känsloliv

Känslosvamp

Mitt bästa personlighetsdrag och min största akilleshäl är mitt rika känsloliv.

Ibland funderar jag hur det skulle kännas att känna ett par, tre känslor varje dag. En handfull känslor bara, inte hela paletten och alla nyanser.

Att uppleva en enda dag utan hastiga skiften eller plötsliga rördhetsöverfall (som när jag såg Norges fotbollslag stå i en ring och peppa varandra inför en viktig match! TÅRAR!). Hur skulle en sådan dag ens se ut?

Ibland har jag innerligt önskat att jag vore totalt oförmögen att känna alla de känslor som jag gör. Att jag inte skulle suga åt mig känslorna i min omgivning som en slags känslosvamp som absorberar befintliga känslor i rummet. Istället bara vara totalt cool. Oberörd.

Men sen igen kan jag tycka att det vore oerhört tråkigt.

För i grund och botten är det ju en enormt god egenskap att vara transparent och öppen med sitt nuvarande känslotillstånd. I grund och botten är det en fin egenskap att vara lyhörd för människor och deras mående. Fastän det kan tära på orken.

Som tur fungerar det så, att jag med tiden förfinar jag min förmåga att sätta upp gränser mot andra, för mig själv.

Sakta, sakta blir jag bättre. 

Jag och mina vågor (tacka vetja CG) och min absolut favoritjacka!

Jag och mina vågor (tacka vetja CG) och min absolut favoritjacka!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Skonad från livet

Jag, tillsammans med många andra, har ofta fått höra att det är bättre att förvänta sig litet, så blir man inte besviken.

En väldigt mänsklig tanke som inte alls är dum egentligen. Vår, får jag kalla det, oförväntan blir en slags buffert, en bubbelplast, runtom oss som förhoppningsvis dämpar livets hårda stötar och gör oss mera smärttåliga.

Det är alltså inte alls en så dum tanke.

Men det sättet att tänka innebär också att vi på något sätt hela tiden förväntar oss, i alla fall förbereder oss för, smärta.

Och då plötsligt är tanken inte alls lika lockande längre.

För om vi lever våra liv, alltjämt bara väntande på nästa knytnävsslag, tycker jag att vi kan fråga oss om vi alls lever. Om vi lever våra liv i ständig mental krisberedskap — går det ens att tala om ett liv? Eller åtminstone ett gott liv?

Kanske.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Men inte för mig.

Jag vill inte missunna mig själv glädje fastän jag vet att den kan vara flyktig. Jag vill inte sluta hoppas, bara för att det alltid finns en risk att jag blir besviken. Jag vill inte leva ett halvt liv bara för att minimera min träffyta inför livets nyckfulla kast.

Nej, jag vill tillåta mig att uppleva alla känslor, dalar och toppar i det som kallas livet. För det är just det som är livet.

Och ingen enda är skonad från livets nycker. Ingen enda.

Men det ser jag ändå inte som en orsak att sätta mina känslor på mute. Eller som fantastiska Elisabeth Ehrnrooth så kärnfullt uttryckte det:

But I won’t apologize
for the
size of my heart
— Elisabeth Ehrnrooth "Where does the love go"
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Känslor väger tungt

Vad är osynligt och konturlöst men väger tungt, så tungt?

Det är klart att jag har blivit illa berörd. Att min världsbild i alla fall i viss mån har skakat i sina grundvalar — om ens en liten ilning, rysning i grundvalarna.

För trots att rykten har florerat under hela min livstid hade ju knappast någon velat tro att det kan vara sant. Att någon så genialisk, så musikaliskt begåvad skulle göra något så avskyvärt. Ingen vill det. Aldrig.

Likväl.

Av allt som går att säga och kommentera efter detta avskyvärda, etsade följande fast i mig; bet tag i min hud som en igel som vägrar släppa taget: känslor väger tungt.

Känslor måste få rum, känslor måste få resonans. Får de inte det väger de ner oss.

Känslor i sig är inte farliga, de bara är. Men känslor utan gehör kan bli farliga för oss själva. För en sanning, som alldeles för många lär sig med besked, är att känslor alltid hinner ikapp oss förr eller senare.

Och vi måste bli bättre på att vara lyhörda för våra känslor.

Redan som barn måste vi lära oss att urskilja och respektera känslor av obehag, olust, rädsla lika väl som de mer glädjefyllda känslorna.

För känslor väger tungt.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En vänlig påminnelse

För några år sedan beslöt jag mig för att i Brene Browns-anda slopa fasaderna, slänga maskerna och istället våga vara sårbar. 

Ända sedan det har jag i små och stora val strävat efter att vara det jag som jag själv upplever mig vara. Och det var början på en väg som stundvis närmast kan liknas vid en kamp, eller en envis målmedvetenhet om att våga vara mjuk i en sylvass värld.

Ibland har det fungerat riktigt väl; jag har vågat gå till kärnan med mina känslor och kunnat uttrycka mina rädslor, farhågor och drömmar — istället för att ge implicita signaler och motstridiga budskap.

