mörker

En känsla av andakt

Luciadagen och jag tänker tillbaka.

Jag tänker tillbaka på då jag blev inbjuden till hem av sorg. Då jag fick se lidande, nöd och ångest på nära håll. Min uppgift var inte att rädda, hjälpa eller försöka plåstra om; endast att ge en glimt av hopp i allt det nattsvarta ute, inne.

Att möta människor i sorg
var bland det tuffaste,
vackraste
jag någonsin har varit med om.

Lucia 2011. Foto: Jennie Renlund

Lucia 2011. Foto: Jennie Renlund

Redan när jag tog mitt första, försiktiga steg över tröskeln och insöp atmosfären kunde jag känna den, sorgen. Sorgen är som en partikel som sprids i luften, luften blir tätare, kompaktare. Blir den sårbarare?

Det finns en känsla av andakt, i hem som är tyngda av sorg, och det leder till att jag alltid upplever en stor vördnad att stiga över just den tröskeln.

Lucia 2011. Foto: Jennie Renlund

Lucia 2011. Foto: Jennie Renlund

När jag tänker tillbaka förstår jag inte hur jag vågade.

Det är ett stort — enormt — uppdrag och egentligen ett uppdrag som dömt till att misslyckas, för vad kan en sjuttonårig tjej bringa hjärtan som drunknar i nattsvart sorg.

Men det är hela grejen: att ingen förväntas kunna hela brustna hjärtan som ett kast med trollspö. Så fungerar inte sorg, så fungerar inte liv.

Men alla kan ge lite hopp, en strimma av ljus där mörker råder.

Nedan ett klipp från Luciakröningen där jag sjunger den oerhört vackra låten Till Betlehem Mitt Hjärta.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Den mörkaste tiden

Det här mörkret har verkligen bitit på mig i år.

Jag har varit sen med att erkänna det för mig själv men nu gör jag det.

I ärlighetens namn tänker jag faktiskt inte så mycket på mörkret, så där på ett medvetet plan, men något inom mig tänker alltid “jahapp det var den dagen” då solen går ner klockan femton. Femton!!!

Men jag tror inte att tanken är att man ska orka gå på som en ångvält under den här tiden.

Naturen och djuren förstår ju att varva ner; träden har fällt sina löv för länge sedan, djuren äter upp sig, klär sig varmt eller går och lägger sig. Varför, varför, varför tror jag att jag ska orka lika mycket som under vårens mest hoppfulla soldagar?

Foto: Ebba Åström. Såklart.

Foto: Ebba Åström. Såklart.

Det här har blev jag alldeles särskilt medveten om i höst när jag reste till Boston. Alla häpnade när jag berättade om mörkret i Finland. De kunde inte för sitt liv förstå hur vi överlever den här tiden.

Vi blir lätt hemmablinda, och hemmablindhet kan vara av ondo när den innebär att vi skapar föreställningar om oss själva och världen som inte nödvändigtvis är verklighetsförankrade.

Jag tror att vi under den här månaden med gott samvete får göra som ekorren: klä oss varmt, hamstra mat och ta det lite chill (?).

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Må vi sprida det

Jag kom hem. Gick fram till vårt stora vardagsrumsfönster och pluggade i kontakten till vår vinterstjärna som omedelbart brast ut i ett varmt, mjukt sken.

Samtidigt som jag gjorde det här tittade jag ut genom fönstret. På gågatan rakt utanför gick ett barn hand i hand med en vuxen. När stjärnan började lysa stannade barnet upp, pekade på stjärnan och var uppenbart förtjust över det oväntade skenet.

Den här händelsen; så fragmentarisk, så till synes betydelselös, hade ett stort intryck på mig.

Det fick mig att tänka på det där med ljuskällor. I allmänhet har vi dem i taket, på bordet, på golvet eller i något avlägset hörn. Men de här stjärnorna, som nu pryder fönster överallt, hänger i fönstren. I fönstren?

Tidigare har jag uppfattat julstjärnor som en mysfaktor för de som är inomhus. Men jag tror att de har flera funktioner än så. De behövs minst lika mycket för de som är utomhus, om inte mer.

Ljuset lyser för det lilla barnet på gatan som stannar upp, pekar och gläds.
För den ensamma äldre som ser skenet och värms.
För den mörkertyngda på gatan som bara behöver en gnutta ljus i detta kaamos.

Vi alla behöver ljus.
Och när vi har det må vi sprida det.

Bild från mina föräldrars lilla torp. Julen 2017.

Bild från mina föräldrars lilla torp. Julen 2017.

Låt inte mörkret hindra dig
att söka ljuset.
Och när du funnit det,
låt andra se,
pröva, övertyga sig.

Vill du, att ljus ska leva,
tänd då hos andra
samma längtan.

Tänd frimodighetens ljus
i rädslans mörker,
tänd rättens ljus
i korruptionens mörker,
tänd Trons ljus
i förnekelsens mörker,
tänd Hoppets ljus
i förtvivlans mörker,
tänd Kärlekens ljus
i dödens mörker.

Tänd ljus!
— Bo Setterlind
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mörket biter ej, förutom att den gör det

Den här novembermånaden har varit den tuffaste på länge. Och jag tror att det till stor del beror på det förbajskade mörkret. 

Jag är av den bestämda åsikten att det är bestämt onödigt att gnälla på vädret för det är som det är, och så är det med det.

Så jag ska inte gnälla. Men får jag bara säga att mörkret har bitit på mig i år. Mer än förut. 

Därför, precis just därför är jag så tacksam för de många soldagarna vi har fått ha på sistone. Och lite frost (snö?) på vägarna också! Lycka! Sol! Hopp! Tänk vad svältfödd vi nordbor är på solsken under den här mörka årstiden. 

