mitt i livet

En dag som denna

Glad Runeberg!

Eller hur man nu bör hälsa en dag som denna.

Jo, tack jag har bakat Runebergstårtor i sedvanlig ordning. Mycket krossade mandlar och hasselnötter i min tårta så är jag nöjd. Mitt bästa Runebergs-tips är att klicka ut smeten i kaffemuggar istället för muffinsformar — då får man också den eftertraktade höjden på bakelsen.

Dagen idag har gått i ärendens men ändå långsamhetens tecken.

Jag har funderat på Matti Nykänen, transparens och vikten av att dela liv. Jag har tvättat kläder och vikt ihop minnen. Och jag har förberett på att packa ihop vårt liv inför en trolig flytt.

Lite sådant. Mer senare!

Glad Runeberg!

IMG_0209.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

T j u g o h u n d r a a r t o n

Nyårsafton.

Jag ville skriva ett summerande och sammanfattande inlägg över året som har gått. Men eftersom en kronologisk redogörelse lätt blir för lång och långtråkig valde jag att skapa en egen blogglista för att fånga det viktigaste som har hänt under året. Bilder får ni också, från vinter, vår, sommar och höst.

Det blir inte mer bloggigt än så här.
Då kör vi.

Tre saker jag är stolt över

Jag lyckades bli filosofiemagister, sköta ett heltidsjobb och komma in på doktorandutbildningen under samma vår. Det är jag oerhört stolt över trots att det stundvis var omåttligt jobbigt att balansera ett heltidsjobb, ett deltidsjobb och en magisteravhandling med pressad deadline på samma gång.

Usch, det gör jag inte gärna om. Men hej — jag klarade det!

Mina mest använda ord och -uttryck under året

Rimligtvis, i mitt anletes svett, tusan, bökigt, bejaka och vila.

Året 2018 beskrivet med en mening.

Skulle jag beskriva året 2018 med en mening och tre centrala ord vore det:

ett jämntjockt och stabilt vuxenår.

Det var en fullspäckad vår och en ännu mer fullspäckad höst och en programfylld semester däremellan — därav ordet jämntjockt. Ändå har jag haft lyckan att ha en stabil inkomst, regelbunden motion, inga förändringar i mina nära relationer, mitt boende eller i min hälsa, alltså har året varit stabilt.

Över huvud taget har jag stigit in helhjärtat i arbetslivet, börjat tycka om starka ostar, oliver och märkliga maträtter som blinier och rom vilket betyder att jag har erövrat vuxenheten på riktigt.

Den viktigaste insikten under året som gått

(Varför ställer jag så svåra frågor åt mig själv!?)

Jag vill säga att den viktigaste insikten som jag har gjort under året tillfaller huvudkategorin gränser. Gränser i mental, fysisk, kulturell, religiös och geografisk mening.

Jag har lärt mig en hel del om mina egna gränser, börjat förstå mig på andras gränser, fått uppleva vad som händer när två människor med två olika gränser möts och har också vågat stretcha mina egna gränser.

Det här gjorde jag, som jag aldrig gjort förut

Supertråkig jag som bara pratar om jobb och studier, men onekligen dyker ju tankar som påbörja forskarutbildning, delta i vetenskapliga konferenser och skriva artiklar upp. Men hur tråkigt är det väl inte att endast läsa jobb.

Här kommer alltså lite alternativa sanningar (som fortfarande är sanna): hade min första betalda semester, åt sushi, besökte Pafos, skaffade ett riktigt gymkort, lärde mig vad dagtraktamente betyder, såg Gudfadern-filmerna, lärde mig mitt första snowboard-trick och söndrade min telefon och dator.

Den bästa boken jag har läst under året

Jonas Hassen Khemiri (2018) Pappaklausulen. Helt klart. Läs min recension här.

Det här är mina planer inför år 2019

Egentligen har jag inga storartade planer utan siktar på ännu ett stabilt vuxenår. Om det förra var jämntjockt önskar jag att det här också blir ett jämnt år, men helst jämtunnt år. Det blir väl mest jobb, lite spelningar, bloggande, läsande, motionerande, några resor men mest hemmaplan.

Må det bli ett fint år. För mig.

För dig.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Allt annat än vanlig

Den här fredagen har varit härlig och vanlig.

En helt vanlig fredag då jag knäpper på Radio Vega, antingen lagom till Skivrådet eller allra senast till Tongåvan, och du suckar och himlar med ögonen litegrann. Men bara litegrann, för så fort KAJ eller ”We found love” eller Markoolio spelas är du med på noterna, precis som om det var du som knäppte på radion i första hand.

En helt vanlig fredag då vi tillreder vår tacogratäng med gemensamma, alltid dansanta, ansträngningar.  För det är det enda rimliga sättet att tillreda en proper tacogratäng på, dansant.

En helt vanlig fredag då jag brister ut i spontan, alltid överdramatisk lipsync till smöriga ballader, och där första bästa gurka eller köksslev får agera tillfällig mikrofon. Och du skrattar och säger att jag ska sluta fjanta mig, men jag vet att du egentligen älskar att se mig busa så där.

