Ett återbesök

Det är inte ofta jag återbesöker gamla blogginlägg som jag har skrivit.

Men idag återbesökte jag mars 2020.

Jag var nyfiken på vad jag hade skrivit, tänkt och känt under de där första förbryllande veckorna när corona blev något helt annat än ett ölmärke och fick drastiska konsekvenser för mitt liv och andras liv.

Det förhållningssätt jag skrev fram i mina texter, och så väl minns att jag faktiskt anammade när det väl begav sig, var en kombination av respekt för allt det ovissa, tacksamhet för allt som ändå var och tillåtelse att frustreras över att inte veta och att inte alltid gilla.

Ett år senare och märker jag att mitt förhållningssätt är nästan precis detsamma.

Jag besitter samma envishet om att det alltid finns någon ljusglimt, att det alltid finns en strimma hopp. Det måste måste måste göra det.

Respekt, tacksamhet och tillåtelse. Mitt överlevnadsrecept under coronaåret 2020.

Och inte helt pjåkigt recept för livet i största allmänhet.

Jag för nästan precis ett år sedan. Ser rätt lika ut idag trots att världen inte gör det.

En viss matthet

Vasa har i en handvändning blivit Finlands coronahuvudstad och smittan har aldrig varit mig närmre.

Och det är inte utan en viss matthet jag läser nyheterna och mitt universitets flöde av informationsmejl.

För det är inte bara ett igen som gäller – igen som i igen distansjobb, igen stanna hemma, igen inga evenemang – utan det är även ett igen och med besked som gäller. Fler smittade i Vasa än någonsin och starkare rekommendationer om ansiktsmask.

Om coronavåren var en vag känsla av något surrealistiskt så är det på riktigt nu, tosiasia.

Och detta regn. Och höstmörkret.

Nu gäller det för mig och alla att verkligen gräva djupt i de inre depåerna för att hitta motivationen, orken och viljan att stå emot och dra vårt strå till stacken.

Fastän det är med en viss matthet.

Må så vara men nu tusan ska vi få bukt med denna spridning!

Fyller på motivationsdepåerna med kattmys.

Glimtar av hopp

Ja!

Idag har jag kaffat med en vän. Cyklat längs torra gator. Njutit av eftermiddagssolen på terassen.

Känt doften och närvaron av en sommar. En sommar som kanske blir verklighet väldigt snart.

Mitt humör är väldigt kameleont-likt och har ofta samma tonart som vädret, trots att jag försöker att inte påverkas av omständigheter som jag inte kan påverka.

Men i dessa dagar, när vädret är idel solsken och löften om sommar är det svårt att inte påverkas.

Och tur är det, att det endast påverkar mig positivt.

Det finns en sommar! Det finns en sommar! Det finns en sommar!

Glimtar av hopp från vårt vardagsrum.

Optimisten ljuder i mig

Jag tycker ändå att det är fint att min coronatillvaro har varit en förvisso fluktuerande men ändå stadigt uppåtstigande kurva.

Jag har gått från missmod och till hopp, och nu när restriktionerna kanske så småningom börjar lätta i vårt land befinner jag mig inte alls i det tillstånd av genomtörstig ökenvandrare som jag trodde att jag skulle känna vid undantagstillståndets slut.

Nej jag känner mig snarare hoppfull och förtröstansfull.

Det kan bara bli bättre, ljuder den eviga optimisten i mig. Visst finns det andra, mer tveksamma röster men nu väljer jag tvärt att ty mig till optimisten.

Vilken röst ljuder i dig? Och än viktigare: vilken lyssnar du på?

Inte alls jag men en annan optimistisk röst i mitt liv, min Samuel.

Vad jag längtar efter

Längtan

Jag tror bestämt att det ordet hör hemma bland de vackraste orden i det svenska språket. Hör på det, smaka på det: längtan.

För somliga är längtan förknippat med missnöjsamhet, rastlöshet eller till och med otacksamhet över sakernas tillstånd.

Inte för mig. För mig betyder längtan hopp, optimism, liv. Längtan är att helt orädd våga drömma.

Jag har sett många lägga upp bilder på vad de saknar i dessa coronatider. Jag vill ansluta mig till dem.

Men jag väljer att medvetet tala om längtan istället för saknad. Saknad är bara frånvaro, tysthet och sorg. Längtan är mer… hoppfullt. I alla fall i min värld.

Bland annat det här längtar jag efter:

Att umgås utan gränser
Det här längtar jag mest efter. Att få umgås gränslöst. Att bjuda in folk till vårt hem utan att känna ett sting av ont samvete. Att gå på examensfester, födelsedagskalas och hälsa på min farmor och mormor.

Sport och idrottsevenemang
Att se på fotbollsmatcher och besöka den stora fotbollsturneringen Kokkola Cup. Jag längtar efter att kunna dra mina egna danspass vid gymmet och att spendera kvällarna vid Elisa-stadion då VPS har hemmamatcher.

Biblioteket
Jag älskar mitt bibliotek här i Vasa och ser fram emot att få besöka dess rymliga salar igen. Jag är ändå så tacksam för en förhållandevis välfylld bokhylla här hemma och mängder av ljud- och e-böcker på min läsplatta.