Andra gånger har det gått enormt dåligt, jag har omgärdat mig ett hölje bubbelplast och förvägrat mina känslor utrymme.

Somliga gånger har jag gläntat på dörren till min själs skamskrubb, och bemötts av hån eller förminskande. Andra gånger har jag blivit emottagen med öppna armar, som att landa i ett hav av rent bomull.

Och väldigt sällan, men likväl ibland, har jag tänkt att det inte är värt det. Att det är bättre att göra som så många andra, och helt enkelt förneka, förtränga och försumma.

I min uppgivenhet har jag velat ropa jag är inte rustad för den här världen och strunta i allt jag har lärt mig om sårbarhet, om mjukhet.

Men just de gångerna går jag, lite otippat, fram till vår säng, lyfter på vår bäddmadrass och möts av den här vänliga, lilla påminnelsen:

WhatsApp Image 2019-01-27 at 12.44.47.jpeg

Alltid när jag gör det här påminns jag om alternativet; den hårda sidan. Och då konstaterar jag, att jag alltid vill hålla mig till den mjukare sidan.

Hoppas du vill det också.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Invirad i tio meter bubbelplast

Låt mig få omringa mig själv i tio meter bubbelplats och dölja mina sinnesintryck bakom tre par peltor och mörkläggningsgardiner.

Eller: hälsningar från en känslomänniska.

För det känns ibland så. Som att bördan av alla känslor och sinnesintryck helt enkelt blir för mycket. Som om mitt hjärta, blottlagt inför allas beskådan, förtvivlat ropar: jag är inte rustad för den här världen. Jag är inte rustad för den här världen!

Det här är ord som en rationalist, av den mest extrema sorten, knappast kan omfatta. För hur förklarar man för någon vars världsbild präglas av rim och reson, struktur och logik att världen ibland blir för tung att bära, när den bärs på känslornas veka armar.

Men nej, jag är inte vek. Jag vägrar tro att styrka definieras av pansarsköld och iskall kyla, att känslor är ett hot mot den egna styrkan. Jag går inte med på det. För jag vill tro att min styrka ligger i min sårbarhet i en sylvass värld. Att våga vara sårbar i en sådan värld.

Jag hoppas det.

För det är antingen det, eller tio meter bubbelplast som gäller.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Alla mina känslostormar, du bär

Det är tvära kast i mina känslosvängar.

Inte sällan förundras du över hur jag kan gå från att den ena sekunden vara tvär och butter, liggande på soffan som en överkokt potatis som smulas sönder så fort man ser på den, till att i nästa sekund (oftast omedelbart efter födointag) vara hurtfrisk och skojig och på bushumör.

Det är tvära kast, sade jag ju.

Jag hänger ju inte med själv, hur skulle jag kunna förvänta mig att du skulle göra det?

Men tack för att du alltid låter mig ge utlopp för mina känslor. Tack för att du bejakar, bejakar och ger mina känslor rum. För att du inte alltid förstår, men för att du alltid tillåter.

Ditt ständiga tillåtande, och mina ständiga känslosvängar får mig ändå att tänka: hur mycket ska en människa behöva utstå?

När ska känslor tyglas för att inte vara den andra personen till förvirring och bekymmer? Finns det tillfällen då det är bättre att tiga om det aktuella känslotillståndet, i förmån för förhållandets balans och jämvikt?

Hur gör ni, mina fellow-känslomänniskor. Låter ni människorna i er omedelbara närhet få ta del av varje ebb, duggregn eller storm som råder inom er i varje stund? Får ni någon gång ont samvete för att människorna i ert liv måste vara delaktiga i era känslostormar?

Asking for a friend.

känslokrigare-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Min enda superkraft

Vore jag en superhjälte skulle jag heta något i stil med the Emotionalist och min superkraft skulle bestå i att jag skulle vara superbra på att avslöja, upptäcka och sätta namn på känslor. 

Om ett treögat monster stod framför mig skulle jag bara bekräfta dess behov och säga: ”jag ser att du känner dig ensam” och monstret skulle vekna och brista ut i gråtSjukt bra superhjältekraft.

Ja, jag är känslig till min natur. Ordet känslig resonerar lätt fel i vår samtid, och låter mer som svaghet eller skörhet. Och i många avseenden kan jag uppleva att jag är... inte skör men i alla fall inte lika stark som ”andra”. Det känns som huden på min näsa är mycket tunnare än andras, och att mitt hjärta ofta ligger blottat; som låg det på ett sterilt operationsbord redo för beskådning och studiebesök. 

Som tur har jag haft många år på mig att bli du med min känslighet. Ju mer jag lär mig om min känsliga sida desto mindre kraft tar den, och desto mer ger den.  

Och ju mer jag lär känna mina styrkor och begränsningar, desto mer börjar jag se på min känslighet som en tillgång och inte som en börda.

I dag uppfattar jag min känslighet som en fin egenskap. Inte kanske som en superkraft ännu, men vem vet.

