Idag skulle jag egentligen ha varit på väg ner till Helsingfors för att möta upp med min vän D från USA.
Hela hösten och vintern har jag förväntansfullt sett fram emot de här dagarna i april då jag skulle ha fått visa mitt lands huvudstad, min hemstads natursköna områden och de lokala skolorna.
Mest av allt ändå: att få prata litteratur, musik, liv och dela perspektiv med min vän.
Nu blev det ju emellertid inte så och det är klart att besvikelsen är stor.
Vi fick inte Helsingforshäng, inte besök till naturskyddsområdet eller långa diskussioner inpå småtimmarna.
Däremot fick vi gemensamma spellistor på Spotify, regelbunden kontakt via internet och ett ständigt flöde av uppmuntrande.
Det är alltid något.
Detta virus blev större än någon hade kunnat räkna ut och det har förändrat planer och liv för så många människor. Som tur är vet vi att också detta kommer att få ett slut.
Och jag vet dessutom att den inställda resan inte betyder aldrig, nej det betyder bara senare.
Och det är underbart att ha något att se fram emot.
Bild från underbara Boston som jag ständigt märker att jag längtar tillbaka till.