

Asking for a friend.

känslokrigare-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det bästa svåra

Vi var unga

när vi satt i din lilla gröna Renault Clio, utan luftkonditionering, och talade om vår framtid tillsammans. Talade om att du och jag skulle vara ett vi. Alltid vi.

Vi var unga men ändå långt ifrån dumma. Naiviteten hade, om inte övergett oss åtminstone, bleknat.

Fastän vi var nykära och förhållandevis unga då vi bestämde oss för att bli ett vi, hade vi inga föreställningar om att det skulle vara lätt. Ingen hade någonsin sagt åt oss att det var lätt, tvåsamheten. Men trots det, hade vi kanske inte anat precis på vilka sätt det skulle vara utmanande. Lite visste vi, om vad som verkligen skulle krävas av mig och dig. Och oss.

På många sätt var vi lyckligt ovetande; precis på samma sätt som det nyblivna äkta paret, som på sin bröllopsfest får höra ord om djupa dalar och stormiga nätter. Man ser inte molnen när solen lyser en i ögonen. Hur kan man ens begära att någon ska kunna ta emot ord om kärlekens svårigheter på den lyckligaste dagen? Eller hur kan man föreställa sig att två unga, kära ska kunna omfatta de utmaningar som tvåsamheten innebär?

Nu vet vi, i alla fall lite mer, om vad det kan innebära. I alla fall vad det innebär för oss. Och trots att det är utmanade på sätt som jag aldrig hade trott, finner jag en enorm tröst i att det är fullkomligt okej. Det är okej att det är svårt ibland.

Men av allt i mitt liv som är svårt ibland, är det här det allra bästa svåra.

tvåsamhet-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Med lätta steg

Vi bor på våning tre i ett treplanshöghus. Hiss är endast tillåtet om man har en packning på mer än 10 kg; det här enligt regler som vi själva har instiftat. Det är lätt att trappa ner — också fast man är trött — men det är i trapporna på väg upp som ens ork verkligen avslöjas.

Det är fredag eftermiddag och de senaste 48 timmarna har jag spenderat på ett läger tillsammans med närmare 50 andra människor. Under den här tiden har jag samlat in en massa material till min avhandling i tillblivelse. Jag har varit skärpt och fokuserad mest hela tiden, och med papperstunna väggar är sömnen bristfällig.

Och sade jag att det är fredag eftermiddag?

Så med alla logik borde det vara tunga steg som klampar upp, särskilt eftersom jag på ryggen har en förhållandevis tung ryggsäck och i händerna har väskor och kassar med diktafoner, böcker och what not. Enligt reglerna vi själva har instiftat borde jag ha fått ta hiss.

Men jag tar trapporna och går, nej joggar! Nej — spurtar uppåt, hem hem. För den som trappar upp till sin bästa vän gör det med lätta steg.

Nu kan ni tycka att det är lite fjantigt att jag efter två dygn springer med den nykäras lätta steg till sin älskade; att det är löjligt att sakna någon efter två dagar, och må så vara.

Men jag tänker: jag vill aldrig inte sakna min bästa vän när jag är ifrån honom. Och jag vill alltid springa upp till honom igen, med lätta steg.

Från vår gemensamma examensfest i juni 2018.

Från vår gemensamma examensfest i juni 2018.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.