uppmuntran

Inget värmer som det

Jag brukar säga att bloggandet gör jag mest för mig själv.

För när jag skriver landar jag i mig själv. Eller: jag skriver alltså är jag

Men jag vet att det inte är hela sanningen. För jag skriver också för dig.

För dig som känner mig och vill veta vad jag går och tänker på. För dig som är halvbekant med mig och tycker om att läsa min blogg. För dig som är helt obekant med mig men vill ha boktips. Och för alla er däremellan.

För just dig skriver jag också.

Men trots det är ju skrivandet ensamt. Oerhört ensamt.

Och just därför är jag utom mig av glädje när jag någon gång får höra något från just dig. Ett livstecken, en liten kommentar till ett inlägg. Några snabba ord i gatuhörnet. Ett mejl. Ett hej. Allt som visar på att du uppskattar att jag skriver.

Att jag skriver för just dig, också. Också fastän jag inte känner dig.

Jag kan lova att jag lever länge på det.
Och jag kan lova att inget värmer som det.

Så här glad av mina läsares hälsningar. Tack! Foto: Sofia Ylimäki Photography

Så här glad av mina läsares hälsningar. Tack! Foto: Sofia Ylimäki Photography

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tillåtet att drömma

Det finns folk som är av den helt legitima och vettiga åsikten att det är bäst att vara tyst med sina drömmar.

Att det är bättre att tiga om drömmen tills man ser vartåt det börjar arta sig.

Och att det är bättre att kunna dela med sig av en uppfylld dröm, istället för att behöva stå ut med skammen när drömmen gick i kras.

Jag förstår hur de här personerna tänker. Och givetvis tycker att det finns lägen då just det här är det enda vettiga. Jag vet hur irriterande det är att lyssna på någon som är idel ord och livliga drömmar (som dessutom byter från dag till dag) men som saknar den verkställande kraften som omsätter ord i handling.

Så jo, jag förstår den här tanken.
Men ändå.

Jag tycker att vi är för förtegna om våra drömmar. Jag tror att vi tänker att en yttrad och högt uttalad dröm är ett löfte. När vi har sagt något högt har vi vittnen, och de här vittnen håller oss ansvariga och accountable för att vi håller vad vi lovar.

Vi tror att ett jag vill är likställt med ett jag ska.

Jag vill istället tro, att vi måste få pröva att yttra våra drömmar. Uttala dem högt, om så bara för att uppleva hur det känns att manifestera drömmen och klä den i ord.

Sommarmindy i favorithatten, favoritkoftan och favoritbyxan. Se bortom min bitchiga min och varen icke förskräckta av min kyliga blick — egentligen är jag supersnäll och väldigt trevlig! Foto av systerebba.

Sommarmindy i favorithatten, favoritkoftan och favoritbyxan. Se bortom min bitchiga min och varen icke förskräckta av min kyliga blick — egentligen är jag supersnäll och väldigt trevlig! Foto av systerebba.

Idag yttrade jag en dröm högt för första gången.

Jag gjorde det med tre fullvuxna människor och en fem veckor ung bebis (alldeles underljuvlig!) som vittnen.

Och jag blev alldeles pirrig i magen. Min dröm fick stöd och uppmuntran. Att uttala den högt fick mig att inse att det inte alls är en orealistisk dröm, utan egentligen ganska genomförbar. Ungefär: varför har jag inte gjort det här tidigare?

Mitt jag vill tog alltså ett litet steg emot jag ska.
Eller det landade åtminstone på ett jag kan.

För vad gör det om drömmen skiter sig? Då finns det fler som tröstar.
Och vad gör det om det tar längre tid än väntat? Då finns det några som känner till och delar processens delmål och milstolpar.

Och hur mycket större blir väl inte glädjen när processen slutar lyckligt, om någon har delat den från det första tankeembryot till den uppfyllda drömmen?

Vi ska välja vår tid och vårt sammanhang.
Framför allt våra människor.
Men borde vi inte börja tala lite mer om våra drömmar?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Den där ena

Många uppmuntrande ord, flera stycken tack och mycket beröm senare. Jag hade gjort det bra, det vet jag. Jag hade gjort det noggrant och med omsorg, med en ständig lekfull glimt i ögat och med mitt positiva humör. Som alltid. Jag vet att jag hade gjort det bra. Men när jag går och lägger mig den kvällen är det inte alls de många uppmuntrande orden jag minns. Nej, när jag sluter ögonen för dagen hör jag den där enda mindre positiva kommentaren. På repeat.

