drömmar

Att ha en bokhylla

Igår kom den då.

Min dröm i paketformat med hemleverans.

Jag har alltid drömt om att ha en stor bokhylla, helst så hög att man är tvungen att använda stege. Min favoritfilm som barn Skönheten och Odjuret och därifrån fick min bokhyllsinspiration sin början i tiderna.

Ja, en bokhylla full av böcker och inredningsdetaljer som berättar om vem just jag är, är något som längelänge har funnits på min önskelista. För finns det någon mer personlig möbel än en bokhylla?

Jag valde en trofast och stilren bokhylla från ett mainstream varuhus.

Visst finns det många läckra, tjusiga (och svindyra!) designbokhyllor i häftiga former och färger — men eftersom jag vill att själva innehållet i hyllan, framom hyllan själv, ska få tala valde jag en relativt simpel möbel för att framhäva bokhyllans väsentliga. Dessutom gillar jag att den här bokhyllan har många möjligheter att utvecklas, expandera och förändras med tid.

Vissa väljer att till den här bokhyllan ha dörrar i antingen heltäckande trä eller i glas för ett mer vitrinskåpsaktigt utseende — och det tycker jag är ursnyggt!

Under åren som jag har suktat och drömt om att ha en egen bokhylla har jag emellertid utvecklat en hel bokhyllsfilosofi, och det är följande: jag vill att mina gäster ska känna att de fritt får gå och bläddra i böcker, glädjas över nya läsfynd och frimodigt låna böcker av mig.

Dörrar är snygg men exkluderande. Jag vill att min bokhylla ska få kännas lite som ett bibliotek. Öppet, fritt och tillgängligt.

Och ja.

Jag grät igår när alla hyllor var på plats och min favoritmöbel äntligen började ta form. Det var så fint.

Välkommen in till Mindys bokhylla!

Inte alls min bokhylla, det här bokhyllan finns i den härliga butiken Gros. Bilder på just min bokhylla får ni när det börjar vara klart (blir det någonsin det?)

Inte alls min bokhylla, det här bokhyllan finns i den härliga butiken Gros. Bilder på just min bokhylla får ni när det börjar vara klart (blir det någonsin det?)

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En ryggsäck full av drömmar

Skolstartsvecka.

Barnen bär ryggsäckar full med pennor och förväntningar när de för första gången stegar in i skolbyggnaden. 7 år och ett hjärta fullt av drömmar.

På frågan: "vad vill du bli när du blir stor?" tvekar de inte. Astronauter och delfinskötare. Skådespelare och fotbollsproffs. Oavsett, brinner en dröm som en oinskränkt låga i deras bröst. Inget enda moln av tvekan skymmer deras framtidsutsikter.

Barn är öppenhjärtiga med att berätta om vad de vill bli när de blir stora. Men i något skede tystnar de. De börjar tvivla på sina förmågor och ifrågasätta sin kompetens. De märker att de inte kanske har kapaciteten som behövs. De kanske vill, men vågar de? Lågan i deras bröst falnar. 

Ibland är det på grund av en sund självinsikt. Ibland är det för att andra, större drömmar tar vid. Men alldeles för ofta är det för att någon annan drar ner barnet på jorden. Någon som, med de allra bästa av intentioner, säger: "Så att fallet inte ska vara så högt," samtidigt som denna någon blåser ut lågan.

Det är skolstartsvecka och tusentals barn stegar in i skolan bärande på sina penaler och drömmar. Och vi vuxna då; vad gör vi?

Jag hoppas vi göra allt för att de här lågorna ska få fortsätta brinna.

Inte alls sju år på den här bilden men det närmaste jag kom när jag sökte i arkivet.

Inte alls sju år på den här bilden men det närmaste jag kom när jag sökte i arkivet.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Drömmen om en krans

Regnet passar mig alldeles utmärkt. Jag klagar faktiskt inte alls.

Regnet är så sympatiskt på alla sätt. Precis som du, jag och många många fler, som har köttat på hela våren vet vi att vi behöver lugndagar. Stekhet vår och försommar kräver regndagar. Våra gräsmattor suktar efter vatten. Arbetaren behöver få vila. 

