Jag har varit extremt blödig på sistone.
Det är egentligen föga förvånande: jag är den första att medge att jag är lättrörd och känslig överlag, men särskilt och osedvanligt så nu under slutskedet av denna graviditet.
Men jag har märkt och känt av denna blödighet mer än vanligt under de senaste veckorna.
Det räcker med att jag ser på Molly, till exempel när hon sitter för sig själv och läser en bok som mitt hjärta svämmar över. Eller när hon går hand i hand med pappaSamuel till bilen för att åka in till dagis om morgnarna. Eller när hon säger något av sina roliga uttryck som har blivit insideskämt och standarduttryck i vår familj.
Det är stolthet, sårbarhet, kärlek, glädje, rädsla, tacksamhet och allt på samma gång. Alla dessa känslor som jag inte vet vad jag ska göra av med (men som oftast kommer ut som tårar).
Jag har upplevt denna ökade känslighet som foglossning i hjärtat.
Foglossningens syfte under en graviditet är ju att mjuka upp och luckra upp benen och lederna i bäckenet så att babyn kan tränga igenom under förlossningen.
Foglossning i hjärtat är när hjärtat luckras upp för att få plats med ännu ett litet liv att älska.
För jag har funderat en del på hur (om?) mitt hjärta faktiskt kan inrymma den kärlek som ett till barn innebär. Kommer jag att kunna älska mitt andra barn lika mycket som mitt första? Kommer kärleken att vara lika stark eller kommer den nuvarande kärleken till Molly att divideras och fördelas lika mellan Molly och hennes lillebror? Eller ännu värre: fördelas olika mellan barnen?
Över detta har jag funderat.
Samtidigt har jag ju hört mamma efter mamma vittna om att det är en naturlig farhåga men egentligen aldrig är ett problem: kärleken divideras inte, den multipliceras.
Men för det behöver hjärtat rum; hjärtat behöver rum att svälla och växa och inrymma ett litet liv.
Därför har mitt hjärta foglossning just nu.