IMG_4882.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Alla känslor i en stad

Jag är på besök i min hemstad.

Eller hemstad. Är det verkligen en hemstad när jag inte bor där längre? När mitt hem i verkligheten är hundra kilometer härifrån. När slutar en hemstad att vara en hemstad? Gör den någonsin det?

Den här staden drabbar mig alltid av alldeles ovanligt många känslor på en gång. Så många frågor på en gång. Det brukar väl vara så med platser som en gång har varit ens allt, men numera är ett… ja. Något, åtminstone?

Här har jag gått i skola. Här har jag spelat fotboll under en lång tid. Här har jag knutit mina tidigaste vänskapsband. Här har jag dansat, sjungit, utvecklats, lärt mig. Mina bästa och mina värsta minnen är från den här staden. Ibland när jag kör igenom min hemstad tänker jag: “hit vill jag aldrig flytta mer”. Andra gånger tänker jag: “här vill jag bo någon gång”.

Jag är aldrig så ambivalent som när det kommer till min hemstad. Och det är väl för att staden utvecklas och förändras även i min frånvaro. Vore jag att återvända är det inte alls till samma stad som förut. Premisserna är helt annorlunda.

Alla ambivalenta, nostalgiska och vemodiga känslor till trots konstaterar jag: det här är min hemstad. Vad det då sedan innebär.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Alla känslor, utanpå

Jag är en känsloaktivist. 

Det är ungefär den enda aktivist jag någonsin kan tänka mig att vara.

Det kanske inte ens är en vedertagen term, men i min värld innebär det att jag tycker att kvinnor — och män (!) — får och ska visa sina känslor i detta hårda tidevarv. Jag ogillar starkt machokulturen och "känslor är svaghet"-tänket. Det är så stenålders.

Jag har inte alltid bejakat mina känslor, och det har givetvis haft sina följder. Men sedan jag insåg att känslor inte är farliga eller dåliga, de bara... är. Har jag blivit väldigt du med att leva med en mängd känslor.

Jag ser det som en rikedom, att kunna uppleva och vara medveten om en nyanserade känslor på känslopaletten. Det är som att se fler färger eller känna av fler smaker.

Men.

Det finns förstås ett aber.

Fast jag är medveten om att känslor inte är farliga. Och fastän jag vet att även de häftigaste känslostormarna är övergående, så gör det ändå inte så stor skillnad.

För likväl är känslorna där. Pockar på. Bankar, ibland. Hej du. Hej du. Hej du. Genomlev mig så jag slipper ut, va?

Att det är bättre att uppleva känslor än förtrycka dem skriver jag under varje dag. När som helst.

Men det är inte lätt, ändå.
Att leva med alla känslor, utanpå.

känslor-blogg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Med slutna ögon

Igår hade jag förmånen att ta del av en alldeles underbar konsert. Det är få saker som är lika njutningsfullt som att i ro få luta sig tillbaka och totalt stänga ut allting annat förutom de sköna, samstämmiga ljud som musikerna och sångarna producerar.

Ja, det är faktiskt få saker som är lika underbart som att insupa de ljud som uppstår när musiker -oerhört skickliga musiker! - gör sin grej. Då behöver ingen i publiken spänna sig och bekymra sig för hur (eller om) sångaren kommer att klara av det höga partiet, eller vara nervös å pianistens vägnar och oroa sig för om hen kommer att klara av att spela det krävande stycket. Nej, utan då någon verkligen är skicklig behöver man inte vara på helspänn utan får helt och totalt slappna av och bara ta in det ljuvligt låtande.

Jag satt där i kyrkbänken och var tvungen att sluta mina ögon. Jag är väldigt visuell till min inlärning, och bearbetar synintryck i stor omfattning. Det kan ofta innebära att mina ögon kan fastna för något som jag ser, och jag kan koncentrera mig på det i större utsträckning än andra sinnesintryck. På en konsert kan det här leda bort fokus från musiken. Därför ville jag ta in konserten till stor del endast med öronen, och således ta in det verkligt väsentliga. Och när jag slöt mina ögon blev musiken levande på ett helt annat sätt. Den stora kören var inte längre en samling av människor i olika åldrar och med olika utseenden, utan när jag blundade var det en enda, men paradoxalt nog ändå mångstämmig, röst som fick taket att lyfta och mitt hjärta att skälva.

Med slutna ögon blev musiken vatten; stundvis vågor som dök, forsade, strömmade och lekfullt utforskade, stundvis sel som stilla och mjukt smekte sin väg framåt. Ibland var musiken nyckfull och dynamisk som vinden till havs, och andra gånger byggdes den långsamt upp med tydliga föraningar om tilltagande styrka, precis som himlen mörknar innan en storm bryter ut.

mindysjunger.jpg

Ja, upplevelsen var så mäktig med slutna ögon. Det är häftigt hur musik kan ta nästan konkreta uttryck för ens inre syn när man sluter ögonen. Du borde testa det någon gång!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.