livet

Bakom varje människa, ett liv

Människa möter människa.
Jag möter dig.

Var du har varit och vart du är på väg vet jag inte. För du och jag, vårt möte, är ett nu. Alltid ett nu.

Ett ögonblick, en intervall av det som är ditt liv, ditt du. Oavsett om det då handlar om trettio sekunder vid kassan eller tio år av arbete sida vid sida. Det är alltid ett nu.

Trots att jag envist vill tro att varje människa är mer än summan av sitt förflutna måste jag inse att när jag möter dig ser jag endast en bråkdel av det liv som du har levt; det liv som har gjort dig, till det som är just du.

Jag ser inte vad du har varit mer om, jag känner inte till din livshistoria.

Din djupaste glädje, din mest nattsvarta smärta. Din tacksamhet, din förlust. Allt. För det är precis allt det här, och mycket därtill, som är livet.

Och bakom varje människa finns ett helt liv.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Minnen av dig

Närhelst jag äter Tiramisu tänker jag på honom. Närhelst jag känner doften av en särskild parfym tänker jag på henne. På honom, när jag ser en Nissan. På henne när jag hör Cascadas låt Evacuate the Dancefloor.

Somliga saker och händelser är föralltid förknippade med en viss människa. Jag kan till exempel inte ens höra ordet chai latte utan att tänka på en vän jag en gång hade. Jag kan inte köra förbi ett visst ställe i Karleby utan att tänka på en annan vän jag en gång umgicks med.

Inte så att de här människorna inte längre existerar, utan snarare så att vår vänskap inte existerar. I alla fall inte i den form den en gång existerade.

Jag bland vänner. Som jag fortfarande har och värnar. Tack, tack för att jag har ♡ Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist

Jag bland vänner. Som jag fortfarande har och värnar. Tack, tack för att jag har ♡ Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist

Det finns en tid för allt, ibland också för vänskap. Inte alltid, för det finns förstås vänskap som består, består, består. Men så finns det vänskap som blommar en tid, en vacker tid, men vissnar så småningom. När jag var yngre sörjde jag det här enormt och försökte krampaktigt hålla fast vid relationer som hade vuxit åt olika håll alldeles för länge.

Allt har sin tid. Insikten smärtade.

Vänskap utvecklas till bekantskap utvecklas till främlingskap. Och så förlöper livet, så förunderligt.

Men jag gläds över att bli påmind om det här människorna då och då. Gläds över att vardagliga, till synes ovidkommande ting och händelser, kan få mig att tänka på de här människorna. För faktumet att de här människorna en gång gjorde, var, och betydde så mycket för mig är värdefullt.

Och det är värdefullt även fastän vår relation idag kanske inte sträcker sig längre en ett vänskapligt hej då vi möts på gatan.

Vissa människor lämnar kvar i livet, även i sin frånvaro.

Så länge minnena är goda och påminnelserna milda är det något jag värnar jag om.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Skönheten i avskedet

Jag vet inte hur det är med er, men mina sociala medier svämmar över av människor som postar naturbilder på vårt vackra höstlandskap.

höösti1-blogg.jpg

Och till det säger jag bara: JA! Mera mera!

För till skillnad från andra some-trender, som oftast är av skrytsam natur, tycker jag att den här trenden är demokratisk, jämlik och… äkta.

Vårbilder är ofta överoptimistiska och hoppfulla. Det som inte syns i vårbildsflödet är alla de som lider av en årstidsbunden depression som för många är som starkast på våren, eller de människor vars orkestankar sinar rejält och de som är i desperat behov av ledighet (PING! alla lärare).

Sommarbilder i sin tur är idylliska med sina solnedgångar och lediga stranddagar. I verkligheten har majoriteten av befolkningen sovit under solnedgången och jobbat häcken av sig när några enstaka har lediga stranddagar.

Så låt mig göra en shout-out till hösten. För sanningen om hösten är ju den att den är ett förfall.

Hösten är skönheten i avskedet. Hösten är det vackra vemodiga. Om bara någon vecka har de eldröda träden omvandlats till nakna, murkna trädstammar. De färggranna löven har bildat högar av förruttnelse som så småningom fryser och täcks av ett nådigt snötäcke.

Allt det här vet hösten. Allt det här vet människorna om hösten.
Men ändå unnar den oss sin skönhet. Och ändå förmår vi njuta av den.

Det, om något, inspirerar mig.
Det är värt att some:ras.

WhatsApp Image 2018-10-15 at 17.06.41.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

När livet gör anspråk

Oavsett om vi lever ett strukturerat och välplanerat liv med lite utrymme för spontanitet. Eller ett liv där spontanitet och extempore är själva essensen i vår tillvaro, händer det ibland att själva livet gör anspråk på hur vi ska leva det.

