framtidsplaner

Tillåtet att drömma

Det finns folk som är av den helt legitima och vettiga åsikten att det är bäst att vara tyst med sina drömmar.

Att det är bättre att tiga om drömmen tills man ser vartåt det börjar arta sig.

Och att det är bättre att kunna dela med sig av en uppfylld dröm, istället för att behöva stå ut med skammen när drömmen gick i kras.

Jag förstår hur de här personerna tänker. Och givetvis tycker att det finns lägen då just det här är det enda vettiga. Jag vet hur irriterande det är att lyssna på någon som är idel ord och livliga drömmar (som dessutom byter från dag till dag) men som saknar den verkställande kraften som omsätter ord i handling.

Så jo, jag förstår den här tanken.
Men ändå.

Jag tycker att vi är för förtegna om våra drömmar. Jag tror att vi tänker att en yttrad och högt uttalad dröm är ett löfte. När vi har sagt något högt har vi vittnen, och de här vittnen håller oss ansvariga och accountable för att vi håller vad vi lovar.

Vi tror att ett jag vill är likställt med ett jag ska.

Jag vill istället tro, att vi måste få pröva att yttra våra drömmar. Uttala dem högt, om så bara för att uppleva hur det känns att manifestera drömmen och klä den i ord.

Sommarmindy i favorithatten, favoritkoftan och favoritbyxan. Se bortom min bitchiga min och varen icke förskräckta av min kyliga blick — egentligen är jag supersnäll och väldigt trevlig! Foto av systerebba.

Sommarmindy i favorithatten, favoritkoftan och favoritbyxan. Se bortom min bitchiga min och varen icke förskräckta av min kyliga blick — egentligen är jag supersnäll och väldigt trevlig! Foto av systerebba.

Idag yttrade jag en dröm högt för första gången.

Jag gjorde det med tre fullvuxna människor och en fem veckor ung bebis (alldeles underljuvlig!) som vittnen.

Och jag blev alldeles pirrig i magen. Min dröm fick stöd och uppmuntran. Att uttala den högt fick mig att inse att det inte alls är en orealistisk dröm, utan egentligen ganska genomförbar. Ungefär: varför har jag inte gjort det här tidigare?

Mitt jag vill tog alltså ett litet steg emot jag ska.
Eller det landade åtminstone på ett jag kan.

För vad gör det om drömmen skiter sig? Då finns det fler som tröstar.
Och vad gör det om det tar längre tid än väntat? Då finns det några som känner till och delar processens delmål och milstolpar.

Och hur mycket större blir väl inte glädjen när processen slutar lyckligt, om någon har delat den från det första tankeembryot till den uppfyllda drömmen?

Vi ska välja vår tid och vårt sammanhang.
Framför allt våra människor.
Men borde vi inte börja tala lite mer om våra drömmar?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vad vill du blir när du är stor?

Jag får ibland frågan: har du alltid vetat att du ville bli modersmålslärare (svensklärare)? 

Vad svarar jag på det då?
Ja. I princip.
I alla fall sedan jag gick i årskurs 7.

Men jag har också vetat att det inte är det enda jag vill bli. 

Jag har också velat bli artist.
Dansare.
Motionsledare.
Egenföretagare.
Samhällsdebattör.
Journalist.
Författare.
Föreläsare.

Mitt val av utbildningslinje påverkade inte nämnvärt vilka kurser jag gick i gymnasiet. Det krävde inte av mig att jag skulle skriva vissa ämnen i studentproven (förutom det obligatoriska provet i modersmål, förstås).

De facto så tänkte jag inte särskilt mycket på vad jag skulle göra efter att den vita mössans avtryck på min panna hade försvunnit. Ganska skönt, egentligen. Att inte behöva fundera. (Och jag insåg att idag får jag ägna mig åt allt det där på listan i alla fall)

Rätta mig om jag har fel, men jag tycker mig uppfatta att villkoren för gymnasiestuderande är annorlunda idag. Strängare, tuffare. Eller åtminstone: att de utmaningar och svårigheter som fanns i gymnasiet då jag och mina jämnåriga gick där inte har försvunnit, snarare precis tvärtom.

Visst. Det fanns de som ville bli läkare, jurister eller bara ville ha goda vitsord och fina resultat i studentexamen. Men för oss "övriga": var det inte ganska chill?

Foto av min favoritfotograf  Sofia Ylimäki Photography

Foto av min favoritfotograf Sofia Ylimäki Photography

Idag då?

Gymnasiestuderande borde redan i det skedet de väljer gymnasium veta vad de vill "bli när de är stora" (vilken ångestladdad fråga!). Dessutom borde de välja sin kursbricka på ett vettigt, förutseende och proaktivt sätt. Och erhålla betyg och studentexamensresultat som uppvisar just det här. Och studentproven får en allt mer betydande roll i antagningen till universiteten.

Och jag som har tänkt på gymnasiet som en allmänbildande och bred utbildning där man kan köpa sig mer tid, i väntan på insikten om den stora framtidsplanen (uurk, ångesten!)

Vi ställer höga krav på våra unga idag.

Vi kräver att de ska känna sig själva och vara medvetna om sina drömmar och framtidsplaner när de är 16 år (!), och följaktligen studera ambitiöst och målmedvetet därefter. Och jag som känner trettiofemåringar som inte ännu har koll på vad de vill bli när de är stora!

Foto av min favoritfotograf  Sofia Ylimäki Photography

Foto av min favoritfotograf Sofia Ylimäki Photography

Så, medveten om villkoren för gymnasiestuderande idag vill jag därför säga ett extra varmt:

Grattis alla studenter! Ni klarade det!
Lycka till med vadhelst ni tar er an i framtiden! 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.