Att just de här regn- och vilodagarna inträffade under den enda sommarhögtiden (bortsett från Veneziaden i slutet på augusti) är ironiskt, tycker många. Jag tycker det passar mig helt perfekt.

Bok, jordgubbar och lite glass inomhus när regnet smattrat mot fönsterblecket — jag vet inte ens om jag kan föreställa mig en mer idyllisk sommarkväll.

Ja, fast med en blomkrans förstås. Nu råkar jag ha lika gröna fingrar som Bibbi i Babblarna och får därför hitta på kreativa lösningar. Men idag lyckades jag uppfylla den: drömmen om en krans

krans
WhatsApp Image 2018-06-22 at 18.27.41.jpeg

Jag önskar dig en helmysig midsommar!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tillåtet att drömma

Det finns folk som är av den helt legitima och vettiga åsikten att det är bäst att vara tyst med sina drömmar.

Att det är bättre att tiga om drömmen tills man ser vartåt det börjar arta sig.

Och att det är bättre att kunna dela med sig av en uppfylld dröm, istället för att behöva stå ut med skammen när drömmen gick i kras.

Jag förstår hur de här personerna tänker. Och givetvis tycker att det finns lägen då just det här är det enda vettiga. Jag vet hur irriterande det är att lyssna på någon som är idel ord och livliga drömmar (som dessutom byter från dag till dag) men som saknar den verkställande kraften som omsätter ord i handling.

Så jo, jag förstår den här tanken.
Men ändå.

Jag tycker att vi är för förtegna om våra drömmar. Jag tror att vi tänker att en yttrad och högt uttalad dröm är ett löfte. När vi har sagt något högt har vi vittnen, och de här vittnen håller oss ansvariga och accountable för att vi håller vad vi lovar.

Vi tror att ett jag vill är likställt med ett jag ska.

Jag vill istället tro, att vi måste få pröva att yttra våra drömmar. Uttala dem högt, om så bara för att uppleva hur det känns att manifestera drömmen och klä den i ord.

Sommarmindy i favorithatten, favoritkoftan och favoritbyxan. Se bortom min bitchiga min och varen icke förskräckta av min kyliga blick — egentligen är jag supersnäll och väldigt trevlig! Foto av systerebba.

Sommarmindy i favorithatten, favoritkoftan och favoritbyxan. Se bortom min bitchiga min och varen icke förskräckta av min kyliga blick — egentligen är jag supersnäll och väldigt trevlig! Foto av systerebba.

Idag yttrade jag en dröm högt för första gången.

Jag gjorde det med tre fullvuxna människor och en fem veckor ung bebis (alldeles underljuvlig!) som vittnen.

Och jag blev alldeles pirrig i magen. Min dröm fick stöd och uppmuntran. Att uttala den högt fick mig att inse att det inte alls är en orealistisk dröm, utan egentligen ganska genomförbar. Ungefär: varför har jag inte gjort det här tidigare?

Mitt jag vill tog alltså ett litet steg emot jag ska.
Eller det landade åtminstone på ett jag kan.

För vad gör det om drömmen skiter sig? Då finns det fler som tröstar.
Och vad gör det om det tar längre tid än väntat? Då finns det några som känner till och delar processens delmål och milstolpar.

Och hur mycket större blir väl inte glädjen när processen slutar lyckligt, om någon har delat den från det första tankeembryot till den uppfyllda drömmen?

Vi ska välja vår tid och vårt sammanhang.
Framför allt våra människor.
Men borde vi inte börja tala lite mer om våra drömmar?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vad vill du blir när du är stor?

Jag får ibland frågan: har du alltid vetat att du ville bli modersmålslärare (svensklärare)? 

Vad svarar jag på det då?
Ja. I princip.
I alla fall sedan jag gick i årskurs 7.

Men jag har också vetat att det inte är det enda jag vill bli. 

Jag har också velat bli artist.
Dansare.
Motionsledare.
Egenföretagare.
Samhällsdebattör.
Journalist.
Författare.
Föreläsare.

