Mina sista gravidveckor är i full gång.
Jag kan i princip sluta vara gravid (ett märkligt sätt att uttrycka att förlossningen kan äga rum) när som helst, men jag får inte vara gravid i mer än drygt tre veckor (igångsättning i slutet av juni om inget mot förmodan händer innan det).
Därför tänkte jag nu blicka tillbaka över graviditeten och reflektera över sådant som jag kommer att sakna och inte sakna med den.
Bilder från graviditeten med Molly 2021. Foto: Rebecka Hägert-Backkull
Jag kommer att sakna att se och känna små fötter sparka genom magen.
Men jag kommer inte att sakna hur stor magen är när jag ska plocka upp saker från golvet, ta mig förbi trånga utrymmen eller sätta mig i bilen.
Jag kommer att sakna hur naturligt det är för mig att ha ett lugnt tempo och ta dagliga tupplurer.
Men jag kommer inte att sakna den ständiga följeslagaren: tröttheten.
Jag kommer att sakna hur hjälpsamma folk – till och med främlingar på stan – är mot mig som en höggravid, pingvin-vankande kvinna.
Men jag kommer inte att sakna hur ofta jag har tvingats inse mina begränsningar och att jag rent fysiskt inte förmår göra ibland de mest grundläggande saker.
Jag kommer att sakna hur Molly smeker magen, pratar om lillebror i magen och sjunger för honom.
Men jag kommer inte att sakna mildare sparkar, tryck och press mot magen orsakade av skötseln av ett ibland trotsigt, trilskande och strejkande barn (eller en katt som flera gånger om dagen ska komma och ligga på magen).
Foto: Rebecka Hägert-Backkull
Jag kommer att sakna möjligheten att alltid ha min baby precis under revbenen och att kunna prata med honom och smeka magen när som helst.
Men jag kommer inte att sakna sparkarna mot nämnda revben eller urinblåsan och alla “lightning crotch”-stunder.
Jag kommer att sakna hur jag med gott samvete har ätit godsaker helt enkelt med förevändningen att “jag är gravid och har cravings på detta just nu”.
Men jag kommer inte att sakna min strejk från sushi, tartar, tapasbricka, brie-ost, blåmögelost, salmiak, lakrits och goda cocktails.
Jag kommer att sakna de många frågorna, omsorgen om och intresset för mig och min graviditet (det är sällan en får så mycket uppmärksamhet som när en är höggravid!)
Men jag kommer inte att sakna kommentarer om hur stor min mage, “är du nog säker på att det bara är EN baby där inne” eller liknande kommentarer som rör min kropp – usch vad obehagligt det är!
Jag kommer att sakna hur Samuel kan prata och smeka magen, visa ömhet och skapa anknytning med vår baby redan nu.
Men jag kommer inte att sakna faktumet att de enda kramar jag kan åstadkomma med Samuel just nu är märkliga “sidan före”-kramar då magen är i vägen för en ansikte-mot-ansikte-kram.
Jag kommer inte att sakna foglossningen, de märkliga muskelkramperna jag har dragits med, kliande hud, sömnlösheten, andfåddheten, den dåliga konditionen, ryggontet och alla andra krämpor som jag har dragits med på sistone.
Men OJ vad jag kommer att sakna den förväntan som en graviditet och en växande mage innebär; det är så oerhört spännande och jag är så nyfiken och förväntansfull på vad som komma skall.
Foto: Rebecka Hägert-Backkull