Resa. Nu hade jag lyckligtvis inga resor inplanerade eller bokade. Men också faktumet att få besök från andra länder, om så bara Sverige, längtar jag efter.

Konferenser och andra sammankomster. Jag hade en handfull konferenser inbokade i år, men lyckligtvis är de bara framflyttade inte avbokade.

Spelningar. Att få stå på scen tillsammans med mina band Mama Astrom Band och The Haralds längtar jag efter enormt! Ingen hyr in ett band att spela på ens terass eller i ens vardagsrum (men det kanske vi kunde göra om ni vill! ;). Eftersom alla större evenemang som konferenser och bröllop är inställda är våra gigs det också. Men we are keeping it up!

Kramar. Jag har vanligtvis ett rätt stort behov av personligt utrymme men åh vad jag längtar efter att få krama om de mina både nära och mer fjärran. Överlag känns nya kontakter och det sociala samspelet med andra människor väldigt konstlat. Men det går över. Det går över.

Restaurang- och cafébesök. Att ta en bok och i ensamhet dricka en kaffekopp och bara andas in liv är underbart. Eller att klä upp sig lite och göra ett restaurangbesök. Det längtar jag efter.

Troligtvis kommer vår värld inte se likadan ut som förr efter detta. På vilka sätt vet vi inte.

På många, många sätt tror jag att allt kommer vara sig likt. Jag står orubbligt hoppfullt fast vid det.

Vad längtar du efter?

Små glimtar

Jag tränar på att bli bättre på att fånga vardagsglimtar.

För det är ofta de små vardagliga stunderna i livet som jag glömmer bort men lätt kan återkalla i minnet när jag ser en bild.

Och jag tycker jättemycket om att få se bilder från andra människors liv.

Sådana bilder där det inte nödvändigtvis är arrangerat och bildskönt utan helt vanligt liv.

Vad har vi i livet om inte helt vanligt liv?

Här, alltså, några vardagsglimtar från en coronatillvaro.

Fångar solens sista strålar på terassen i sällskap av en bok.

Transkribera transkribera.

Min Samuel har blivit en surdegsfreak. Inte mig emot.

Tulpanerna som ville ge mig en kram en gång.

Morgonmys.

Mera surdeg.

Familjetid.

Världens bäst i alla kategorier. Gröt <3

Försöker hålla modet uppe.

KRAM på dig, fina läsare!

Inte offer i mitt liv

Jag har tidigare skrivit om mina narrativ, alltså om de berättelser jag producerar och ständigt reproducerar.

Och jag finner att jag regelbundet återkommer till detta tema i mitt liv. För det gör jag med sådant som skapar friktion i mig och pockar på min nyfikenhet.

På sistone har jag tänkt väldigt mycket på narrativ och särskilt på offermentalitet.

Om hur lätt det är att försjunka i ett tillstånd av ”livet bara händer åt mig och jag kan ingenting göra”. Det är synnerligen lätt att tänka så i dessa coronatider.

Som att vara passagerare i den bil som är ens liv.

Jag tänker så här:

Å ena sidan spelar arv, miljö, socioekonomisk status, hälsa och annat roll.

Givetvis finns det rättmätiga orsaker och omständigheter som försätter en annan människa i offerposition. Det finns tid för att sörja, för att vara golvad, nedbruten, sjuk.

Å andra sidan finns det omständigheter där vi tror att vi är offer.

Där det inte handlar om hur bra vi faktiskt har det utan snarare om hur vi tar det.

Omständigheter där vi egentligen bara behöver byta perspektiv och förändra den inre berättelsen vi upprätthåller för oss själva och blint tror på.

När vi förändrar våra inre landskap förändrar vi långsamt också den yttre.

Men usch vad jag ogillar alla klyschor om ”förändra ditt sätt att tänka så förändrar du världen”.

Ändå är jag lite benägen att tänka i de banorna.

De här tankarna är inte färdigtänkta utan i process, så jag vet inte om jag tror på det.

Vad tror du?

Det jag däremot vet är att jag störtgillar den här bomullströjan från Makia.

Det som hade kunnat vara

Idag skulle jag egentligen ha varit på väg ner till Helsingfors för att möta upp med min vän D från USA.

Hela hösten och vintern har jag förväntansfullt sett fram emot de här dagarna i april då jag skulle ha fått visa mitt lands huvudstad, min hemstads natursköna områden och de lokala skolorna.

Mest av allt ändå: att få prata litteratur, musik, liv och dela perspektiv med min vän.

Nu blev det ju emellertid inte så och det är klart att besvikelsen är stor.

Vi fick inte Helsingforshäng, inte besök till naturskyddsområdet eller långa diskussioner inpå småtimmarna.

Däremot fick vi gemensamma spellistor på Spotify, regelbunden kontakt via internet och ett ständigt flöde av uppmuntrande.

Det är alltid något.

Detta virus blev större än någon hade kunnat räkna ut och det har förändrat planer och liv för så många människor. Som tur är vet vi att också detta kommer att få ett slut.

Och jag vet dessutom att den inställda resan inte betyder aldrig, nej det betyder bara senare.

Och det är underbart att ha något att se fram emot.

Bild från underbara Boston som jag ständigt märker att jag längtar tillbaka till.