interaktion

Bortom gränserna

Jag märker att jag gillar att ruta in fenomen, händelser, personer i hanterbara men oftast tyvärr snäva kategorier.

Det kanske inte är så märkligt, att generalisera är väl en rätt så grundläggande och på många sätt nödvändig egenskap hos människan.

Emellertid märker jag att jag ibland är oschysst i min kategorisering.

Ibland har jag redan på förhand bestämt mig att en person är precis så, att ett evenemang kommer att förlöpa precis så eller att en resa kommer bli precis så.

Mänskligt, fortfarande, men också orättvist.

För när jag i min generalisering är programmerad att bete mig på ett visst sätt och förvänta mig vissa saker (och på samma sätt inte förvänta mig andra saker) utifrån tidigare erfarenhet ger jag inte personen, evenemanget, boken en uppriktig chans.

Och om jag inte gör det kan jag gå miste om sanna guldkorn; otippade människomöten, oväntade men välkomnade diskussioner eller spontana äventyr.

Jag kan också bli för passiv och inte ta vara på de tillfällen som finns för att själv skapa, bidra och proaktivt gå bortom det jag vanligtvis förväntar mig.

Visst är det en livsviktig egenskap att sortera de intryck, minnen och erfarenheter vi samlar på oss, till hanterliga kategorier med tydliga gränser.

Men visst är det nödvändigt att våga se och gå bortom de här osynliga, men likväl existerande, gränserna.

Och ibland överraskar livet mig med otippade, men ack så välkomnade, guldkorn trots att jag har varit fördomsfull och kategoriserat alldeles för snävt. Som på bilden ovan som togs på en av sommarens bästa kvällar och en av livets bästa gigar. Jag och min mor på bändspelning i Reisjärvi - vackert ställe, underbart bröllop!

Och ibland överraskar livet mig med otippade, men ack så välkomnade, guldkorn trots att jag har varit fördomsfull och kategoriserat alldeles för snävt. Som på bilden ovan som togs på en av sommarens bästa kvällar och en av livets bästa gigar. Jag och min mor på bändspelning i Reisjärvi - vackert ställe, underbart bröllop!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Gör oss bra

Vi hade en otrolig spelning igår.

Ärligt talat visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig innan; det var ett nytt koncept för mama åström band med okänd lokal, främmande stad och heldagsgrej.

Det kunde ha gått sisådär, men det gick så mycket bättre än bra.

Men när jag säger så menar jag inte att vi spelade felfritt, satte varje ton och tajmade alla synkoper. Med det menar jag bara att vårt band i samspel och genklang med gästerna skapade en magisk, oförglömlig, kväll.

Jag har alltid tyckt att musiker är bäst när de interagerar med åhörarna istället för att låta scenen bli en piedestal och en skiljemur mellan vi och de. Ändå har interaktion aldrig varit så lätt och självklar som igår.

Vi var bra igår,

men det var bröllopsgästerna som gjorde oss bra. Det är rikt.

Mitt bänd, så stolt över att få vara en del av det!

Mitt bänd, så stolt över att få vara en del av det!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

I rätt riktning

Interaktion är allt bra intressant.

All form av mänsklig kontakt och kommunikation har alltid fascinerat mig, och det var också en bidragande orsak till att jag valde att studera svenska språket i tiderna — jag kände mig nästintill tvungen att lära mig mer.

Jag förundras över kommunikation.

Jag förundras över människans implicita signaler; om det som förblir osagt men som ändå hänger i luften som ett annalkande störtregn.

Jag förundras över människor som vet när de ska säga något mjukt och milt och när det är tid för tillrättavisande eller mer krävande ord.

Och jag är tacksam över att jag har vänner som vet när jag behöver ord som smeker medhårs, och när det helt enkelt behövs en puff i rätt riktning.

Foto: Ebba Åström (2017)

Foto: Ebba Åström (2017)

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Närvarande

Det skulle ha kunnat vara ett fint tillfälle. En ljusglimt i den grå vardagen, en vardagsvacker händelse för att piffa upp den trista tillvaron. En möjlighet till konversation och gemenskap, till att dela minnen och dela skratt. På många sätt tror jag att det där tillfället hade potential till så mycket mer.

Men nu blev det inte så mycket mer.

Familjen vid matstället bestod av tre personer, två vuxna som som rimligtvis var föräldrar till en pojke i kanske 7-årsåldern. Precis som jag hade den här familjen valt att äta ute den där kvällen och unna sig lite vardagslyx och härlig familjetid.

Men varje gång jag såg på dem betedde de sig på samma sätt. De båda vuxna satt med huvuden böjda, åt sina pommes medan de svajpade neråt, neråt, neråt på telefonen. Pojken? Han stirrade förstrött framför sig medan han i all tystnad åt sin hamburgare.

Det var på alla sätt en sorglig syn. Inte familjen i sig, utan snarare vad de råkade representera just där och då. Mitt samvete stack till, för det största jag kände var förståelse; jag vet själv hur lätt det är att sjunka ner i surfandet, skrollandet och svajpandet. Jag gör det själv. Alldeles för lätt, alldeles för ofta. Och det var därför som skon började klämma obekvämt, samtidigt som ett sting av dåligt samvete hopade sig i hjärtat.

