utbildning

Vad vill du blir när du är stor?

Jag får ibland frågan: har du alltid vetat att du ville bli modersmålslärare (svensklärare)? 

Vad svarar jag på det då?
Ja. I princip.
I alla fall sedan jag gick i årskurs 7.

Men jag har också vetat att det inte är det enda jag vill bli. 

Jag har också velat bli artist.
Dansare.
Motionsledare.
Egenföretagare.
Samhällsdebattör.
Journalist.
Författare.
Föreläsare.

Mitt val av utbildningslinje påverkade inte nämnvärt vilka kurser jag gick i gymnasiet. Det krävde inte av mig att jag skulle skriva vissa ämnen i studentproven (förutom det obligatoriska provet i modersmål, förstås).

De facto så tänkte jag inte särskilt mycket på vad jag skulle göra efter att den vita mössans avtryck på min panna hade försvunnit. Ganska skönt, egentligen. Att inte behöva fundera. (Och jag insåg att idag får jag ägna mig åt allt det där på listan i alla fall)

Rätta mig om jag har fel, men jag tycker mig uppfatta att villkoren för gymnasiestuderande är annorlunda idag. Strängare, tuffare. Eller åtminstone: att de utmaningar och svårigheter som fanns i gymnasiet då jag och mina jämnåriga gick där inte har försvunnit, snarare precis tvärtom.

Visst. Det fanns de som ville bli läkare, jurister eller bara ville ha goda vitsord och fina resultat i studentexamen. Men för oss "övriga": var det inte ganska chill?

Foto av min favoritfotograf  Sofia Ylimäki Photography

Foto av min favoritfotograf Sofia Ylimäki Photography

Idag då?

Gymnasiestuderande borde redan i det skedet de väljer gymnasium veta vad de vill "bli när de är stora" (vilken ångestladdad fråga!). Dessutom borde de välja sin kursbricka på ett vettigt, förutseende och proaktivt sätt. Och erhålla betyg och studentexamensresultat som uppvisar just det här. Och studentproven får en allt mer betydande roll i antagningen till universiteten.

Och jag som har tänkt på gymnasiet som en allmänbildande och bred utbildning där man kan köpa sig mer tid, i väntan på insikten om den stora framtidsplanen (uurk, ångesten!)

Vi ställer höga krav på våra unga idag.

Vi kräver att de ska känna sig själva och vara medvetna om sina drömmar och framtidsplaner när de är 16 år (!), och följaktligen studera ambitiöst och målmedvetet därefter. Och jag som känner trettiofemåringar som inte ännu har koll på vad de vill bli när de är stora!

Foto av min favoritfotograf  Sofia Ylimäki Photography

Foto av min favoritfotograf Sofia Ylimäki Photography

Så, medveten om villkoren för gymnasiestuderande idag vill jag därför säga ett extra varmt:

Grattis alla studenter! Ni klarade det!
Lycka till med vadhelst ni tar er an i framtiden! 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Så hamnade jag här

Mitt första möte med vetenskapsvärlden var, logiskt nog, i och med mina universitetsstudier i svenska språket vid Åbo Akademi. Jag minns ännu hur jag blev totalt paff vid tanken på att den här världen hela tiden hade existerat och att jag bara har missat den.

Från dag ett var jag var ambitiös och målmedveten, och samlade på mig en referensbank med författarnamn och litteraturtips. Jag började till och med planera vad jag skulle skriva min pro gradu-avhandling om och tanken om att forska efter mastersutbildningen slog mig redan första året.

I min första vetenskapliga uppsats jämförde jag hur olika tidningar vinklade nyhetsrapporteringen av en båtolycka. Mitt intresse för språk och makt var starkt redan då. Uppsatsen gick käpprätt åt skogen och det var en knytnäve i magen på mitt skrivarsjälvförtroende. Dittills hade jag alltid varit duktig på att skriva, och jag hade alltid fått fina resultat. Problemet var att jag inte helt enkelt hade förstått vad det innebar att skriva vetenskaplig text. Jag hade ingen aning om vilka krav som ställdes och vad som förväntades av mig. 

Med tiden mognade också den kunskapen. Jag fick mera mat på benen (en härlig katakres på kött på benen) och i takt med att jag började få ett grepp om vad det innebär att skriva vetenskaplig text fick jag mer självförtroende. Nu är intresset för forskning större än någonsin, inte minst för att jag som bäst är på väg hem efter två intensiva seminariedagar i Tammerfors.

Under de här två dagarna har jag än en gång blivit påmind om varför den här världen hela tiden har lockat mig. Det är inte i första hand på grund av den nytta forskning bidrar till samhället, inte heller för den allmännytta det är att få mer kunskap om världen. Den största orsaken till varför jag är så fascinerad av forskning är faktiskt av helt själviska orsaker; jag älskar att lära mig mer, utforska mer, utmana rådande tankesätt och utvecklas som människa. 

akademin-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.