vila

Smutsiga fönster

Få ting påminner mig lika mycket om vikten av perspektiv som mina smutsiga fönster.

Särskilt på våren och hösten blir jag påmind om detta, tack till snöoväder och höststormar.

För det är aldrig så uppenbart att allt egentligen handlar om perspektiv som när jag antingen väljer att se mitt fönster eller genom mitt fönster.

Väljer jag att zooma in på fönstret i sig själv ser jag kanske höstlöv och torkade regndroppar (i värsta fall också fågelsk*t) på utsidan och fettfläckar och fingeravtryck på insidan.

Men väljer jag att se genom fönstret ser jag allt möjligt annat.

Barn som leker, solen som unnar oss sina värmande strålar ännu i denna höstmånad, moln i krumeluriga former som ofta får mig att tänka på sockervadd, jag kanske ser någon jag känner, kanske ett djur som springer över gräsmattan.

Och då gör fingeravtryck och fettfläckar egentligen inte så mycket.

Egentligen inget alls.

B3A2E890-95FA-46CA-8195-02CC7312467C.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det mest kravlösa

Jag noterar att jag gärna applicerar principen om det minsta motståndets lag i mitt liv.

För mig handlar det inte om lättja; att hoppa över där ribban är som lägst. Nej, för mig handlar det om att välja sina strider och vara betänksam med sina resurser.

Därför älskar jag allt som har med hösten att göra.

Jo, höst är rutin, vardag, slut på semester, deadlines, återupptagandet av hobbyer och allt det där. Men höst är också en årstid då naturen börjar förbereda sig för en lugnare tid, efter skörden får växterna återhämta sig, vissa djur flyttar medan andra förbereder sig för vinter och vissa till och med för vintersömn.

Sommar för mig är prestationsångest, vinter ett enda jagande efter soliga dagar, våren en rastlöshet och längtan ut men hösten! Hösten för mig innebär väldigt lite motstånd, väldigt lite krav.

Och jag är så redo för den mest kravlösa årstiden just nu.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En annan vardagsverklighet

Jag vill så mycket.

Jag vill att min vardag ska innehålla meningsfullt arbete, svettiga träningspass, givande diskussioner, ett rullande hushåll, spontana kaffedejter, tiotals sidor bokläsning varje dag, ledda gympass, kvalitetstid med min Samuel, lite Netflixtittande, mysiga kvällstestunder, ett rent och städat hem, löpturer längs motionsrundan och näringsrika måltider på färska varor. Varje dag.

Och då nämnde jag inte ens det viktigaste: vilan. Alla ovannämnda ting är nästintill obetydliga om jag inte känner mig utvilad.

Ni hör det och jag vet det, att det omöjligtvis går att klämma in allt det här på under samma dag. Knappt på samma vecka.

Och idealist som jag är har jag svårt att nöja mig med mindre. Jag vill ogärna pruta på något men tvingas göra det i tid och otid, vilket leder till att jag ofta känner mig missnöjd med mina dagar, ibland också min vardag i stort.

Alldeles huvudlöst, egentligen.

Så jag har varit så illa tvungen att revidera min vardagsverklighet. Eller snarare min uppfattning av den. (Vissa kanske skulle säga ”sänka kraven” men jag vägrar säga så, för varför ska färdriktningen alltid vara framåt och uppåt?)

Jag har kallt konstaterat: verkligheten är sådan att jag inte hinner med allt jag vill på de 24 timmar som jag, precis som alla, har blivit tilldelad — då hjälper inget annat än att jag istället nöjer mig med det jag verkligen hinner.

Idag hade jag stora ambitioner på att läsa några kapitel i åtminstone tre böcker, se ett avsnitt Outlander och ta en kort tupplur innan kvällens program tog vid. I slutändan blev det två sidor bokläsning och en lite för lång tupplur.

Och det var kanske precis det jag behövde idag.

Förnöjsamhet, hörni. Ett så skönt och bra ord. Mer av det vill jag ha i mitt liv.

Men morgonen inleddes emellertid med en varm kaffekopp och lite reflektioner på pränt. Utmärkt start på en dag i min smak.

Men morgonen inleddes emellertid med en varm kaffekopp och lite reflektioner på pränt. Utmärkt start på en dag i min smak.

Efter en lite för lång tupplur. Nöjd. Ändå

Efter en lite för lång tupplur. Nöjd. Ändå

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Motsatsen till FOMO

På något plan kan jag förstå begreppet FOMO (fear of missing out, alltså rädslan att gå miste om något evenemang eller liknande), men ändå kan jag inte alls relatera till det i mitt liv.

