Det är tvära kast i mina känslosvängar.
Inte sällan förundras du över hur jag kan gå från att den ena sekunden vara tvär och butter, liggande på soffan som en överkokt potatis som smulas sönder så fort man ser på den, till att i nästa sekund (oftast omedelbart efter födointag) vara hurtfrisk och skojig och på bushumör.
Det är tvära kast, sade jag ju.
Jag hänger ju inte med själv, hur skulle jag kunna förvänta mig att du skulle göra det?
Men tack för att du alltid låter mig ge utlopp för mina känslor. Tack för att du bejakar, bejakar och ger mina känslor rum. För att du inte alltid förstår, men för att du alltid tillåter.
Ditt ständiga tillåtande, och mina ständiga känslosvängar får mig ändå att tänka: hur mycket ska en människa behöva utstå?
När ska känslor tyglas för att inte vara den andra personen till förvirring och bekymmer? Finns det tillfällen då det är bättre att tiga om det aktuella känslotillståndet, i förmån för förhållandets balans och jämvikt?
Hur gör ni, mina fellow-känslomänniskor. Låter ni människorna i er omedelbara närhet få ta del av varje ebb, duggregn eller storm som råder inom er i varje stund? Får ni någon gång ont samvete för att människorna i ert liv måste vara delaktiga i era känslostormar?
Asking for a friend.
