själens skamskrubb

Extremt skrämmande och otroligt avväpnande

Under den senaste tiden har jag haft så många vackra människomöten.

Jag har haft förmånen att möta andra människor där de är just nu, oavsett befintligt skick. Jag har fått ta del av deras smärta, deras nattsvarta sorg och deras möten med livets avigsidor. Och likt Maria har jag bevarat alla de här möten i mitt hjärta.

För det är bland det vackraste som finns. Paradoxalt nog.

Ju mer jag ser och förstår vad det innebär att leva ett liv i sårbarhet, desto mer övertygad är jag om att det är precis det här vi människor behöver: mer transparens, mer öppenhet. Tillika mindre hemlighetsmakeri, mindre smussel och definitivt mindre skam.

Men visst är det svårt. Ja, visst är det bland det mest utmanande som finns — att glänta på dörren till själens skamskrubb.

Men visst är det belönande, i trygga miljöer och med trygga människor, att väl göra det.

Det är samtidigt extremt skrämmande och otroligt avväpnande. Men alla gånger värt det.

keikkamindy-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Rensning pågår

Jag håller på att rensa.

Samtliga grejer i byrån, klädskåpet, köksskåpen, toalettskåpen skälver. Ingen ligger säkert när jag drar fram.

Likt Caesar vid Gladiatorspelen utvärderar jag varje ting; väger dem i handen och ger sedan mitt utlåtande. Tumme upp, tumme ner. En symbolisk gest som inte ser ut som mycket, men som bara betyder allt för produkten.

För tillfället befinner jag mig i det ambivalenta tillståndet mellan kaos och ordning; skåpen är tömda men allt ligger i en röra på golvet i väntan på sin slutgiltiga plats. Jag har svårt att se någon ände på denna röra, och matt konstaterar jag att det är alldeles för länge sedan jag har rensat.

Inte alls osökt frammanar mitt rensande av mitt hems skrymslen också rensandet av min själs skrubbar.

Alldeles för länge samlar jag på mig känslor av skam och skuld som egentligen inte alls behöver finnas kvar.

Må jag på samma sätt som med mina fysiska föremål lyfta upp själens föremål. Granska dem kritiskt och avgöra deras öde.

Må jag ha modet att släppa taget om de föremål som har fullgjort sin uppgift och inte längre behövs, utan snarare orsakar skada. Må jag det.

Må du det också.

E6A18725-EDEC-4457-9F45-3E7FAEB2A861 2.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Lite mindre ensamma

Under mina mest cyniska stunder kan jag känna att vi människor är enormt sorgliga och ensamma varelser.

Vi längtar så innerligt efter att blir förstådda och kända, på djupet. Att någon ska se allt vi är, som vi är på riktigt. Att någon ska se allt det här och säga ”allt du är, är okej” eller, än bättre: ”allt du är, är vackert”.

Men den här längtan begränsas av vår livserfarenhet som tyvärr i de flesta fall lärt oss att det är bättre att omgärda oss av meterhögt stängsel, och gömma vårt sköraste jag i ett hölje av självförsvar och hårdhudadhet.

Och visst.

Det finns goda skäl att värna om själens skamskrubb, för det finns människor som alla gånger bör veta för lite än för mycket.

Men när det finns människor med vilka det är okej att sänka garden. När det finns tillfällen där det går att mötas i ärlig sårbarhet. När de här människorna finns, och när de här tillfällen uppstår: må vi modigt glänta på dörren till själens skamskrubb. Det är fruktansvärt läskigt men fantastiskt avväpnande.

Under mina mest hoppfulla stunder tänker jag att det gör oss lite mindre ensamma.

Eller åtminstone, om jag råkar ha en mer cynisk stund, kan jag medge att vi är som poplåten säger, lite mindre ensamma tillsammans. 

Och det, tänker jag, är i alla fall något.

mindreensam-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det var sista gången!

Att lägga ut sig, liksom konstnärligt, språkligt eller intellektuellt, gör mig förmodlingen till en av historiens mest ambivalenta och volatila person.

Jag inleder ofta starkt med mycket självförtroende. Jag erbjuder mina tjänster och jobbar ivrigt och i ett skönt flow. Senare, när jag presenterar min produkt eller min tanke, gör jag det med ett kryddmått övermod och ofta en enorm stolthet. Tänker: ”det här blev bra”.

Ibland är det också precis så bra.

Andra gånger blir jag totalt sågad. Förnärmad och missförstådd drar jag in svansen mellan benen och vaggar mig i bitter sorg och tänker: det här var sista gången.