Jag skulle snarare säga att jag lider av motsatsen till FOMO, någon sorts FONC — Fear Of No Chill. Rädslan för att göra för mycket på bekostnad av den ovärderliga vilan.

De här tankarna nås jag inte alls osökt av när jag läser Linus Jonkmans bok Själv — kraften i egentid. Han skriver mycket som sätter igång tankeverksamheten hos mig. Han skriver också en del som jag inte direkt håller med om, men jag vaskar guldkorn.

Han skriver bland annat:

Egentligen är det ganska upprörande att så få vågar stå upp för sitt behov av egen tid. Det sociala anses så självklart att du betraktas som en kuf om du tackar nej. Undrar om hon är deprimerad? tänker folk. I dagens samhälle är det viktigt att ha en anledning till att tacka nej, något som arrangören kan acceptera. När någon frågar vad du ska göra i helgen och du svarar “ingenting”, uppfattas det vanligen som att du är tillgänglig. “Okej, vad bra! Då kanske vi kan komma över på lördag?” Detta är inte en logisk tolkning egentligen. Du kanske faktiskt har bestämt dig för att göra ingenting och att detta är din plan för helgen
— Linus Jonkman: Själv — kraften i egentid (2016, s. 67)

Att ha helger när jag kan svara ingenting när någon frågar om mina planer är enormt viktigt för mig. Det stör mig inte att se bilder på vad mina sociala medier-vänner gör på sina helger. Jag lider inte av FOMO.

Jag lider av motsatsen.

EF624B39-3FD9-477B-9D55-84D6A0A3A668.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mänsklighetens märkligaste resurs

Ork.

Alltså. Det måste vara en av mänsklighetens märkligaste resurs.

Ork är inte synlig för ögat, inte mätbart på något empiriskt vis, väldigt subjektivt, väldigt varierande beroende på bland annat livssituation, livsstil, ens förflutna och bara på hurudan dag man har.

Jag funderar mycket på ork. På vad som ger mig ork och på vad som tar ork i mitt liv.

Så här långt har jag kommit:

Tar ork:

plötsliga händelser som kräver något av mig (min tid, min insats, min närvaro), mycket ljud eller sorl, mingel, att ständigt ha för höga krav, dagar med högt tempo utan regelbundna andningshål, känslan av att känna sig ifrågasatt och kritiserad, konflikter, att behöva prestera under en längre sammanhållen tid utan vila, programspäckade dagar, känslan av att känna sig missförstådd, att umgås med människor under majoriteten av dygnets timmar och alla dagar, att inte bli lyssnad på, outredda konflikter, ett stökigt hem och röriga miljöer

Ger ork:

att läsa en bok i timmar, långa nätter med oavbruten sömn, harmoniska miljöer, svettiga träningspass, samtal med människor jag kan vara förtrolig med, att uppleva känslan av att lyckas och klara av något, bra musik, gåvor som överraskar, natursköna promenader, ett podcast-avsnitt som är spot on, att acceptera läget, soffmys med mannen, ett städat hem, många lediga dagar i sträck, kaffe med en vän, uppmuntrande ord, en rörande film, en bra bok, lugna morgnar, kreativt skapande och att sjunga.

Varför är det här viktigt?

Jo, för att jag tycker att alla borde lära sig att identifiera vad som ger respektive tar energi och på det här sättet undvika att energidepåerna sinar eller töms helt och hållet.

Så vilka är dina energikällor och -tjuvar?

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Röd, är mitt namn

Det är en söndagkväll som ser ut precis som oss.

Den ena iklädd sin bästa röda t-tröja med den där fotbollsloggan. Den andra med huvudet i famnen på den förste, läsande en bok men en titel som lämpligt nog också passar in i färgtemat (Mitt namn är röd).

Det går bra för den förstes fotbollslag. Det går bra med läsandet av den segstartade boken också.

Det har regnat, men gör det inte längre. Vi har druckit en kaffekopp för att orka vara vakna några timmar innan vi ska gå och lägga oss.

Snart ska vi väl också tillreda någon typ av kvällsmål. Men just nu ska vi bara ligga här.

En liten stund till.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kravlös tillvaro

Jag söker mig ständigt till det kravlösa.

I en tid där uttalade, outtalade men mest kanske självupplevda, krav tycks avlösa varandra dras jag till det avslappnat prestationsbefriade.

Vem ställer krav? Kanske samhället vi lever i, kanske människorna vi delar samhället med, mest kanske vi själva. Och vädret.

Ja, jag tycker faktiskt att vädret ställer krav.