Plötsliga vändningar och oväntade händelser av antingen positiv och negativ natur (eller varför inte någonting där mitt emellan?) kan skaka om det liv som vi känner det, och förändra den vardagsverklighet som tidigare var vår.

Många av oss, inklusive mig själv själv, vill helst veta om större förändringar på förhand. Andra av oss älskar spontaniteten. Men jag finner tanken tröstande, att förutsättningarna är lika för alla— alla är lika chanslösa inför livets plötsliga vändningar.

En tvärgir, en u-sväng eller en omväg; det beror på hur vi själva uppfattar det som händer; men att det händer är självklart, för det finns alldeles för mycket i livet som vi inte kan styra över.

Foto: Syster Ebba

Foto: Syster Ebba

Så vad gör man när livet gör anspråk på hur man ska leva det? När något man har tagit för givet plötsligt tas ifrån en, eller när något man inte alls hade förväntat sig kommer till? Ja. Det finns väl inget entydigt svar. En one size fits all-lösning skulle vara en idé att patentera och bli mångmiljardär på. Nå. I väntan på.

Nej, någon klyschig lösning kan jag inte få till. Men kanske ändå lite tröst genom Tomas Sjödins ord om hur han hanterar livet, när det gör anspråk på hur vi ska leva det:

Det här var inte vad vi drömde om
Men det var så här det blev

Det kan hända att livet
sänder en människa nya drömmar

Citat av Tomas Sjödin, redigerat till dikt av Mindy. Taget ur krönikan Att ta emot livet.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Fastän jag inte allt förstår

Vid ett flertal tillfällen har jag nämnt Pauliina Rauhalas bok Taivaslaulu (på instagram bland annat här och på bloggen bland annat här och här)Det var en bok som gjorde ett stort intryck på mig och jag har helt enkelt inte kunnat släppa den.

Man kan säga att den har följt med som ett födelsemärke.
Eller ett återkommande skavsår — i positiv bemärkelse.
Få böcker skulle jag läsa två gånger men Taivaslaulu kommer jag definitivt läsa igen.

I år har Rauhala kommit ut med en ny bok.
Som jag har längtat.

092B1E60-0945-4E33-8E0F-969F3076E565.jpg

Den senaste boken heter Synninkantajat (ungefär: Syndbärarna) och jag har haft turen att lägga beslag på den.

Det handlar om människor i nordösterbotten. 
Olika människor som på olika sätt berörs av synd.
Både sin egen synd, men också andras.

Det handlar om gammallaestadianism och något som kanske kan översättas till "vårdmöten" (hoitokokouksia). 

Och det handlar om vad man får göra i och för tron.
Vem som har rätt att avgöra om någon gör fel.
Eller värre — är fel.

Det handlar om vem som får bestämma vad som är synd.
Och det handlar om hur barn hamnar i kläm när vuxna människor leker domare.

Det är vasst och mänskligt. Säkert också stilistiskt skönt, men just det kan jag inte ta till mig, för jag har fullt upp med att förstå innehållet. Och det frustrerar mig enormt att jag inte allting förstår. Det finlandssvenska såret gör sig gällande igen.

Men fastän jag inte förstår allt, läser jag.
För det är så bra.

B74FA970-C9A6-45B1-B648-71E1DE637021.jpg

(Anekdot: I början av året besökte jag på Vasa stadsbiblioteks webbsida regelbundet för att se om boken har kommit än. Nej. Inte än. Jag glömde bort det och kollade igen några veckor senare. Jo! Nu finns den! Äntligen! Det är bara... 82 personer före mig i reservationskön. Jag får väl vänta en sådär... 6 år (!) då. Tacka vetja bybibliotek — jag fick min bok genast från krombibibban!)

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

På den lyckligaste dagen

Helgens två vigslar, och den underbara bröllopsfesten i huset vid havet, innehöll många levnadskloka ord. Ord av människor som har gjort det här längre, misslyckat oftare men lärt sig desto mer. Människor som helt enkelt kan lite mer om det här med relation, med äktenskap.

Orden som uttalas på en bröllopsdag är i huvudsak riktade åt det lyckligaste paret för dagen. Talen är givetvis skrivna för brudparet. Men där jag deltog som åhörande bröllopsgäst kände jag att orden träffade rakt i mitt hjärta. Och jag vågar nästan påstå att vissa ord träffade mitt hjärta ännu mer, än hjärtat hos dem de var ämnade till.

För hur kan någon förväntas ta till ord om dalar, när livet just i dag är på topp?
Det är orimligt att tro att någon kan känna till mörker när världen är idel ljus och glädje.
Jag tycker inte ens man ska behöva veta av utmaningar och svårigheter på den lyckligaste dagen.