Mitt val av utbildningslinje påverkade inte nämnvärt vilka kurser jag gick i gymnasiet. Det krävde inte av mig att jag skulle skriva vissa ämnen i studentproven (förutom det obligatoriska provet i modersmål, förstås).

De facto så tänkte jag inte särskilt mycket på vad jag skulle göra efter att den vita mössans avtryck på min panna hade försvunnit. Ganska skönt, egentligen. Att inte behöva fundera. (Och jag insåg att idag får jag ägna mig åt allt det där på listan i alla fall)

Rätta mig om jag har fel, men jag tycker mig uppfatta att villkoren för gymnasiestuderande är annorlunda idag. Strängare, tuffare. Eller åtminstone: att de utmaningar och svårigheter som fanns i gymnasiet då jag och mina jämnåriga gick där inte har försvunnit, snarare precis tvärtom.

Visst. Det fanns de som ville bli läkare, jurister eller bara ville ha goda vitsord och fina resultat i studentexamen. Men för oss "övriga": var det inte ganska chill?

Foto av min favoritfotograf  Sofia Ylimäki Photography

Foto av min favoritfotograf Sofia Ylimäki Photography

Idag då?

Gymnasiestuderande borde redan i det skedet de väljer gymnasium veta vad de vill "bli när de är stora" (vilken ångestladdad fråga!). Dessutom borde de välja sin kursbricka på ett vettigt, förutseende och proaktivt sätt. Och erhålla betyg och studentexamensresultat som uppvisar just det här. Och studentproven får en allt mer betydande roll i antagningen till universiteten.

Och jag som har tänkt på gymnasiet som en allmänbildande och bred utbildning där man kan köpa sig mer tid, i väntan på insikten om den stora framtidsplanen (uurk, ångesten!)

Vi ställer höga krav på våra unga idag.

Vi kräver att de ska känna sig själva och vara medvetna om sina drömmar och framtidsplaner när de är 16 år (!), och följaktligen studera ambitiöst och målmedvetet därefter. Och jag som känner trettiofemåringar som inte ännu har koll på vad de vill bli när de är stora!

Foto av min favoritfotograf  Sofia Ylimäki Photography

Foto av min favoritfotograf Sofia Ylimäki Photography

Så, medveten om villkoren för gymnasiestuderande idag vill jag därför säga ett extra varmt:

Grattis alla studenter! Ni klarade det!
Lycka till med vadhelst ni tar er an i framtiden! 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Värd sitt pris

Barn- och ungdomslitteratur är som bäst när den också vågar ta upp dom där svåra och ofta tabubelagda teman; teman som kanske har ansetts mera lämpliga inom "vuxenlitteraturen".

Sara Lundbergs bok Fågeln i mig flyger vart den vill är ett utmärkt exempel på det här då centrala teman i boken är sorg, förlust, drivkraft, rädsla och att våga drömma. Det låter klyschigt men det är paketerat på ett sällan skådat sätt. Boken belönades med Augustipriset 2017 för årets bästa svenska barn- och ungdomsbok.

fågeln2-blogg.jpg

Bilderboken handlar om den svenska konstnären Berta Hanssons uppväxt under tidigt 1900-tal. Tuberkolos härjade i Sverige och sjukdomens närvaro förmedlas både i text och bild. Och det är en av de övergripande styrkorna i boken; texten förmedlar en berättelse, bilderna ytterligare en och tillsammans utgör de en väldigt stark estetisk helhet. Jag stormnjuter av att bläddra igenom boken, då den består av underbara, färgstarka och känsloladdade målningar som förmedlar en vacker och berörande berättelse.

fågelnimig-blogg.jpg
BOKET-Blogg.jpg

Det här är en crossover av rang. Både ung som gammal kan inte bara njuta , men få ut väldigt mycket (om än lite olika aspekter), utav läsupplevelsen. Jag tror att den tilltalar läsare i olika åldrar och olika skeden av livet. Det är en ärlig och hoppfull berättelse som är så läsvärd. Boken rörde mig till tårar och jag kan inte annat än konstatera att den absolut var värd sitt pris. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det ser jag fram emot med 2018

En tillbakablick på året 2017 har jag gjort i min bujo, och en tillbakablick på litteraturåret 2017 gjorde jag i mitt tidigare inlägg. Nu blickar jag däremot framåt och ger er en lista på vad jag ser fram emot inför året 2018.