Förra sommaren kände jag mig tvingad att ständigt vistas utomhus. Min tillvaro skulle vara bildskön och starkt upplevelsebetonad.

Förra årets sommarväder fick mig att känna mig skuldmedveten om jag föredrog att sitta inne och slötitta på Netflix, tupplura eller läsa under den svalkande luftkonditioneringen.

Som om vädret själv sade: ”Men hallå där! Ska du ligga inne och slöa på en så vacker sommardag!?”

Krav.

Jag söker mig ständigt till det kravlösa, och finner mig nöjd i detta kravlösa regniga, blåsiga eller bara svala sommarväder.

Kravlös tillvaro på sofflocket

Kravlös tillvaro på sofflocket

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Ett år för mig

2019 har hittills varit ett jag-år.

Ett år för mig att revidera mitt sätt att leva på för att orka, må bra, glädjas. Det har varit ett år då jag har investerat i och satsat på mig själv (suck vilken töntig mening)

När jag skriver det så här, och ser det svart på vitt, gör jag det med ett enormt motstånd; jag känner hur det uttalandet strider mot både jantelag och österbottnisk dygd.

För det känns som att ett jag-år kan uppfattas som själviskt och individualistiskt när det egentligen handlar om självvård, omsorg om jaget. Jag är det enda jag som jag har - varför skulle jag inte ta hand om det?

Hur har jag gjort då?

Jo, jag har gått tillbaka till grunderna: sova bra, äta bra, träna bra och fylla min tid med meningsfulla, livgivande aktiviteter. Ibland inga aktiviteter alls.

Jag har också börjat rama in mitt liv och tydligt börjat skilja mellan jobb och fritid.

Jag har blivit bättre på att säga nej till det som min magkänsla avger dåliga vibbar för och inte ställt upp endast för att vara snäll.

Ibland har jag också tackat nej till sådant som vore väldigt kul, men som jag inte orkar med just nu i mitt liv. Sådant som ger en hel del, men som i slutändan tar mer.

Självmänsklighet, alltså.

I handboken är det så lätt att ta hand om sig själv. Praktiken stämmer ändå inte alltid överens med teorin.

Men sju månader inne i mitt jag-år konstaterar jag att det är en investering. Inte en självisk sådan, för i slutändan gynnas så många fler än jag också.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Allt jag inte måste

Fredag brukar vanligtvis vara min “sköta ärenden”-dag.

På fredagar brukar jag besöka biblioteket, veckohandla och städa.

Visst är det bra med en rutin och ett fungerande system för att lättare hantera det som kallas vardagsrumban, men ibland lever helt enkelt inte orken upp till kraven.

Som igår.

Då jag väl hade tagit mig igenom de två första punkterna (i ärlighetens namn är den första punkten inte alls jobbig), och steg innanför dörren med mina handelskassar rann min annars oftast befintliga städiver ur mig på samma sätt som då jag klämmer vatten ur golvmoppen.

Om jag hade kommit så långt, vill säga.

Jag nöjde mig med att släcka de starkaste lamporna, tända lite levande ljus och totalt ignorera mina dammråttor till husdjur.

Det är mycket man inte måste, sade en klok person en gång. Det handlar om att välja vad man vill se, skrev jag själv för bara några inlägg sedan.

Jag valde att se min lediga dag. Njutningen av att läsa en bra bok. Doften av rykande hett kaffe.

Vad gör lite damm egentligen?

Ja och morgonen började jag med mys på café. Det var inte så pissot, som man säger i Österbotten.

Ja och morgonen började jag med mys på café. Det var inte så pissot, som man säger i Österbotten.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vila sig uttråkad

Jag är introvert.

Jag blir väldigt sällan uttråkad och jag känner nästan aldrig att jag behöver mer program i mitt liv. Jag får energi när jag får göra saker för mig själv såsom att läsa, skriva, musicera, promenera eller helt enkelt vila.

Förhållandevis ensamma aktiviteter, alltså.

Det har jag ägnat en stor del av de tre senaste månaderna åt. Något som skulle ge min extroverta man hudutslag och kli i benen. Men jag har en väldigt hög tristesströskel.

Men när jag väl når den; när jag väl märker att jag börjar ha läst mina böcker, skrivit mina skrivelser, sjungit mina sånger, promenerat mina promenader och vilat mina tupplurer. När jag märker att jag börjar bli uttråkad. Och när jag märker att jag orkar — vill — göra annat.

Då.
Då vet jag att jag börjar ha vilat tillräckligt.

Jag märker att jag mer och mer börjar nå den punkten. Och för det är jag tacksam.

IMG_5552.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.