Det här var sista gången jag blottar mig själv, mina förmågor och oförmågor på det här sättet. Jag tänker aldrig mer ställa mig på skottlinjen och låta andra skjuta ner mina idéer, mina produkter, mitt bidrag igen. Aldrig! Aldrig igen!

Känner ni igen er i den här förtvivlan? 

*** 

Vid det här laget av min text vill ni som läsare säkert ha uppmuntrande pepp och hejaheja rop och inspirational quotes om hur viktigt det är att våga igen. Men sorry, jag tror den åsnebryggan uteblir idag.

Det enda jag vet, är att tiden är förvånansvärt nådig då det kommer till de här skrubbsåren. För när nästa tillfälle till att blotta mig och min kapacitet ges, har jag glömt bort alla arga löften svurna i affekt.

Och det enda jag hoppas, är att mina skrubbsår för varje gång blöder lite mindre, och att huden för varje gång blir lite tjockare. Bara lite.

IMG_4913.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Gör slut med morkkisen

Det kan drabba mig alldeles osökt.

Det börjar som en vag aning som sedan eskalerar i en iskall ilning längs ryggraden. Minnet golvar mig med full kraft. Först efter någon minut lyckas jag skaka av den. Oftast bokstavligt.

Jag talar ju givetvis om morkkisen (ett finskt slangord för moralisk bakfylla som idag används för att syfta på händelser som man skäms för i ett senare skede).

Jag kan ha morkkis över så löjliga ting. Något som jag har sagt i femman, något jag har gjort för några år sedan. Och det är minst sagt frustrerande att hållas nere av de här löjliga pinsamheterna som jag har varit med om i livet. Ändå är det inte så lätt att göra sig av med dem. De här minnena ligger där i själens skamskrubb och lurar, för att alldeles oväntat dyka upp i mitt medvetande. Alltid när jag minst anar det.

Super töntigt.

För jag tror att det är mest sannolikt att det bara är jag som går och tänker på mina morkkishändelser fem, tio, femton år efter att de har ägt rum. Jag menar: jag går inte omkring och tänker på händelser när människor eventuellt har gjort bort sig i min närvaro. Varför skulle någon ägna mina pinsamheter en endaste tanke?

Så jag ger mig själv tillstånd.

Tillstånd att släppa taget om de här pinsamma minnena. Jag ger mig själv tillstånd att inte längre bindas av dem, plågas av dem. För de är minnen; det pinsamma har redan hänt och det går inte att ändra på. Men det pinsamma ska inte få prägla mig ännu årtionden efteråt. Näpp!

Nu gör jag slut med min morkkis!
Join the club!

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Allt det där jag inte skriver på min CV

Jag skrev lovordande om glädjen i att utforska sig själv i ett tidigare inlägg.

Låt mig nu lyfta fram baksidan av myntet. Den oundvikliga delen i äventyret att utforska sig själv: att också hitta mindre smickrande hörn och rum.

Själens skamskrubb
som jag kallar det.

Usch vad motigt det är att acceptera att de här skrymslena i självet existerar. Att de, trots att jag försöker dölja dem, är precis lika verkliga som alla de egenskaper och personlighetsdrag som jag listar på min CV.

Jag vill ändå tro att det är ett gott tecken att acceptera själens skamskrubb.

Jag vill tro att det är så många gånger bättre att gå in i skrubben, se sig om och säga ”ja här finns det mycket att göra” istället för att skynda på stegen med bortvänd blick blick varje gång vi går förbi vår själs skamskrubb.

Jag måste få tro att det är värt det.
Om vi ska växa är det oumbärligt att vi vågar se och erkänna skrubben för precis vad det är: en skamskrubb.

Alternativt: allt det där jag inte skriver på min CV.

För jag tror att det är genom ärligt erkännande som rensandet kan börja; oavsett om det då är frågan om en quick-fix (snipp snapp. tack och hej) eller en mer långvarig, och eventuellt smärtsam process.

Kanske det är just den här processen som behövs för att vi ska växa som människor. Kalla det då vad du vill: storstädning av själen, personlig utveckling, självförverkligande... Eller kalla det för det vackra ordet helgelse. Det gör jag.

Ack vad ont det gör att inse att förändring är ett måste.
Ännu värre: att just jag måste förändras.

Men ack vad gott det gör.

Foto av bästa syster Ebba.

Foto av bästa syster Ebba.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Men närma oss varandra i varje fall

Jag kan inte släppa det; tankarna om hur vi ska förhålla oss till varandra, när vi inte vet hur nära vi får komma. Jag kan inte heller släppa tanken på hur lätt vi kan såra varandra fast vi inte menar det; bara genom oavsiktlig tanklöshet. Jag vet inte var gränserna för din bekvämlighetszon ligger och var pelarna till ditt hjärtas murar står rotade.

