respekt

Gå inte förbi

Jag blir förargad, bedrövad men mest bara ledsen över att läsa om hur människor bara skyndade förbi Elisa som låg på affärsgolvet till följd av att hon hade halkat. Hon hade skadat knäet ordentligt (knäskålen var ur led) och hon låg i uppenbara plågor. Hon säger att det hade tagit en god stund innan någon reagerade på hennes rop på hjälp. Och då var det en man lite längre bort som höll på att packa sina varor i kassan som agerade på hennes rop. Och han lovade att stanna vid hennes sida tills ambulanspersonalen kom. Både Elisa och mannen var bestörta över att medmänniskornas bara hade ignorerat hennes rop på hjälp.

Jag tror att vi vill tro det bästa om oss själva. Jag tror att vi vill tro att vi minsann skulle stå upp för det goda då det behövs. Vi vill tro att vi helt säkert skulle ha agerat heroiskt ifall vi, eller någon annan, var utsatt för fara. Att vi definitivt skulle ha stigit i skottzonen, tacklat förövaren eller i allmänhet uppvisat en sällan skådad civilkurage om och då det skulle krävas. Jag tror att de flesta tror det om sig själva, eller i alla fall vill tro det om sig själva. Jag vet att jag tror det om mig själv. 

Och därför känner jag en kollektiv skam över människorna som bara går förbi. Som är alldeles för hungriga, alldeles för trötta, har alldeles för bråttom och är alldeles för fulla av dåliga ursäkter. Det är lätt för oss som, inte var på plats då olyckan inträffade, att peka finger och tänka ”Ja men om jag hade varit där då så ..!”. Men om vi är helt ärliga och stiger ner från vår piedestal kanske vi nås av insikten att det lika bra hade kunnat vara jag eller du som hade skyndat förbi, vänt bort blicken eller bara valt att inte göra något. Och för det skäms jag.

IMG_2886.jpg

Och mina tankar går till den här mannen som faktiskt kom till undsättning. Jag undrar om han tvekade. Jag undrar om han vägde för- och nackdelar för sig själv förrän han gick fram till Elisa. Och jag tänker på något så banalt som varorna som han var ifärd med att packa i handelskassarna; glassen som smältade, grädden som surnade och tulpanerna som frös tills de slokade. Men ändå.

Utan att försvara utan snarare kanske för att försöka förstå människorna som gick förbi, vill jag tro att det kan bero på en sorts förvåning. Vi som inte är vana att se sjukdom och kroppsliga skador i vardagen reagerar inte sällan med obehag, rädsla eller kanske till och med chock när vi väl gör det. Flyktinstinkterna slår in och vi flyr det som vi inte kan hantera. Det kan också bero på ett bristande förtroende på den egna förmågan att hjälpa. För den finländska ödmjukheten är ofta synonymt med ett slags mindervärdeskomplex. En slags ”vem är jag att hjälpa?”-mentalitet. Vi tänker att vi inte har kunskaper i akutvård, att vårt första hjälpen-kort som vi tog i gymnasiet har gått ut för länge sen och att vi säkert skulle göra mer skada än nytta.

Men det viktigaste är ju inte hur väl vi hjälper. Det viktigaste är ju ändå att vi hjälper.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En till orsak

Hon erbjöd sig snällt att hälla upp en kopp varmt vatten till mitt te. Och hon frågade om jag ville ha ett kex eller en riskaka till teet. Ja men ja tack. Jag var utsvulten och det var ännu länge till lunch. En konferens ägde rum på min arbetsplats, och den här kvinnan ansvarade för serveringen av frivilligarbetarna som arbetade för konferensen.

Vi hann aldrig presentera oss för varandra, jag fick inte veta vad hon hette. Men från första stund var hon så snäll och öppen mot mig. Hon serverade te och småplock åt mig, fastän jag egentligen inte var en av de frivilligarbetarna som maten och drycken var ämnad för.

IMG_0209.JPG

Trots att hon inte kände mig – än mindre visste att det var min födelsedag – behandlade och bemötte hon mig med en sådan genuin värme. Hon behandlade mig som om hon faktiskt visste att det var min födelsedag!

Och det slog mig hur lite vi vet om våra medmänniskor.