Hur gör ni för att mota vintermörket och kaamos? 

Min fina vän i solsken! Sol! Vän! Lycka!

Min fina vän i solsken! Sol! Vän! Lycka!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tillstånd att bara vara

Jag är en laglydig människa.

Jag har aldrig snattat. Aldrig förskingrat pengar. Jag går inte mot rött — inte ens klockan tre på natten.

Jag använder cykelhjälm och reflexväst. Jag har en cykellampa både bak- och fram på cykeln. Jag cyklar faktiskt på trottoaren, men det är bara för att bilisterna i Vasa har ingen aning om hur de ska förhålla sig till cyklister på vägen och jag har gjort bedömningen att det är säkrare att cykla på trottoaren.

Men i övrigt är jag alltså en laglydig människa.

För om det någonstans står skrivet svart på vitt att jag ska eller inte ska göra något — då är jag väldigt mån om att följa det.

Jag är bra på att följa regler och föreskrifter, men sämst på att lyssna på mina egna begränsningar.

I Brene Browns bok “Trotsa vildmarken” läste jag om hennes knep för att hantera det här. Hon skriver tillstånd till sig själv. Alltså faktiska, formella tillstånd som hjälper henne att följa hennes egna begränsningar och lyssna på hennes egen ork.

Tillstånden kan låta i stil med: “Härmed ger jag mig själv tillstånd att se på TV resten av dagen. Undertecknat: Brene Brown”.

Fantastiskt, eller hur?

Så det gör jag idag, ger mig tillstånd att bara vara.

Och så en garderob-blomma på det.

Och så en garderob-blomma på det.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Klyshiga höst

Naturen och framför allt stormen vill inget annat just nu än att vi ska hålla oss inomhus. Tända ljus, dricka varmt. Höstmys, ni vet.

Men det blir alltid klyshigt när det kommer till fenomenet höstmys.

Gångerna jag har krupit ner under tre lager filtar, iklädd en oversized ylletröja, med en perfekt messy hairbun, höga yllesockor i något isländskt mönster och med en tekopp som inte alls bränner sönder handflatorna kan jag räkna på noll händer. Redan tanken på alla yllelager gör mig svettig.

Men jo, det händer att jag kokar en stor kopp te (jag är inne i min lakritste-säsong för tillfället, mums!) och plockar fram en bok. Och då jag ändå är på gång tänder jag väl första bästa ljus. Och plötsligt känns hösten och stormen och mörkret inte alls så farligt.

Jag tror att det är just det här vi nordbor behöver nu: varva ner, kräva mindre, hålla oss torra, varma och ta hand om oss.

Det är det enda rimliga.

Kanske en av mina sämsta bilder på den här bloggen hittills. Men kanske en av de bästa böckerna på den här bloggen hittills. 

Kanske en av mina sämsta bilder på den här bloggen hittills. Men kanske en av de bästa böckerna på den här bloggen hittills. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mota mitt mörker

Nu när verkligheten har klubbat de flesta av oss, inklusive mig, med hammaren vid namn vardag kan jag inte undgå att känna mig lite post holiday vemodig. Om det inte är en grej så är det det nu. De här tre vintermånaderna framöver är ju vackra i sin vinterdräkt, om den har på sig den vill säga, och det är ett dagligt glädjeämne att solens strålar sträcker sig längre och längre. 

Men ändå. Ändå behöver jag aktivt och proaktivt motarbeta vintermörkret. Därför tänker jag nu dela med mig av vad jag gör, i varierande utsträckning, för att motarbeta mörkret utomhus och mörkret inomhus (i fråga om trötthet, seghet och orkeslöshet).

Använder ljusterapilampan. Jag har använt ljusterapilampan i några år nu och jag kan för egen del säga att den fungerar. I år har jag slarvat och inte suttit lika mycket vid lampan som jag brukar, och det märker jag nu. Jag borde sitta vid lampan under de tidiga morgontimmarna, men sällan orkar jag stiga upp så pass tidigt att jag hinner sitta vid lampan en god stund innan jag ska iväg till arbetet. Nästa år blir det ändring med det här!

Levande ljus. De har kanske inte samma effekt som ljusterapilampan, men levande ljus har en ordentlig stämmningshöjande funktion. Jag blir avslappnad samtidigt som jag njuter. Win win.

Foto av syster Ebba

Foto av syster Ebba

 Badar bastu och tar varma bad. Jag läste någonstans att personer som duschar länge i varmt vatten tänker att det är som en ersättning för en varm kram. Det må nu vara hur det vill med det påståendet, men jag njuter verkligen av att stiga in som en isbit och stiga ut som en skållad räka.

Tar lunchpromenader. Jag har en alldeles oförskämt vacker vy över Vasa från min arbetsplats, och så fort jag skymtar att det blir en vacker förmiddag bokar jag in en lunchpromenad. Det innebär att jag slukar min lunch för att hinna ut på en effektiv promenad så länge solen är framme. Det ger så mycket energi för eftermiddagen

Foto från gårdagens lunchpromenad

Foto från gårdagens lunchpromenad

Läser bra böcker. Okej det här är kanske svaret på de flesta av mina problem. Det är emellertid ännu viktigare att jag kommer ihåg att slappna av och göra saker för nöjes skull nu då energinivån är låg.

brabok.JPG

Men nu kära läsare är jag genuint nyfiken på dina bästa tips att mota mörkret. Jag är helt uppriktigt i jakt på fler sätt att mota mörkret på och därför är jag väldigt glad om du hör av dig! Skriv en kommentar i kommentarsfältet om vad just du gör för att få mer energi under vinterhalvåret! Tack för ditt svar!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.