Det finns en mängd tips (eller kanske snarere myter och skrönor?) på hur man kan starta en förlossning.
Så här fyra dagar innan BF har jag förstås läst på litegrann men tar de flesta tips med en nypa salt och mycket fniss.
För det är ju inte jättekonstigt om en gravid kvinna i vecka 41 + 3 tog en promenad och sen kom förlossningen igång – det var ju ändå ämnat att hända förr eller senare och det är omöjligt att säga om det beror på promenaden eller på att det helt enkelt var dags.
Nåväl.
Jag försöker alltså inte krampaktigt sätta igång något. Snarare är jag fortsättningsvis inne på linjen “kapitulation” eller jag skulle hellre använda de engelska orden: resting and nesting.
För på rådgivningen gjorde dom det tydligt att oxytocinet d.v.s lugn och ro-hormonet, är förlossningshormonet som gäller.
Det är alltså inte nödvändigtvis så att vi kan promenera, trappträna eller att dammsuga ut babyn.
Och dessutom är det ju så viktigt att vara utvilad och full av energi när det är faktiskt är dags – och då är det kanske inte så bra att ha enorm muskelvärk och spaghettiben till följd av Öjbergstrapporna.
Så det som jag har gjort de här närmaste dagarna är precis följande: dragit ut vår bäddsoffa och bäddat ner mig där med massvis med kuddar, sett på TV-serier, ätit näringsrik mat och en hel del choklad, tagit en till två tupplurer per dag, pratat med vänner och familj, läst böcker, byggt pussel, myst med man och katt och bara vilat.
Och det är ungefär det.
Den stora paradoxen är alltså att jag vill att något ska hända och därför gör jag inget.
En livsstil och ett råd helt i min smak med andra ord.
Ungefär så här har jag sett ut de närmaste dagarna.