sorg

En känsla av andakt

Luciadagen och jag tänker tillbaka.

Jag tänker tillbaka på då jag blev inbjuden till hem av sorg. Då jag fick se lidande, nöd och ångest på nära håll. Min uppgift var inte att rädda, hjälpa eller försöka plåstra om; endast att ge en glimt av hopp i allt det nattsvarta ute, inne.

Att möta människor i sorg
var bland det tuffaste,
vackraste
jag någonsin har varit med om.

Lucia 2011. Foto: Jennie Renlund

Lucia 2011. Foto: Jennie Renlund

Redan när jag tog mitt första, försiktiga steg över tröskeln och insöp atmosfären kunde jag känna den, sorgen. Sorgen är som en partikel som sprids i luften, luften blir tätare, kompaktare. Blir den sårbarare?

Det finns en känsla av andakt, i hem som är tyngda av sorg, och det leder till att jag alltid upplever en stor vördnad att stiga över just den tröskeln.

Lucia 2011. Foto: Jennie Renlund

Lucia 2011. Foto: Jennie Renlund

När jag tänker tillbaka förstår jag inte hur jag vågade.

Det är ett stort — enormt — uppdrag och egentligen ett uppdrag som dömt till att misslyckas, för vad kan en sjuttonårig tjej bringa hjärtan som drunknar i nattsvart sorg.

Men det är hela grejen: att ingen förväntas kunna hela brustna hjärtan som ett kast med trollspö. Så fungerar inte sorg, så fungerar inte liv.

Men alla kan ge lite hopp, en strimma av ljus där mörker råder.

Nedan ett klipp från Luciakröningen där jag sjunger den oerhört vackra låten Till Betlehem Mitt Hjärta.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Andras verkligheter

Jag tycker mig se en gemensam nämnare i berättelser av människor som har upplevt enorm sorg och förlust. De säger: ”Människor slutade bete sig som människor omkring oss. De undvek våra blickar, gick långa omvägar i mataffären, slutade ringa.”

Det är ett nedrigt bemötande. Men på ett sätt är det förståeligt, för vad kan man rimligtvis förväntas säga åt någon som lever i ett enormt lidande? Vilka ord är de rätta när livet har dragit mattan under fötterna på en?

Inga. Jag tror att svaret är inga.

Vi läser nyheter om misär varje dag. Vi blir illa berörda ibland men glömmer nyheten så fort vi har fått i oss vårt morgonkaffe. För det är våra nyheter. Men det är andras verkligheter.

FullSizeRender.jpg

Tills en nyhet gäller någon vi känner. Tills vi får höra att just vår granne, vår bekant. Då nyheten plötsligt blir vår verklighet.

Det skrämmande är ju förstås att vi aldrig kan veta när, eller ens om, den här vändningen kommer att äga rum (Gud förbjude!). Och vi kan inte heller rimligtvis gå omkring och leva med den konstanta oron — vilket liv vore väl det?

Men kanske medvetenheten om hur skör tråden mellan nyhet och verklighet är; kanske insikten om att det lika bra kunde vara min granne, min förälder, min vän får göra oss ödmjuka. Förhoppningsvis påminner det oss om att vi själva inte skulle vilja bli lämnade ensamma i den verkligheten.

Kanske vi senast då inser att fastän ord aldrig räcker till får vi inte tiga. Vi kan helt enkelt inte ta omvägarna i mataffären fastän det är andras verkligheter.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En strid jag inte kämpar

Förut höll jag det som en stor seger om jag lyckades hålla tårarna på flera armlängders avstånd. Oavsett om tårarna började packa på till följd av smärta, sorg eller sinnesrörelse kämpade jag ihärdigt emot.

Men av alla strider jag väljer att ta idag är den mot tårarna den sista.

Tårar är inte svaghet, varken för kvinnor eller män. Tårar är inte det yttersta tecknet på människans bräcklighet eller porösa själ.

Tvärtom är tårar för mig liv; ett bevis på att jag känner, älskar, sörjer, lever ända ut i fingerspetsarna. Nej än mer: tårar går bortom fingerspetsarna, bortom kroppen. Tårarna måste ut, precis som känslorna måste få utlopp för att befrias. Precis som om min kropp inte kan hålla känslorna, livet inom sig utan de måste få flöda fritt bortom min begränsade kroppslighet.

Så av alla strider jag väljer att ta är den mot tårarna den sista. Den striden har jag förlorat för länge sedan. Och paradoxalt nog finns det en enorm befrielse i just den förlusten.

Pröva själv. 

IMG_4381.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Men närma oss varandra i varje fall

Jag kan inte släppa det; tankarna om hur vi ska förhålla oss till varandra, när vi inte vet hur nära vi får komma. Jag kan inte heller släppa tanken på hur lätt vi kan såra varandra fast vi inte menar det; bara genom oavsiktlig tanklöshet. Jag vet inte var gränserna för din bekvämlighetszon ligger och var pelarna till ditt hjärtas murar står rotade.

Nej, jag kan inte släppa tankarna om det här, och jag har svårt att tro att det finns någon universallösning. Men jag tänker så här: vi kan ju absolut inte veta om vi inte frågar. Jag kan inte veta huruvida du vill berätta om det som smärtar om jag inte tar reda på.

Jag fick en tankeväckande kommentar till mitt tidigare inlägg om det här (läs inlägget via länken ovan) om att det är lättare att öppna upp om man blir tillfrågad. Och jag tycker det stämmer så väl, för jag behöver bara gå till mig själv: jag tycker att det är mycket lättare att prata om mitt livs avigsidor när någon visar genuint intresse för, och äkta omsorg om, mig. En fråga ställd ur ett uppriktigt hjärta är en helt annorlunda fråga än den som är ställd av skvallrig nyfikenhet. Omsorg och respekt är grundläggande egenskaper för att ett närmande över huvud taget ska äga rum, i alla fall för min del.

Att öppna upp på eget bevåg, utan att lyssnaren har visat intresse, är ett stort steg för vem som helst, och för mig känns sådana tillfällen ibland som att jag tränger mig på med mitt hjärtas sorger eller min livssituations utmaning. Därför blir de här ämnena oftast obehandlade om någon annan inte initierar.

balkong1-blogg.jpg

Så därför kommer jag till följande konklusion: kanske vi bör fråga mera. Kanske vi bör närma oss varandra oerhört, oerhört varsamt, men likväl närma oss och inte gå vidsträckta omvägar runt det svåra. Och kanske vi borde initiera mera, våga ställa de där frågorna som ger möjligheten till att nå djupare och som gläntar på hjärtats slutna dörr. Och framför allt borde vi göra det samtidigt som vi ständigt signalera att vi djupt respekterar den andres gränser.

Jag har testat på att initiera mera på sistone, att våga ställa de där frågorna som kanske ligger i luften men som ändå inte behandlas i den dagliga vardagsdiskursen. Min slutsats är att det i allmänhet finns det en vilja hos den som smärtar att få berätta. Och det visar ju att det finns ett behov — ett behov som vi som medmänniskor kan möta. Jag tror att vi alldeles för lätt väljer att förbise den smärtande människan med motiveringen it's none of my business. Men om vi genuint och uppriktigt vill finnas till hands, och den som smärtar verkligen behöver få lätta på bördan — då är det vår business i allra högsta grad.

Vad tror ni? Skulle det här vara ett fruktbart sätt att förhålla oss till varandra? Är vi för försiktiga med att gå "på djupet" med varandra, i överdriven rädsla för att trampa varandra på tårna? Eller är det bra som det är?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.