Som tur såg jag endast en glimt av den här familjen. Ja, jag såg ju endast en liten snutt av det liv de lever, men jag väljer att tro att det där var ett undantag, att de i verkligheten ofta interagerar och är närvarande. Jag väljer att tro det, men ändå vet jag att det där är en sorglig verklighet i alldeles för mångas världar, precis som den är i min. 

Jag är inte en skärmmotståndare, och jag vill på inget sätt debattera telefonens vara eller inte vara med det här inlägget. Men jag tycker att det finns gränser. Och jag tycker att det är orättvist att skylla på ungdomarna eller barnen. Som om de allena är orsaken till den försämrade interaktionen och sociala kompetensen mellan människor. Vi som vuxna visar exempel och är förebilder vare sig vi vill det eller inte.

Jag önskar att jag själv och andra vuxna med mig blir bättre på att vara närvarande och finnas till för dem som är just här, just nu.

skärmen-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det som uttrycks från ett sårat hjärta

Vi människor är inte den bästa versionen av oss själva när vi har blivit sårade. Och inte bara sårade, utan också när vi är besvikna, stressade eller arga. Då vi är något av ovanstående kan vi säga saker som vi annars inte skulle säga, vi kan använda ord som vi annars inte skulle använda. Vi reagerar helt enkelt på ett helt annat sätt än då vi inte är i ett negativt emotionellt tillstånd. Och jag tror att det endast beror på att vi är i just ett sådant tillstånd (som på engelska har ett lämpligt samlingsbegrepp - being in a hurtful place).

Av alla de många ord på vägen som jag har fått av min levnadskloka far, är ett av dem hur viktigt det är att låta människor som är upprörda att få sätta ord på sina tankar, bli hörda och få sin känsla bekräftad. Det är ingen idé att förklara situationen ur en annan synvinkel eller börja påpeka bristerna i argumentationen hos den som är upprörd.

Och jag behöver inte gå längre än till första bästa spegel för att inse att det här är sant. Om jag har blivit upprörd över något, är mitt behov i första hand att uppleva att någon lyssnar på vad jag säger (utan att titta på klockan eller ägna sig åt något annat under tiden!) och sedan bekräfta känslan i stil med: "Ja jag ser att du blev upprörd över det här!". Jag vill inte att den som lyssnar ska kasta mer bensin på elden och således jaga upp mig ännu mer, men jag behöver få gensvar för min känsla. Och jag ljuder tills jag får resonans.

Foto av systerebba

Foto av systerebba

Jag tycker att det är mycket lättare att bemöta ord som uttrycks från a hurtful place med ett lyssnande och öppet sinne, och inte med defensiva ord och motargument. Det är mycket lättare att se och bemöta människan bakom orden, än att genast bygga upp ett försvarstal. Och jag menar inte lättare i bemärkelsen enklare, tvärtom tror jag att det finns ett starkt inre motstånd till en början, speciellt om de vassa orden är riktade mot en själv som person. Men jag menar lättare i den bemärkelsen att det är en snabbare och kortare väg till försoning. För det finns något väldigt desarmerande i att hårdhet bemöts med mildhet.

Och jag tror att i längden är det så mycket mer uppbyggande för relationen att se förbi orden som uttrycks ur ett sårat hjärta, och istället lägga fokus på den senare delen av uttrycket, nämligen ett sårat hjärta. Och jag tror att det är det vi ska möta varandra.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Närma dig med varsamhet

Jag hade känt dig i någon vecka. Vi hade småpratat lite nu som då, men jag kan inte säga att vi var mer än bekanta. Nivån på våra diskussioner hade inte sträckt sig djupare, än hejhej, vem är du? vad gör du? trevligt att träffas. Jag visste inte särskilt mycket om dig; inte mer än det som kunde hittas med en snabbsökning på sociala medier och google. Jag kan alltså inte säga att jag kände dig särskilt väl. Plötsligt fick jag, genom en tredje part, höra att du mår alldeles genomruttet. Att du inte orkar ta dig igenom dagen som är, och att du beräknas vara sjukledig i flera veckor. Jag blev ledsen och förvånad. När jag pratade med dig hade du inte avgett den minsta lilla tillstymmelsen till signal om din smärta. Du hade verkat så uppåt och glad att jag aldrig hade kunnat ana vilken börda du bar.

Och det slog mig hur lite vi vet om varandra. Vi tror oss veta en hel del, och eventuella luckor fyller vi fritt i utgående från antaganden och fördomar. Men sist och slutligen vet vi så lite, så lite - nästan ingenting - om varandra.

Att närma sig en annan människa är en balansgång. Å ena sidan bör jag respektera din integritet, det som är du och det som du inte vill dela med dig av. Å andra sidan vill jag visa omtanke och vänlighet, och signalera att jag finns här. Kanske den här balansgången bäst kan sammanfattas i att närma sig med varsamhet. 

lindo7-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.