utmaning

Semesterutmaning: en bild om dagen

Ifjol och i år har jag förverkligat en semesterutmaning.

Nämligen att fånga minst ett foto om dagen.

Orsaken till det här är att jag ofta glömmer bort de mer händelselösa dagarna under semestern. Jag har inga problem med att komma ihåg resorna, bröllopsfesterna och de alldeles fantastiska sommarkvällar. Men kaffedejterna, böckerna jag läste, tupplurerna jag tog under solen och annat mindre makabert faller lätt i glömska.

Så här kommer då min semester i en bild om dagen-format, varsågoda!

Min semester påbörjades inofficiellt i ett solvarmt Lissabon (bild 1). Väl hemma i Vasa njöt jag av många kvällspromenader till sommarprat (bild 2 och 3), firade examensfest ute i det fria (bild 4) och brunchade med min bästa Karin (bild 5).

Jag hade en spelning med min bror på min väns företagsevenemang (bild 6), övade med mitt Mama Åström Band inför bröllopskeikka som vi hade på lördagen (bild 6 och 8). På söndagen var jag enormt trött och njöt av fotboll på TV med mannen och familjen (bild 9).

Min andra semestervecka inledde jag med ett besök till det fantastiska, udda och absurda Tuuri (bild 1). Vädret var svalt och trist men alldeles för utmärkt för läsning (bild 2). Jag fick fira Saga 3 år (bild 3) och samma kväll välkomnade vi våra vänner Maja och Martin till oss.

Under torsdagen hann jag och våra gäster bland annat med ett kaffebesök till vår väns nya arbetskontor (bild 4). På fredagen lunchade vi på Svenska Klubben för att fira att Samuel fick semester, det firade han med kaffe och bea (bild 5). På fredagkväll åkte vi norrut då jag hade tjejkväll, jag fick också vakna upp i mitt barndoms idyll (bild 6 och 7). På söndagen var vi än en gång så genomtrötta att vi slappade framför TV:n mest hela dagen.

Den tredje semesterveckan, den här gången också i sällskap av en semesterfirande make, inledde jag med en regnpromenad medan ifrågavarande make tränade fotboll (bild 1). Regnet fortsatte men stoppade inte oss från att gå på sommarteater i Oravais (bild 2). Vi kaffade på Raawka (bild 3) och jag fällde först ett vattenglas, sedan en kaffekopp på min nya klänning (inget bildbevis på det).

Vi firade bröllopsdag! Det gjorde vi dels på scen under Kokkola Cup invigningen (endast jag, dock, bild 4) och i snålblåsten vid Mustakari (bild 5). Vi kollade på fotboll och hade en baseball-picknick med vännerna (bild 6). Lördagkväll spenderade vid med Staffan och Lina och deras kids (bild 7) och på söndagkväll slog vi rekord på vår löprunda (bild 8).

Den sista hela och gemensamma semesterveckan tågade vi ner till Helsingfors för att bland annat äta på Naughty Burger (bild 1). Vi hann också shoppa en del, äta alldeles för mycket, träffa Eva och Sebastian och krångla med vårt hotell. Ja, så såg vi Ed Sheeran (bild 2). På onsdagen tågade vi hemåt och spelade match på kvällen (Samuel då, bild 3).

Torsdagen var hethethet så vi var äkta finlandssvenskar och låg på Strömsöstrand under filthatten hela dagen (bild 4). På fredagen hade vi lite strandhäng med mina syskon (bild 5) och villahäng med vänner (bild 6). På lördagen hade jag spelning på en 36-gradig festplats (bild 7) och på söndagen styrde vi kosan hemåt, brunbrända och nöjda efter två fina gemensamma semesterveckor (bild 8).

Mina tre sista semesterdagar gymmade jag i mitt närgym (det är väl ett ord?) (bild 1), kollade jag på fotboll (bild 2) och kvällspromenerade jag med min bei som inte är förtjust i kallt väder (bild 3).

Jag är glad över att jag har varit mån om att ta vara på de stora och små ögonblicken under min semester. Jag hoppas jag kan bli ännu bättre på att ta vara på de här dagarna, både till minnes och på foto, under vardagen.

Nu kör vi vardag!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

I rätt riktning

Interaktion är allt bra intressant.

All form av mänsklig kontakt och kommunikation har alltid fascinerat mig, och det var också en bidragande orsak till att jag valde att studera svenska språket i tiderna — jag kände mig nästintill tvungen att lära mig mer.

Jag förundras över kommunikation.

Jag förundras över människans implicita signaler; om det som förblir osagt men som ändå hänger i luften som ett annalkande störtregn.

Jag förundras över människor som vet när de ska säga något mjukt och milt och när det är tid för tillrättavisande eller mer krävande ord.

Och jag är tacksam över att jag har vänner som vet när jag behöver ord som smeker medhårs, och när det helt enkelt behövs en puff i rätt riktning.

Foto: Ebba Åström (2017)

Foto: Ebba Åström (2017)

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.