Nej, jag kan inte släppa tankarna om det här, och jag har svårt att tro att det finns någon universallösning. Men jag tänker så här: vi kan ju absolut inte veta om vi inte frågar. Jag kan inte veta huruvida du vill berätta om det som smärtar om jag inte tar reda på.

Jag fick en tankeväckande kommentar till mitt tidigare inlägg om det här (läs inlägget via länken ovan) om att det är lättare att öppna upp om man blir tillfrågad. Och jag tycker det stämmer så väl, för jag behöver bara gå till mig själv: jag tycker att det är mycket lättare att prata om mitt livs avigsidor när någon visar genuint intresse för, och äkta omsorg om, mig. En fråga ställd ur ett uppriktigt hjärta är en helt annorlunda fråga än den som är ställd av skvallrig nyfikenhet. Omsorg och respekt är grundläggande egenskaper för att ett närmande över huvud taget ska äga rum, i alla fall för min del.

Att öppna upp på eget bevåg, utan att lyssnaren har visat intresse, är ett stort steg för vem som helst, och för mig känns sådana tillfällen ibland som att jag tränger mig på med mitt hjärtas sorger eller min livssituations utmaning. Därför blir de här ämnena oftast obehandlade om någon annan inte initierar.

balkong1-blogg.jpg

Så därför kommer jag till följande konklusion: kanske vi bör fråga mera. Kanske vi bör närma oss varandra oerhört, oerhört varsamt, men likväl närma oss och inte gå vidsträckta omvägar runt det svåra. Och kanske vi borde initiera mera, våga ställa de där frågorna som ger möjligheten till att nå djupare och som gläntar på hjärtats slutna dörr. Och framför allt borde vi göra det samtidigt som vi ständigt signalera att vi djupt respekterar den andres gränser.

Jag har testat på att initiera mera på sistone, att våga ställa de där frågorna som kanske ligger i luften men som ändå inte behandlas i den dagliga vardagsdiskursen. Min slutsats är att det i allmänhet finns det en vilja hos den som smärtar att få berätta. Och det visar ju att det finns ett behov — ett behov som vi som medmänniskor kan möta. Jag tror att vi alldeles för lätt väljer att förbise den smärtande människan med motiveringen it's none of my business. Men om vi genuint och uppriktigt vill finnas till hands, och den som smärtar verkligen behöver få lätta på bördan — då är det vår business i allra högsta grad.

Vad tror ni? Skulle det här vara ett fruktbart sätt att förhålla oss till varandra? Är vi för försiktiga med att gå "på djupet" med varandra, i överdriven rädsla för att trampa varandra på tårna? Eller är det bra som det är?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tidens tand

Har vi inte alla någon gång sett i fotoalbum på svunna tider och skrattat åt hur våra föräldrar såg ut på sitt konfirmationsfoto, studentfoto, bröllopsfoto eller ja, över huvud taget på vilket foto som helst. Den är inte så nåderik, tidens tand, med tanke på hur snabbt modet ändras och hur snabbt diverse skönhetsyttringar föråldras.

Sen är det en helt annan sak när jag själv ser visuella bevis på min egen existens från svunna tider. Då är det plötsligt inte alls lika roligt längre, utan det börjar luta mer mot pinsamhet och genans.

Men jag tror på att blicka tillbaka, och se på den yngre versionen av en själv, med stor nåd. Och då i första hand inte fotografierna utan framför allt personen. De val jag tog, de misstag jag gjorde och de beslut jag fattade. Det är lätt att med facit i hand konstatera att mycket skulle ha sett annorlunda ut om jag inte hade gjort y, och mycket skulle ha varit bättre om inte x hade hänt.

Men det är endast med facit i hand. Jag hade ju inget facit då. Jag ömsom famlade i blindo, ömsom stakade mig fram långsamt men målmedvetet. Jag gjorde mitt bästa och försökte fatta vettiga beslut utifrån vad jag visste då. Att det ändå kan gå krokigt till är inte alltid något jag kan rå över. Livet är krokigt.

Jag vill tro att var och en alltid försöker handla enligt bästa förmåga utifrån den kunskap och de erfarenheter som finns till hands. Och därför tror jag att det är så viktigt att blicka tillbaka och se på sitt svunna jag med stor nåd. Kanske glädjas över att nu veta bättre, men ändå veta att livet levdes utifrån bästa förmåga också då. Och fram för allt; att inte förargas och förbittras vid tanken på det yngre jaget, utan fram för allt se på sig själv med stor, stor nåd.

swing-blogg.jpg

Vad tänker du om det här? Tryck gärna på ❤-knappen om du håller med!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Fast vi inte menar det

Jag vet så lite om dig. Jag vet inte alls var skon klämmer, vad som gör ont. Dina ärr är inte alltid synliga, så hur kan jag veta om mina ord orsakar smärta? Hur kan jag veta om mitt skämt som inte alls är ämnat att såra, utan endast att höja stämningen, i stället gör precis motsatsen? 

