föräldraskap

Fast jag inte känner dig

Det händer mig ibland att helt främmande människor har kommit fram till mig och börjat prata. Och det har inte varit på det sättet som man pratar med en främling på stan för att fråga var en butik ligger, och inte heller på det sättet som man pratar med någon, som är till för att betjäna (t.ex. försäljare, personal). Nej, på sistone har människor kommit fram och pratat med mig som om jag vore bekant. Och inte kanske endast det, utan som om vi är gamla, goda vänner.

Jag har varit frimodig nog att våga fråga de här, för mig främmande personerna, om vem de är. Och i de flesta fall har det visat sig att det är mina föräldrars vänner från ungdomen, bekanta från studietiden eller nuvarande facebookvänner. De har kanske sett mitt ansikte på någon bild som min mamma har delat på Facebook, eller kanske bara sett så mycket av min pappas drag i mig (?), att de bara har vetat att jag är deras dotter.

Jag beundrar de här människorna som kommer fram och pratar med mig. Och jag fascineras över att de tar det så givet att jag känner dem bara för att de känner mina föräldrar. Ja men det är ju min gamla, goda väns dotter - det är klart jag går fram och småpratar! Jag måste säga att jag tycker det här är jätteroligt. Jag tycker att det känns häftigt att jag ibland kan få vara en tidskapsel åt människor. Att någon som ser på mig kan minnas en svunnen tid från ungdomsåren, och känna en uppmaning att prata med mig. Kanske de ser så mycket av min mor i mig, och drabbas av akuta flashbacks från tonåren?

Nu vänder jag mig till er som har vuxna barn. Berätta gärna: är det så att ni känner en slags bekantskap med era barndoms- eller tonårsvänners barn? Och ni som känner mina föräldrar (men inte nödvändigtvis mig) kom gärna fram och prata, det är helkul!

mindymamma-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

De kärleksfulla smådåden

Det var efter att jag läste Pappamonologernas härliga och hjärtevärmande inlägg om pappaskills som jag kom att tänka på de här små stordåden - smådåden - som föräldrar (mina föräldrar, och föräldrar i allmänhet) gör. Varje dag.

De förde mig till träningar. Hämtade mig från träningar - min far till och med tränade mig och två dussin andra pipiga och fnittriga tjejer i mer än ett decennium. De gjorde små små äppelbitar, på den tiden mer känt som fågelmat, för att nippertippan Mindy föredrog sitt kvällsäpple just så. 

De sökte efter skridskor klockan 23:30 på tisdagkväll för att jag hade glömt att nämna att det var ishockey på schemat onsdagmorgon klockan 8:30. De grävde runt i uteförrådet (i -20 grader) i jakt på skidor, som därutöver skulle vallas, för att det var "Hela skolan skidar" följande dag. Och de såg till att min cykel hade luft i däcken, reflexer och cykellampor. De såg till att vi hade varma, hela, rena kläder. Varje dag.

När jag var barn såg jag inte de här små stordåden. Jag kunde inte uppfatta den kärlek som var inbakad i de här smådåden, i alla fall förstod jag det inte då på samma sätt som jag gör nu. Nu vet jag lite mer; om hur mycket av det jag som barn tog för givet kräver av de vuxna. Och jag inser vilken otrolig omsorg mina föräldrar och andra vuxna i min närhet har haft om mig och mina syskon.

Förr trodde jag att utmärkt föräldraskap var synonymt med hjältemod. Heroism. Supermom to the rescue. Jag trodde att superföräldrar hade en övernaturlig egenskap att alltid råka dyka upp och hjälpa till precis innan det är för sent. Precis som i filmerna.

Idag förstår jag att mina föräldrar, och många föräldrar där ute, är de riktiga hjältarna. De är sanna vardagshjältar. De dyker inte upp precis innan det är för sent - de dyker upp varje dag, i ur och skur, i -20 grader, magsjuka och pubertetstrots. 

Må detta var hoppfulla ord åt dig som just idag känner att ditt föräldraskap inte handlar om att sköta mer än det absolut nödvändigaste: mat, sömn, kläder. Du utför små stordåd. Och en dag, när dina barn är vuxna och utflugna tror jag att de kommer att inse vilken vardagshjälte just du är.

Bild från min studentfest 2013 . Och mina föräldrar - utfört små stordåd sedan 1992. 

Bild från min studentfest 2013. Och mina föräldrar - utfört små stordåd sedan 1992. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.