Och en helt vanlig fredag då vi aldrig kan bestämma oss för vilken film vi ska se på. Och efter alldeles för lång tid — när osten på tacogratängen redan har blivit till en seg, oaptitlig hinna — väljer vi en film som är... medelmåttig.

Jag somnar, som vanligt, och du väcker mig med tillspetsad indignation och låtsad förnärmelse. Men jag vet att du egentligen tycker det är mysigt, att jag somnar i din famn.

En helt vanlig fredag alltså, 
förutom att en fredag med dig är allt annat än helt vanlig fredag.

Från sommaren 2018, examensfest. Foto: Ebba Åström

Från sommaren 2018, examensfest. Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Högst vanlig

Idag tänker jag på min mormor som för tillfället är i soliga Spanien och lever livet.

Jag har rest en del med henne i mitt liv och alltid när vi har varit på restaurang och hon vill ha en pizza eller en hamburgare så säger hon: "Jag tar en högst vanlig pizza”.

Det är ett fantastiskt uttryck som jag med fördel tillämpar på många områden i livet.

Idag, har till exempel varit en högst vanlig tisdag (om än med en annorlunda svans på slutet i och med att vi ska gå och se Gambämark och att jag från och med idag har höstlov).

Jag tycker mest om högst vanliga veckoslut. Jag föredrar högst vanliga kvällar, födelsedagar, träffar med vänner. Och så vidare.

Det finns något skönt och anspråkslöst i det högst vanliga. Och det är ju genom att känna till det högst vanliga som vi också sedan kan identifiera det högst exceptionella.

Jag önskar er en högst vanlig vecka men kanske också en exceptionell svans på slutet, om du så vill!

IMG_2833.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mitt i livet

Jag har en kategori här på bloggen som heter “mitt i livet”.

Den kategorin använder jag om inlägg som andra kanske skulle låta gå under namnet “vardag”.

Det är ju lite roligt, det där namnet på kategorin, för “mitt i livet” är ett uttryck som jag endast har hört kvinnor och män i medelåldern använda för att beskriva sin egen ålder, och det överensstämmer föga med den verklighet som min “mitt i livet”-kategori representerar.

Men idag känns det som att mitt i livet är det ett lämpligt uttryck för livet just nu. Vardagen just nu.

Vi är inne i en hektisk tillvaro, och så där rent pragmatiskt är det fullspäckat. Vi har arbetsresor, spelningar, musikalplanering, projektassistering, karriärval och till på köpet så går vi lite i bostadsdrömmar.

Samtidigt händer det mycket i vår tillvaro på ett mer själsligt, känslomässigt, ja till och med andligt, plan. Vår verklighet pendlar mellan utropstecknet över många nya, små liv som vi får lära känna, och sorgens och förlustens överväldigande nattsvarta frågetecken.

hope.jpg

Och mitt i all jäkt.
Mitt i känslostormarna.
Ja någonstans mellan i storstädning, sorger, tupplurer och tacksamhet —
där någonstans är jag, vi, just nu.

Och jag tänker. Det här är livet; livet som det är egentligen. Så makalöst, obegripligt, trivialt, underbart och oförutsägbart precis på samma gång.

Så trots att jag har fnyst åt namnet på min bloggkategori, som andra låter gå under namnet “vardag”, kanske det ändå beskriver det rätt väl.

För det är precis så här det är att vara mitt i livet.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Som den ska vara

Den här söndagen har varit precis så där som en söndag ska vara. Inte alls mycket stress och spring, men desto mer lugn och ro. Jag har laddat mina batterier inför nästa vecka samtidigt som jag har skrivit på min avhandling och planerat danslektioner. Inget av mina måsten är egentligen akuta, men avhandlingen är nästan klar och danslektioner är alltid roligt.

Dagens låt: Elisabeth Erhnrooth & Benn "Doubt"
Dagens första tanke: Jag tänker INTE stiga upp nu (då klockan ringer klockan 08)
Dagens kläder: Supersköna merinoull tröjan med adidasbyxor. Snygg kombo!
Dagens frisyr: Hästsvans
Dagens måltider: Samuels goda söndagslunch, vindruvor, paj med sallad.
Dagens längtan: Efter att ha gradun klar och ha mer tid för läsning (och Grey's Anatomy) 
Dagens borde: Inga borden, inga måsten.
Dagens humör: Skönt söndagshumör. Fint uttryckt av duon Korke-aho & Forsström "Jag känner mig flä"
Dagens tanke: Vi människor är så olika. Det som jag gör med avsikten A, kan lätt uppfattas med avsikten B hos dig. Jag kan inte avgöra hur jag uppfattas, men jag kan ju alltid vara medveten om mina egna avsikter. 
 

solsken-blogg.jpg

En söndag som den ska vara. Nu ska jag logga ut från sociala medier och plocka fram min bok. Jag önskar er krafter och motivation till en ny arbetsvecka!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Jag påminner mig själv

Jag vill gärna se mig själv som en morgonmänniska. Inte så mycket för att jag är pigg om morgnarna, utan för att jag gillar att stiga upp tidigt på morgonen för att få mycket gjort. Jag är inte så produktiv om kvällarna, utan föredrar att ägna kvällarna åt sådant som jag njuter av; litteratur, musik, en bok, ett serieavsnitt, dans etc. etc.

