öppenhet

Extremt skrämmande och otroligt avväpnande

Under den senaste tiden har jag haft så många vackra människomöten.

Jag har haft förmånen att möta andra människor där de är just nu, oavsett befintligt skick. Jag har fått ta del av deras smärta, deras nattsvarta sorg och deras möten med livets avigsidor. Och likt Maria har jag bevarat alla de här möten i mitt hjärta.

För det är bland det vackraste som finns. Paradoxalt nog.

Ju mer jag ser och förstår vad det innebär att leva ett liv i sårbarhet, desto mer övertygad är jag om att det är precis det här vi människor behöver: mer transparens, mer öppenhet. Tillika mindre hemlighetsmakeri, mindre smussel och definitivt mindre skam.

Men visst är det svårt. Ja, visst är det bland det mest utmanande som finns — att glänta på dörren till själens skamskrubb.

Men visst är det belönande, i trygga miljöer och med trygga människor, att väl göra det.

Det är samtidigt extremt skrämmande och otroligt avväpnande. Men alla gånger värt det.

keikkamindy-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En vänlig påminnelse

För några år sedan beslöt jag mig för att i Brene Browns-anda slopa fasaderna, slänga maskerna och istället våga vara sårbar. 

Ända sedan det har jag i små och stora val strävat efter att vara det jag som jag själv upplever mig vara. Och det var början på en väg som stundvis närmast kan liknas vid en kamp, eller en envis målmedvetenhet om att våga vara mjuk i en sylvass värld.

Ibland har det fungerat riktigt väl; jag har vågat gå till kärnan med mina känslor och kunnat uttrycka mina rädslor, farhågor och drömmar — istället för att ge implicita signaler och motstridiga budskap.

Andra gånger har det gått enormt dåligt, jag har omgärdat mig ett hölje bubbelplast och förvägrat mina känslor utrymme.

Somliga gånger har jag gläntat på dörren till min själs skamskrubb, och bemötts av hån eller förminskande. Andra gånger har jag blivit emottagen med öppna armar, som att landa i ett hav av rent bomull.

Och väldigt sällan, men likväl ibland, har jag tänkt att det inte är värt det. Att det är bättre att göra som så många andra, och helt enkelt förneka, förtränga och försumma.

I min uppgivenhet har jag velat ropa jag är inte rustad för den här världen och strunta i allt jag har lärt mig om sårbarhet, om mjukhet.

Men just de gångerna går jag, lite otippat, fram till vår säng, lyfter på vår bäddmadrass och möts av den här vänliga, lilla påminnelsen:

WhatsApp Image 2019-01-27 at 12.44.47.jpeg

Alltid när jag gör det här påminns jag om alternativet; den hårda sidan. Och då konstaterar jag, att jag alltid vill hålla mig till den mjukare sidan.

Hoppas du vill det också.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.