Gör slut med morkkisen

Det kan drabba mig alldeles osökt.

Det börjar som en vag aning som sedan eskalerar i en iskall ilning längs ryggraden. Minnet golvar mig med full kraft. Först efter någon minut lyckas jag skaka av den. Oftast bokstavligt.

Jag talar ju givetvis om morkkisen (ett finskt slangord för moralisk bakfylla som idag används för att syfta på händelser som man skäms för i ett senare skede).

Jag kan ha morkkis över så löjliga ting. Något som jag har sagt i femman, något jag har gjort för några år sedan. Och det är minst sagt frustrerande att hållas nere av de här löjliga pinsamheterna som jag har varit med om i livet. Ändå är det inte så lätt att göra sig av med dem. De här minnena ligger där i själens skamskrubb och lurar, för att alldeles oväntat dyka upp i mitt medvetande. Alltid när jag minst anar det.

Super töntigt.

För jag tror att det är mest sannolikt att det bara är jag som går och tänker på mina morkkishändelser fem, tio, femton år efter att de har ägt rum. Jag menar: jag går inte omkring och tänker på händelser när människor eventuellt har gjort bort sig i min närvaro. Varför skulle någon ägna mina pinsamheter en endaste tanke?

Så jag ger mig själv tillstånd.

Tillstånd att släppa taget om de här pinsamma minnena. Jag ger mig själv tillstånd att inte längre bindas av dem, plågas av dem. För de är minnen; det pinsamma har redan hänt och det går inte att ändra på. Men det pinsamma ska inte få prägla mig ännu årtionden efteråt. Näpp!

Nu gör jag slut med min morkkis!
Join the club!

 Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.