Hur ofta har vi inte mött människor i vår vardag som fyller år på precis samma dag. Det kan ju vara vem som helst! Läkaren, fysioterapeuten, lokalvårdaren eller postutdelaren. Tänk vad hemskt att veta att personen som jag skickade det där snäsiga e-posten till fyller femtio just idag. Eller att butiksbiträdet som jag med sur uppsyn tog emot kvittot av, om endast en timme ska hem och fira sina nittonde födelsedag.

Jag vill inte vara en orsak till att mina medmänniskor får en dålig födelsedag. Men jag kan ju inte veta när mina medmänniskor fyller. Därför tänker jag att jag borde behandla alla som jag möter som om det var deras födelsedag. Och vem vet om jag någon gång prickar rätt!

födelsedagsbrunchJPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Jag ser din text, jag ser dig

Det är hjärtekrossande att elever och studerande på alla utbildningsnivåer är svältfödda på positiv respons då det gäller deras textproduktion. Det är så sorgligt att den enda respons som skribenten i skolan (gymnasiet, universitet etc.) ofta får är röda streck, röda kommentarer, rött, rött, rött. Felanalys har alldeles för länge varit det "rätta" sättet att hantera och bedöma texter.

Men vad gör det med dig och din självkänsla som skribent, om den enda respons jag ger är att jag - väldigt omsorgsfullt och noggrant - har markerat samtliga felstavningar, felaktiga uttryck och i stort sett allt som är "fel".

Har vi inte alla upplevt det där när man har lagt ner själ, tanke och hjärta i en produktion - och det kommer tillbaka till synes styckat och dissekerat. Inte ett ord om innehållet och de tankar som läggs fram, utan endast fokus på den språkdräkt (som ofta är ofullkomlig) som tankarna har klätt sig i.

brajobbat-blogg.jpg

Bilden ovan är tagen ur min pro gradu-avhandling som så gott är klar nu. De här små "Bra!" kommentarerna är så ovärderliga för mig som skribent. Och jag vet att jag verkligen inte är den enda som gläds över uppmuntrande ord i textskapandet. Jag har många slarvfel och stavfel som inte stavningsprogrammet har snappat upp som min handledare har noterat, och det gör mig absolut inget att korrigera det. Det behöver göras och jag vill verkligen att det ska vara proffsigt. Men att ibland mötas av de här positiva "Bra"-kommentarerna göra så mycket. Tänk vad tre ynka bokstäver kan göra med orken, motivationen och framför allt med självkänslan och självförtroendet inom skrivandet!

Så du som jobbar med elev- eller studerandetexter: snälla kom ihåg att ge respons på alla nivåer inte endast på stavning, grammatik utan också på högre nivåer som de idéer och tankar som läggs fram. När du läser en uppsats som din elev eller studerande har skrivit, kom ihåg att du genom att läsa texten har möjligheten att kommunicera: "Jag ser din text, jag ser dig och vad du vill föra fram" och kom ihåg att ge uppmuntrande feedback och att lyfta fram det goda. Jag tror att det alltid finns något positivt att lyfta fram. Glöm inte att göra det.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Utanför den trygga bubblan

Att växa upp i en småstadsmiljö har många stora fördelar. Och några nackdelar. Jag minns när  jag för första gången blev varse, riktigt på riktigt, att majoriteten av de människor jag möter faktiskt har en helt annan uppfattning om livet, och hur det bör levas, än vad jag har. Under en stor del av mitt liv har jag levt i en bekväm och förvisso skyddad bubbla, men samtidigt har jag levt med väldigt liten verklighetsförankring. Ja, jag minns när jag för första gången på allvar insåg att vi människor är så väldigt olika.

När jag började intressera mig för samhällslära i gymnasiet blev insikten ännu djupare. Jag minns att jag undrade hur det över huvud taget är möjligt för en hel stad, en helt stat och en hel värld att samsas och komma överens. Jag minns att jag tänkte att de flesta politiker i stort sett har samma mål (bland annat trygghet, välfärd och framgång) men deras uppfattning om hur målet ska nås är så olika. Finns det ens något rätt svar på hur välfärd nås och upprätthålls?

Under de här senaste veckorna har jag också funderat på samma problematik men på en mer jordnära nivå. Jag förundras över hur det är möjligt att upprätthålla relationer med andra människor, som på så många sätt kan vara så olika oss själva. Och i de här funderingarna (som jag nu inser att har pågått i närmare tio år) har jag mer och mer gått från att sky olikheter till att inse att olikheter inte är farligt. Ditt du är inte ett hot mot mig

 Jag tror helt uppriktigt att likriktning är mycket sämre än olikhet. Jag tror att likriktighet (är det ens ett ord?) för det första ger en mycket tråkigare och plattare syn på livet, och för det andra i praktiken är omöjligt. Vem säger förresten att vi borde tänka och tycka likadant? 