Arketypiska scener i Mindys liv del 1

Den maler mig inifrån. Den där ena. Den där ena som inte alls är en enda person eller begränsat till en enda konkret händelse utan snarare en samling av många minnen som blandas ihop, smälter in i varandra och bildar en ful hög. Ja, av allt som jag samlar på (minnen, marimekkomuggar och dofter) är den här samlingen av "den där ena"-kommentarerna min mest onödiga. 

Alla av oss mår bra av att få lite konstruktiv respons, så länge det är uttryckt i respekt och välvilja. Konstruktiv respons utvecklar och utmanar oss. Tro mig, jag storhejar på konstruktiv respons.

Men det finns också respons som inte är så mycket respons som förolämpning. Ord kanske uttryckta i avundsjuka eller kanske bara som en reaktion på en dålig dag. Och ibland kan just de här orden vara just de orden de som olyckligtvis fastnar på hjärnbarken hos mottagaren.

Jag känner några livslevande människor som inte låter den här ena kommentaren bita sig fast, utan kan ta orden med en axelryckning och ett, inte nonchalant men, sunt och lite likgiltigt "jaha" (jag är till exempel gift med en sådan). Men det är många med mig som, efter att ha hört den här ena kommentaren, ligger sömnlös om natten, är nervösare inför nästa gång och börjar tvivla på den egna förmågan. Det är sorgligt och onödigt. Mest onödigt.

Jo, jag tycker vi ska vara ödmjuka och aldrig tro att vi är fulländade, och om vi ofta får höra negativa kommentarer bör vi verkligen ifrågasätta oss själva och vår verksamhet. Men om det bara är den där ena..

Jag kan omöjligtvis påverka vad andra människor säger om mig. Men jag kan (försöka) påverka hur det påverkar mig. I väntan på den dagen då också jag kan ta den här ena kommentaren med en axelryckning, tänker jag byta min mentala spellista och istället låta de där andra kommentarerna ljuda istället. På repeat.

somvanligt-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Jag ser din text, jag ser dig

Det är hjärtekrossande att elever och studerande på alla utbildningsnivåer är svältfödda på positiv respons då det gäller deras textproduktion. Det är så sorgligt att den enda respons som skribenten i skolan (gymnasiet, universitet etc.) ofta får är röda streck, röda kommentarer, rött, rött, rött. Felanalys har alldeles för länge varit det "rätta" sättet att hantera och bedöma texter.

Men vad gör det med dig och din självkänsla som skribent, om den enda respons jag ger är att jag - väldigt omsorgsfullt och noggrant - har markerat samtliga felstavningar, felaktiga uttryck och i stort sett allt som är "fel".

Har vi inte alla upplevt det där när man har lagt ner själ, tanke och hjärta i en produktion - och det kommer tillbaka till synes styckat och dissekerat. Inte ett ord om innehållet och de tankar som läggs fram, utan endast fokus på den språkdräkt (som ofta är ofullkomlig) som tankarna har klätt sig i.

brajobbat-blogg.jpg

Bilden ovan är tagen ur min pro gradu-avhandling som så gott är klar nu. De här små "Bra!" kommentarerna är så ovärderliga för mig som skribent. Och jag vet att jag verkligen inte är den enda som gläds över uppmuntrande ord i textskapandet. Jag har många slarvfel och stavfel som inte stavningsprogrammet har snappat upp som min handledare har noterat, och det gör mig absolut inget att korrigera det. Det behöver göras och jag vill verkligen att det ska vara proffsigt. Men att ibland mötas av de här positiva "Bra"-kommentarerna göra så mycket. Tänk vad tre ynka bokstäver kan göra med orken, motivationen och framför allt med självkänslan och självförtroendet inom skrivandet!

Så du som jobbar med elev- eller studerandetexter: snälla kom ihåg att ge respons på alla nivåer inte endast på stavning, grammatik utan också på högre nivåer som de idéer och tankar som läggs fram. När du läser en uppsats som din elev eller studerande har skrivit, kom ihåg att du genom att läsa texten har möjligheten att kommunicera: "Jag ser din text, jag ser dig och vad du vill föra fram" och kom ihåg att ge uppmuntrande feedback och att lyfta fram det goda. Jag tror att det alltid finns något positivt att lyfta fram. Glöm inte att göra det.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Istället för nyårslöften

"Det här slinker ju nog ner"
"Int så pisso"
"Jag har nog ätit värre"

Österbottniska komplimanger.