En utlandsresa
Jag har länge varit sugen på att resa utomlands. Vi har varit några vändor till Sverige på sistone, men jag suktar efter att uppleva storstad eller sandstrand. Senast jag reste var bröllopsresan till Kroatien 2015. Bilderna får mig att  s u k t a .

Att bli filosofiemagister
Om allt går vägen borde jag redan inom någon vecka ha min gradu inbunden och på granskning för att därefter ta ut mitt betyg från Åbo Akademi. Jag har gillat att skriva gradu (de här senaste månaderna. Verkligen inte i somras) men det ska ändå bli skönt att slippa tidspressen och veta att jag med gott samvete kan ta det lugnt om kvällarna.

Min Samuel blev ekonom i december 2017. Så stolt!!

Min Samuel blev ekonom i december 2017. Så stolt!!

Karin Wahlbergs bok Lätta ditt hjärta 
Den tredje romanen om lasarettet i Ekstad som utkommer någon gång under det här året ser jag fram emot. Om du gillar Grey's Anatomy, Call the Midwife eller andra serier om sjukhus och/eller historiska romaner kommer du att älska den här romanserien. Läsaren får följa med ett antal karaktärer som kretsar kring lasarettet under 1950-talet då polion härjar i Sverige och hela världen. 

BRON säsong 4
Jag älskar den här serien. Den är mörk och stundvis otäckt dystopisk men jag har helt och hållet fallit för SagaNorénLänskrimMalmö. Jag ser så fram emot den fjärde och sista säsongen av serien som har sitt första avsnitt redan ikväll! Slå på SVT eller Yle 1 klockan 22 (finsk tid)!

tv-blogg.jpg

Att läsa 100 böcker
Ifjol hade jag som mål att läsa en skönlitterär bok i veckan. Det visade sig att det var ett alldeles för lätt mål, och i år tänker jag utmana mig lite mer med att läsa 100 böcker under år 2018 (då räknas inte barnböcker som jag högläser åt småttingar, och inte heller vetenskapliga verk). Ett helt rimligt och överkomligt mål, som ändå kan bli lite utmanande i och med att jag har ett fulltidsarbete och lite kvällsjobb också. Men en utmaning är ingen utmaning såvida den inte utmanar (#deep).

Läsa mer varierande litteratur
Som jag skrev tidigare har jag under året 2017 läst mycket finlandssvenskt. I år vill jag utmana mig ännu mer med val av böcker, och jag är som bäst på jakt efter en god läsutmaning. Det lutar mot att det bli Helmets läsutmaning som bland annat kommer att innebära att jag ska läsa en bok av en baltisk författare, att jag ska vara lite rädd för att inleda läsningen av en bok och att orden i bokens namn är ordnade i alfabetisk ordning. Random och superkul! Häng med vetja!

Lära känna mera minimänniskor
Jag har så många spännande småttor som jag ska få lära känna under år 2018! Det är så härligt att se hur ett litet knyte växer upp och blir en självständig, tänkande och alldeles egen och unik varelse. Tänk att jag har den stora äran att få ta del av det!

Bild från fadderbarnet Sibels dop 2016. Så liten på bild men nu nästan 2 år och lika genomhärlig som alltid. Härliga  Lina  och Staffans dotter.

Bild från fadderbarnet Sibels dop 2016. Så liten på bild men nu nästan 2 år och lika genomhärlig som alltid. Härliga Lina och Staffans dotter.

Stefan Ahnhems fjärde bok
Enligt Ahnhems facebooksvar, på förfrågan av min Ahnhemtokiga mor, borde den fjärde boken om Fabian Risk dyka upp den 18 september i år (!). Jag snubblade över Ahnhem i samband med att jag skulle köpa julklappar år 2015. Jag hade aldrig hört om författaren förut men den hade fått utmärkta recensioner på adlibris med mera. Det var ett vilt kort men julklappsmottagarna gav grönt ljus och stjärnklistermärke. Jag kunde ju inte bara undgå att läsa den själv då. The rest is history.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.