I mina egna relationer har jag märkt att jag kan hålla med om mycket av det som mina nära och kära säger och tycker. Men så finns det också mer fundamentala skillnader, skillnader som är så tätt förknippade med den egna identiteten, de egna värderingarna och till och med den egna livsåskådningen. När en olikhet mellan en två medmänniskor består av de här skillnaderna, som sträcker sig djupt djupt in till själen, kan det antingen kännas skrämmande och i praktiken skapa distans till din medmänniska. Eller så kan man lära sig att leva med det, och genom dialog och ömsesidig respekt skapa en fungerande relation trots de här grundläggande skillnaderna.

Jag väljer det senare.

vintern-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Närma dig med varsamhet

Jag hade känt dig i någon vecka. Vi hade småpratat lite nu som då, men jag kan inte säga att vi var mer än bekanta. Nivån på våra diskussioner hade inte sträckt sig djupare, än hejhej, vem är du? vad gör du? trevligt att träffas. Jag visste inte särskilt mycket om dig; inte mer än det som kunde hittas med en snabbsökning på sociala medier och google. Jag kan alltså inte säga att jag kände dig särskilt väl. Plötsligt fick jag, genom en tredje part, höra att du mår alldeles genomruttet. Att du inte orkar ta dig igenom dagen som är, och att du beräknas vara sjukledig i flera veckor. Jag blev ledsen och förvånad. När jag pratade med dig hade du inte avgett den minsta lilla tillstymmelsen till signal om din smärta. Du hade verkat så uppåt och glad att jag aldrig hade kunnat ana vilken börda du bar.

Och det slog mig hur lite vi vet om varandra. Vi tror oss veta en hel del, och eventuella luckor fyller vi fritt i utgående från antaganden och fördomar. Men sist och slutligen vet vi så lite, så lite - nästan ingenting - om varandra.

Att närma sig en annan människa är en balansgång. Å ena sidan bör jag respektera din integritet, det som är du och det som du inte vill dela med dig av. Å andra sidan vill jag visa omtanke och vänlighet, och signalera att jag finns här. Kanske den här balansgången bäst kan sammanfattas i att närma sig med varsamhet. 

lindo7-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Relationsekvationen

Jag tror att människan väldigt ofta vill ha en enkel lösning på livets stora och små frågor. Nätet krånglar - starta om det. Bilen gick sönder - ring pappa. Dammråttor på golvet - täck med mattan. Att gå efter den enklaste lösningen för att snabbt mota vår tillfälliga ångest tror jag att är mycket mänskligt. 

Jag känner helt igen mig i det här quick-fix-så-enkelt-som-möjligt tänket. Men när det kommer till relationer, och fram för allt relationen till sin käraste, har jag emellertid konstaterat att jag ofta tänker helt tvärtom. Jag märker att jag ofta tänker att det måste finnas någon matematisk formel som, bara man lyckas avkoda den, leder till framgång och lycka i förhållandet. En slags mystisk relationsekvation som kräver oerhört mycket koncentration och intelligens för att knäcka. Men då man gör det; ojoj vilket ljuvligt förhållande man får då.

forlovning-blogg.jpg

Men gång på gång blir jag överbevisad.

Gång på gång tvingas jag inse att det inte handlar om att dechiffrera en relationskod. Jag har ibland svårt att tro på, och att över huvud taget alls minnas, att det ytterst handlar om så grundläggande saker som att prata med varandra, omfamna varandra och vara vänlig.

Kommunikation, hjälpsamhet, respekt, omtanke, kärlek eller ibland helt enkelt not being a jerk (som en podd jag lyssnade på menade). Så till synes enkla och banala ting är hela nyckeln, det är inte alls frågan om en omöjlig relationsekvation. När det gäller relationer stämmer det mycket långt, i alla fall i friskvårdsarbetet och det dagliga lunket, att den enklaste lösningen räcker långt.

Relationer är komplexa, och de är inte en quick-fix-så-enkelt-som-möjligt alla gånger, inte alls. Men vilken tröst ändå att det i stort sett handlar om så pass grundläggande ting som är fullt möjliga att klara av. Kommunikation, hjälpsamhet, respekt, omtanke, kärlek och helt enkelt not being a jerk.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.