På grund av att jag gärna ser mig som en morgonmänniska är jag alltid lika förvånad över hur tungt det är att lämna sängens sötma för att ta itu med dagen som är.

Och de här vintermånaderna är sega. Det är de.

ljusethopp-blogg.jpg

För mig blir det därför extra viktigt under de här månaderna, att ständigt påminna mig själv om allt jag har att vara tacksam för. Inte på ett tvångsmässigt och måstemåste-sätt, men för att inte bli modlös inför vintermörkret ute och dess effekter på psyket inne. Så varje morgon när jag cyklar till jobbet brukar jag för mig själv nämna och tacka för allt jag har att vara glad för just idag. 

Och det är allt från väldigt små saker, som att favoritmaten serveras till lunch just idag. Eller att jag kan se fram emot kvällsläsningstid med en superb bok. Det är också större saker jag tackar för, när jag ömsom trampar, ömsom stretar mig fram beroende på väderförhållanden. Jag tackar för alla människor jag har i mitt liv, för att jag har ett jobb som intellektuellt utmanar och pushar mig. För att jag har mycket och mer än nog. 

Och plötsligt får den mörka vinterdagen lite mera ljus. 

IMG_0490.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Min jul i bild

Julen. Huh.
En intensiv men ändå skön högtid. Några fullspäckade dagar är bakom mig. Nu väntar lite mindre program och mera soffhäng ackompanjerat av Aladdin.

Pralinerna, alltså.

Lite bildregn på det. De proffsiga är fotade av min fotografsyster, de minder proffsiga är fotade av mig.

dekoration-blogg.jpg
torpett-blogg.jpg
renfie-blogg.jpg
mistykatt-blogg.jpg
julefrid-blogg.jpg
dukning-blogg.jpg
kyrkan-blogg.jpg
torpett2-blogg.jpg
torpett3-blogg.jpg
soffhäng-blogg.jpg
julgran1-blogg.jpg
torpett4-blogg.jpg
duochjag-blogg.jpg
ljusen-blogg.jpg
julgubben-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Den avdramatiserade parrelationen

Jag stötte på en läsvärd artikel på Svenska Yle häromdagen. Maria Sundblom Lindberg, präst, familjeterapeut och programledare för den härliga tv-serien Cirkus Familj, blev intervjuad till en artikel med namnet "Man ska inte behöva jobba för sitt parförhållande". Nedan ges en kort sammanfattning av det jag tog fasta på i artikeln.

Den provocerande rubriken till trots menar Sundblom Lindberg inte alls att man ska strunta i sitt parförhållande, snarare att terminologin kring relationsvård är åt skogen då man pratar om relationer i termer av arbete och jobb. Jobb och arbete har de flesta nog, till och med alldeles för mycket, av så att därutöver tänka på sin parrelation som ett jobb är bara "osexigt, tråkigt och stressigt" som hon uttrycker det. Istället ska man ta tid för varandra i vardagen; prata och ha fysisk kontakt (möta med en kram, hålla om när man ser på netflix, massera trötta fötter m.m.). I artikeln delar Sundblom Lindberg med sig av många andra konkreta tips, så jag vill varmt rekommendera er att läsa den!

Jag är väldigt intresserad av forskning och litteratur om relationer, och jag blev väldigt lycklig över den här artikeln av en uppenbar orsak. Den avdramatiserar relationsvård. Det behöver inte vara invecklat och enligt alla matematikens formler, utan det räcker med att möta varandra med en varm kram, prata om dagen och vara uppdaterade om, och intresserade i, vad som händer i den andres liv. Nu menar jag inte heller att relationer är oproblematiska, odramatiska och enkla - verkligen inte. Men att upprätthålla den vardagliga kontakten med varandra behöver inte vara så omständligt som man skulle tro.

the northern.png

Det är skrämmande lätt att leva parallella liv under samma tak. Att sköta sina studier, sköta sitt arbete och sköta sin del i det gemensamma hemmet utan att för den skull ha kontakt med varandra, att verkligen se varandra. Jag tror att medvetenhet är en stor del i att lyckas med den här vardagskontakten som håller vänskapen och kärleken brinnande. En medvetenhet innebär att båda parter förstår att värdesätta den gemensamma relationen, och aktivt strävar efter att hålla relationen vid liv.

För det är den där lilla dagliga kontakten som gör att två personer i en relation är mer än bara två främlingar som bor i samma utrymme. Det är den där kramen i hallen som gör en påmind om varför man är tillsammans, det är den enkla frågan "Hur har din dag varit?" som öppnar kanalerna och håller vänskapen vid liv.

Så lyd Maria Sunblom Lindbergs uppmaning och sluta jobba på ditt parförhållande, börja istället visa små och enkla gester på vänskap och kärlek.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.