Mycket kan sägas om dem, men kanske det viktigaste som kan sägas om dem, är om de alls får räknas som komplimanger över huvud taget. 

Då jag flyttade till Åbo lärde jag känna några härliga dansartjejer som kom att bli mina vänner. Nästan från dag ett slogs jag av vilka generösa komplimanggivare de är. I Åboland och Finlands södre regioner spar man inte på komplimanger som i Österbotten. Och ja, det bör sägas: precis som med allt finns det undantag i båda lägren, det har jag många bra exempel på. Men jag tror ändå inte att jag har helt fel, när jag säger att vi österbottningar generellt är mer återhållsamma med att strö positiva och uppmuntrande ord till våra medmänniskor. 

Är det det karga klimatet? det starka bondesamhällstänket? eller jantelagens starka fäste som har gjort att vi så sällan uttrycker vår uppskattning till vår nästa? Eller inte ens nödvändigtvis uttrycka uppskattning: vi drar oss för att låta vår granne veta att denne har en fin ny skjorta, eller för att säga att vår klasskamrat höll en bra presentation. Och jag säger vi, för jag är den första att erkänna att jag inte är den bästa på att ge komplimanger åt mina medmänniskor.

Men det krävs så lite för att förgylla en annan människas dag. Min genomgråa sommartorsdag förgylldes alltigenom när försäljaren i klädbutiken sa att hon diggade mitt läppstift och ville veta varifrån jag hade köpt det. Och senast igår, när jag träffade min goda åbovän på fika, lystes min midvintertillvaro upp av hennes uppmuntrande ord av uppskattning. 

Jag är inte mycket för nyårslöften. Men jag är däremot för att fokusera min energi åt ett bestämt håll under ett år, så kallade fokuslöften. Under nästa år ska jag fokusera på att strö komplimanger omkring mig. Jag ska träna på att göra det till en vana och en livsstil. För komplimanger är som ringar på vattnet; det krävs så väldigt lite för att göra stor skillnad.

Hänger du med? 2018 - året av komplimanger!

shamelesselfie-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

När sparsamhet inte är lösningen

"Den som spar, han har" sägs det och visst stämmer det i många avseenden. De vackraste, sköraste av minnen. Teckningar från ett barn. Visdomsord från någon som har vandrat på den här jorden mycket längre än du och jag. Det tror jag vi bör spara och vårda väl.

Men det finns också sådant som verkligen inte bör spara. Som uppmuntran. Vänliga ord. Små gester av kärlek. 

Och det bästa med att slösa de här medlen är att de aldrig sinar. Det finns inget bankkonto där vår beskärda del av vänliga ord läggs på hög, för att sedan förbrukas tills kortläsaren säger "Transaktionen kunde inte genomföras" på grund av brist på resurser. 

När vi för oss själva tänker något positivt om en annan person är det underbart. Men tänk om vi utöver att tänka det, det skulle berätta det för personen i fråga? Varför är vi så sparsamma med att tacka läraren eller föreläsaren för en inspirerande lektion/föreläsning? Varför drar vi oss för att visa vår uppskattning för utmärkt kundbetjäning? Varför låter vi tankarna om hur väl någon har utfört sitt arbete, eller sin uppgift, bara dröja i våra tysta tankar. 

hjhk.jpg

Tänk om vi skulle dela med oss av varje gång vi noterar att någon i vår närhet gör något bra, eller överhuvudtaget visa vår tacksamhet över att den här personen finns till. Att säga det ansikte mot ansikte kanske inte alltid känns naturligt för oss. Men redan ett genuint leende eller att hålla fast ögonkontakten och nicka kan göra underverk. Jag tror att det är mer lätthänt att tänka elakt än gott om någon, de (få?) gånger vi därför gör det borde vi inte dra oss för att dela med oss av det.

För vem vet om läraren var väldigt osäker på sin lektion, och i sitt stilla sinne undrar om någon överhuvudtaget hängde med eller blev intresserade. Vem vet om försäljaren hade en förskräcklig dag och är i desperat behov av några vänliga ord. Vem vet om inte just dina uppmuntrande ord kan vara precis mitt i prick.

Små gester kan göra underverk. Spar inte på uppmuntran.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.