Jag tror att vi fick många visa ord på vår bröllopsdag. Jag tror att vi blev varslade om utmaningar. Men mitt hjärta rusade så öronbedövande hela dagen, och jag kunde inte se klart för alla fjärilar som rusade för min blick.

Så kanske alla vigseltal som präster håller och alla kloka råd som yttras på ett bröllop egentligen är riktade minst lika mycket till gästerna. Till de vars relation har utsatts för lite mer, och som kanske är lite mer mottagliga för ord som säger att svårigheter är normalt, utmaningar är att vänta.

Men som också säger att det går, det är möjligt och det kan bli alldeles underbart genom allt.

Foto: Ebba Åström.

Foto: Ebba Åström.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inget skamligt i det

Det finns så många härliga bilder på pinterest, instagram, tumblr (och andra fotoappar som jag inte ens har koll på); bilder på vita sanddyner och höga palmer, ljusblått vatten och solvarma frukter uppskurna i allehanda kreativa och roliga former. Och det finns minst lika många "inspirational quotes", alltså bilder med en text som förmedlar en livsstil präglat av ett resande, en äventyrslust och ett evigt utforskande. Explore. Travel. Go on adventures.

Ibland brukar jag stimulera mina estetiska sinnen med att se på vackra pastellfärgade eller exotiskt färgsprakande bilder. Det är vackert att se på livets goda. Men samtidigt blir jag med ens väldigt medveten om min egen tillvaro - som inte är tråkig - men inte alls fyllda med urgröpta ananaser (som för övrigt ger mig en förskräcklig halsbränna) eller hängmattor mellan kokospalmer så där dagligen. De här bilderna kan, i all sin skönhet, ibland få mig att känna att varje måltid borde vara en fotogenisk söndagsbrunch-deluxe.

Men i sanningens namn älskar jag min havregrynsgröt om morgnarna. Jag njuter av en enkel kaffekopp - och det behöver inte ens vara i snyggkoppen utan vilken udda fulkopp som helst duger. Jag behöver inte resa till andra sidan jordklotet i jakt på äventyr, för mig räcker det gott och väl med att packa en ryggsäck med termos och bulle och ta mig till havet som ligger inom några hundra meters avstånd från ytterdörren.

Det här betyder inte att jag inte längtar bort ibland och att jag inte vill ut och resa, för det vill jag verkligen. Men det betyder att jag vill kunna nöja mig med det lilla, det till synes anspråkslösa och inte alls exotiska. Mitt favoritord, som jag ofta använder här på bloggen är, det vardagsvackra. Det är inte kokosnötter och barfota fötter. Det är en kaffekopp i en vintrig solnedgång med smällkalla händer och gott sällskap. Det är nog för mig. 

Och det finns inget skamligt i det.

travel-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Medvetandeström

Det tar en tid att anpassa sig till ett nytt tempo. Ett nytt livsskede, rentav. Jag har ju som nämnt börjar jobba och än så länge är det ett trevande; det där med att få jobb, avhandling, danslärarjobb, fritid och hushåll att gå ihop. 

Inte så att det nödvändigtvis är stressigt eller svårt. Men det är ett trevande. Ett blivande, kan man väl säga. Det är orsaken till att bloggen ibland inte uppdateras varje dag fastän det är mitt mål, men jag hoppas ni låter mig treva ett tag.

Vi skaffade en ny TV igår. Och TV:ns storlek till följd var vi tvungna att skaffa ett nytt tv-bord. Det i sig skapade en mängd ringar på vattnet och igårkväll fanns inte en enda ledig yta, då alla byrålådor, skåp och skrubbar var tömda i väntan på att bli rensade och organiserade. Klockan 23:00 ville jag helst göra det här:

GIF från giphy.com.

Vi köpte tvn på black friday. En del av mig är trotsig och i passiv protest mot kommersiella konsumtionsdagar som just black friday. Jag ogillar köphetsen, hypen och hur galna folk blir kring liknande dagar. Å andra sidan är jag medveten om att man faktiskt kan göra ordentliga fynd på de här dagarna. Det gjorde i alla fall Samuel och jag. Vår trotjänare till TV fick äntligen gå i pension och vi välkomnade en ny TV. Idag, på lördagen efter black friday, är priset redan uppe med 600 € mer. Om det inte är ett fynd så vet jag inte.

tv-blogg.jpg

Och välbehövliga kängor åt tanten själv. Det var ett rejält kap och uppfyllde mina samtliga kriterier: konjaksfärgade snörskor med dragkedja, ingen klack och inte för högt skaft. Och ett visst pristak förstås. Av en ren slump stövlade jag in i en butik och praktiskt taget snubblade över de här godingarna. Så som sagt, jag är tudelad då de kommer till konsumtionsdagar.

skouan-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.