Jag kan inte. Jag kan omöjligtvis veta det. Och det skrämmer mig ibland, att jag så lätt kan trampa på dina tår. Att jag ibland tanklöst kan klampa in på helig mark hos dig. Att jag kan göra anspråk på att bli insläppt i de rum som du omsorgsfullt har förseglat; rum som du inte alls är redo att gå in i med vem som helst, när som helst.

Men det är inte heller hållbart att jag trippar på tå; oförmögen att öppna munnen i rädsla över att gå dit jag inte borde. Vad gör det med vår dagliga interaktion om vi endast diskuterar vädret och lunchmenyn och således håller oss på den säkra sidan?

Fina människor 2016 på vår tjejweekend i Helsingfors. Fångade på bild av Sofia Ylimäki-Lindqvist. Saknar speciellt mina vänner som bor i periferin. Både de som är på men också utanför bilden. ❤

Fina människor 2016 på vår tjejweekend i Helsingfors. Fångade på bild av Sofia Ylimäki-Lindqvist. Saknar speciellt mina vänner som bor i periferin. Både de som är på men också utanför bilden. ❤

Varje människa är en så unik uppsättning av erfarenheter och ärr, och det är lätt hänt att vi oavsiktligt sårar de människor som vi inte känner så väl, eller kanske känner väl men ändå inte tillräckligt. Tanken på att vi kan såra vår medmänniska - fast vi inte menar det - genom att slänga ur oss en banal kommentar som råkar beröra en öm punkt hos lyssnaren, får mig att bli väldigt försiktig med mina ord och val av samtalsämne.

Hur ska vi förhålla oss till varandra, när vi inte vet var det bränner och svider till hos den vi pratar med?

Det här är några halvtänkta tankar som uppstod efter att vi diskuterade ämnet med några vänner igår, och det är frågor som absolut inte har entydiga svar. Men vad tycker du? Hur ska vi göra för att inte medvetet såra varandra?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

När jag är med dig

Få ting är så karaktärsdanande som att leva i ett äktenskap. Eller inte ens nödvändigtvis ett äktenskap - vilken nära relation till vilken annan människa som helst är karaktärsdanande nog. 

Vore jag att leva ensam på en öde ö skulle jag knappast reflektera över sådant som envishet, trångsynthet och stolthet och andra mänskliga tillkortakommanden. Men nu gör jag inte det, och därför är jag ofta smärtsamt medveten om mina brister. Ja, jag är aldrig så medveten om mina fulaste sidor som när jag ser mig själv interagera med de människor, eller snarare människan, som betyder mest för mig. 

Det finns få ställen där jag kan visa upp innehållet i själens skamskrubb. Det där stället dit allt det där som "jag ska ta itu med senare" trycks in, ställs i osorterade högar, göms och glöms bakom en dörr som knappt går att stänga. Och det är på gott och ont, det där att det i äktenskapet går att visa upp innehållet i själens skamskrubb.

För å ena sidan är det befriande att ha ett forum, där det är okej att släppa på hämningarna och de sociala spärrarna för ett tag. Å andra sidan är det verkligen inte okej, att den som jag älskar allra mest är i min omedelbara närhet, och bör uthärda den storm som kan dra genom rummet när den där skamskrubbsdörren står på glänt.

Få ting är så karaktärsdanade som ett äktenskap eller en nära relation till en annan människa. Och få ting är så nådefullt, som att få glänta på själens skamskrubb och mötas av nåd, förståelse och förlåtelse. Det om någonting uppmuntrar till förändring. Det om någonting uppmuntrar till att ta itu med de där osorterade högarna.

Det om någonting är karaktärsdanande.

Bild från sommaren 2017. En typisk bild på oss två; i all brådska sätter vi oss i bilen och medan vi kör säger jag "Samuel se hit snabbt". Jag knäpper en bildserie varav Samuel tuggar tuggummi på varenda en. Av just de här orsakerna gillar jag den här bilden. Den är okonstlad och ärlig, det här är Minduel i sitt naturliga habitat.

Bild från sommaren 2017. En typisk bild på oss två; i all brådska sätter vi oss i bilen och medan vi kör säger jag "Samuel se hit snabbt". Jag knäpper en bildserie varav Samuel tuggar tuggummi på varenda en. Av just de här orsakerna gillar jag den här bilden. Den är okonstlad och ärlig, det här är Minduel i sitt naturliga habitat.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.