resor

Lite anonym

Mitt band och jag är i Reisjärvi.

Jag vet. Jag hade inte heller någon aning om var det var, har väl fortfarande inte riktigt koll på var vi ens är. Men i Reisjärvi, i varje fall.

Det är faktiskt vackert här. Vi har kaffat på ett urmysigt campingområde och njuter som bäst av en helt okej pizza vid en vacker sjö.

Vad bör sägas om omgivningen?

Naturen är typiskt finländsk: platt, mycket tall och inte särskilt mycket att se. Vid vårt matställe inledde de karaoke- och pizzakväll klockan 14:00. Fest!

Och jag känner ingen. Absolut ingen.

Det är underbart att få vara lite anonym. Det leder till en skön obryddhet hos mig, det sänker mina krav på mig själv och gör mig härligt avslappnad.

Jag tror det är riktigt bra det här, att få vara lite anonym.

Vackert ändå, eller hur?

Vackert ändå, eller hur?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Ny stad, nytt jag

Jag bongar byggnader i Lissabon

och föreställer mig hur det skulle vara att bo här. Cykla här, gå på morgonlänk här, forska här, veckohandla här.

Städer som jag alldeles flyktigt besöker är och förblir alltid turiststäder för mig. Det är städer man får uppleva, oftast endast en gång i livet, för att därefter leva vidare med staden som ett kärt minne, en sagolik drömstad. Tanken att människor faktiskt bor och lever sitt liv, kanske hela sitt liv, här förbluffar mig.

Så jag funderar på hur det vore att bo i den här arma vackra staden. Att vara en Lissabonmindy.

Likt huvudpersonen i Pajtim Statovcis bok Tiranas hjärta funderar jag på hur det skulle vara om varje ny stad skulle innebära ett nytt jag.

Kvickt kommer jag ändå på andra tankar.

För det vore alldeles oerhört jobbigt att byta identitet varje gång man går över en stadsgräns — för att inte tala om hur enormt förbryllande det vore för mina medmänniskor.

Ändå kan jag inte låta bli att föreställa mig ett liv bland de vackra, flagnande pastellfärgade husen i Lissabon.

Lissabonmindy vore knappast samma Mindymindy.

Uppenbarligen skulle jag kindpussas och svettas mera, samtidigt som jag antagligen skulle vara lite mera carpe dajm och lite mindre pedant (det är väldigt svårt att vara det i den här staden).

Nej, vanliga Mindy räcker bra. Jag nöjer mig med att bonga städer och förvalta Lissabon som ett kärt minne, en vacker drömstad.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

På väg

Det finns något rofyllt i att vara på väg.

Jag är fäst vid tanken att det bara är att ta sitt pick och pack på ryggen, eller släpa det efter sig som en annan minikaravan, och ständigt vara i rörelse. Jag gillar anonymiteten, det flyktiga, färdandet.

Den här gången är jag på väg i arbetets tecken — det allra sista jag gör innan min semester. Att min sista arbetsvecka spenderas i ett land med långt bättre väder än det sommarmulna som Finland uppvisar idag gör inte saker och ting sämre.

Att min slutdestination dessutom är en stad som är mångfalt belönad för sin skönhet gör det absolut inte sämre. Inte alls, faktiskt.

Att jobba inom forskning är underbart på många sätt. Alla möjligheter till att resa och uppleva nytt är definitivt en av det bättre aspekterna av jobbet.

IMG_E4282.jpg

Ps. Alltid när jag läser tänker jag på Hannele Mikaela Taivassalos utsökta bok In Transit. Läs den i sommar!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En bloggares livstecken

Nej jag har inte gått vilse i Boston eller förätit mig på Dunkin Donuts. Jag har bara haft en förkylning deluxe med alla tänkbara tillägg, och varit golvad, däckad T.K.O-stil sedan jag kom hem i söndags.

Men eftersom det är mest i hela världen tråkigt att höra om människors sjukande och krämpor lämnar vi saken därhän. Jag kan bara säga att det här är mest sjuk vad jag har varit i vuxen ålder. Bör tilläggas att jag nästan aldrig är sjuk och när jag är det är det ett lindrigt, nästan fånigt, ont i halsen och 50% täppt i näsan.

Nåväl. Nog om det.

IMG_5013.jpg

Boston då!

Boston var toppen! Jag blev fullkomligen förälskad! I stället, alltså. Och jag vet garanterat att jag kommer att åka tillbaka. Det är sådant man vet när man blivit förälskad (fortfarande, i stället).

Människor har frågat av mig vad jag egentligen gjorde där och svaret är väl: lite allt möjligt. Jag bekantade mig med två intressanta projekt, gjorde en intervju med vår samarbetspartner, träffade lärare, fick insyn i hur de jobbar i projekten, åt god mat, upplevde staden, fördjupade gamla och erhöll många nya bekantskaper och njöt njöt njöt.

Det är gott att vara hemma och jag känner mig rik på nya erfarenheter och upplevelser. Boston vill jag rekommendera till vemhelst som är nyfiken och vill uppleva något nytt. Det är en varm stad med en lång historia (ni har säkert hört om Boston Tea Party?) som har något att erbjuda för alla, kan jag lova.

D2FB487A-410D-4D49-BAF3-3ADF46E8D6A0.jpg
IMG_5029.jpg
IMG_E5007.jpg
IMG_E5011.jpg
IMG_5005.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

In transit

(… heter en bra bok av Hannele Mikaela Taivassalo. Den tycker jag att ni kan läsa!)

Jag är på resande fot. Och jag fullkomligen stortrivs med det.

Särskilt med att resa ensam. Särskilt om tidsramarna är stora och luftiga. Särskilt när det finns mycket tid till att iaktta, jobba i lugn och ro, läsa skönlitteratur (alternativt intetsägande flygplanstidskrifter) och dricka överbetalda cappucinon.

Jag tycker om att resa för det är så kravlöst på ett sätt. Här är jag nu, fast på flygplatsen, helt oförmögen att göra en hel del av punkterna på min ständigt växande att göra lista. Men fullt förmögen att göra helt andra punkter på min lista.

Så vad gör jag, nu då jag ändå har så luftiga tidsramar? Jo, jag sörplar i mig översöta cappucinon och läser Bara lite till av Heidi Hakala (HUR bra!?) och fascinerat iakttar jag människorna runtom mig.

Det är häftigt och kravlöst att vara i rörelse, in transit, och redan nästa inlägg kommer att komma från en helt annan plats.

WhatsApp Image 2018-10-24 at 14.22.47.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Till det indigoblå

Det känns så overkligt att det i en annan del av världen, precis just nu, är hur galet varmt och härligt sommarväder som helst.

Det är ändå en väldigt hoppfull tanke, speciellt de dagar då jag försöker cykla hem från jobbet i snöslask och oväder. Att då veta att solen skiner och värmer någon annan människas hud just nu är tröstande.

I dag har jag tänkt på den senaste gången jag upplevde tropisk sol, det var i Igrane, Kroatien 2015. Några glimtar från den resan här, var så goda:

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.