Där ribban är lägre

Min största problematik med den här veckan (under vilken jag stretchar) har varit att jag inte hinner med allt annat.

Projektet jag är med i är utanför mitt ordinarie jobb men upptar ändå all min arbetstid. Det är som det bör och det är inget fel med det eftersom projektet handlar om samma sak som min avhandling. Men jag har inte riktigt ro att låta mig själv koppla bort från mitt vanliga jobb.

Jag tror att jag borde hinna och orka med allt det vanliga. Att jag borde få ungefär lika mycket gjort under den här veckan fastän jag endast har några strötimmar här och där som jag kan ägna mig åt min forskning.

Egentligen vet jag ju att det här projektet (särskilt som det är ett konstprojekt) ska uppta all min tid. För det är det konstnärliga processer går ut på.

Nå, nästan två dagar in i projektet märker jag att jag äntligen börjar sänka kraven på mig själv.

Tillåta mig själv att ta det lugnt. Att hänge mig åt detta veckans projekt istället för att stressa över allt som är ogjort med min forskning.

Jag ställer ofta ribban alldeles för högt men den här veckan tror jag att jag kommer att tänka på att kliva över där ribban är lägre.

För att jag helt enkelt måste göra det för att orka.

Och för att det är helt okej att kliva över där ribban är lägre ibland.

Jag vill, jag vill inte

Efter tjugosex år på denna jord har jag kommit underfund med att min personlighet framom alla andra ord främst präglas av detta enda: paradoxer.

Jag lever en stor del av mitt liv i det mellanland som kallas paradoxernas.

I limbo mellan två motpoler dras jag och försöker ständigt hitta någon slags jämvikt. Sällan är jag helt nöjd men aldrig är jag ändå riktigt missnöjd.

De motpoler jag oftast slits mellan är följande:

Program och vila
Jag älskar att vara engagerad i föreningsverksamhet, hålla spelningar, ordna evenemang och ha många eld i järnen (som jag säger). Jag älskar också att ta det lugnt, läsa ostört i flera timmar och göra vadhelst faller mig in. Att hitta en jämvikt mellan vad jag behöver är inte alltid helt lätt. Men jag försöker.

Njutning och prestation
Jag älskar det jag gör. Det jag älskar gör jag en stor del av min tid och följaktligen har jag blivit rätt bra på det. Jag försöker ständigt hitta en sund balans mellan att fortsättningsvis sjunga, skriva, bookstagramma, dansa, träna och vara igång för att jag älskar det. Inte för att jag är bra på det och för att prestera. Här är gränsen ändå inte alltid helt entydig för mig.

Det jag kan och det jag vill
Jag kan vara oerhört extrovert. Jag kan anpassa mig likt en kameleont och vara festfixare, show:are, stand up:are och artist om det behövs. Men jag vill inte alltid det. Jag orkar inte alltid det. Ibland tycker också folk att jag ska vara en levande jukebox “och sjunga en sång” helt oövat bara för att jag kan. Det är kanske det säkraste sättet att få mig totalvägra

Så jag ligger i limbo ungefär 95 % av tiden. Känner att jag antingen är några steg efter eller alldeles för uttråkad.

Men lyckligtvis börjar jag landa i att min tillvaro är vad den är, ibland hektisk, ibland lugn.

Och att det i slutändan blir ett liv som jag är helt villig och väldigt glad över att leva.

Det blir i slutändan en bra helhet, när jag ständigt balanserar mellan två motpoler.

Det jag vill: dansa och träna. Det jag ibland vill: ta det lugnt och ligga på soffan med bok och katt. Som tur går det att göra båda. Inte samtidigt men i alla fall.

Mod att gå bortom

Mitt uppvaknande för min introversion och min högkänslighet för några år sedan fick utan tvivel följder för hur jag lägger upp och planerar min vardag.

Under vardagarna slet jag, under helgerna vilade jag.

Det fungerade rätt bra men sen kom helgerna också att bli programspäckade med jobb, resor eller gigs. Och helgerna var inte längre den oas av vila och avkoppling som den hade varit förut.

En kort tid var jag lite ytbränd för att jag helt enkelt inte hade mod att våga sätta gränser, men väldigt snabbt var jag tillbaka på fötter igen.

Just nu är jag också inne i en intensiv gig-period. Sex helger i rad spelar jag på olika scener i Österbotten.

Det är förstås helt sjukt roligt (följ mamaastromband och theharalds på instagram så vet ni precis hur roligt det är).

Men det är klart att allt detta roliga program i kombination med jobb och övriga festligheter såsom konfirmationsfest och studentfest i familjen blir det roliga även rätt mycket.

Men den här gången klarar jag av det mycket bättre.

Riktigt över förväntan bra. Riktigt så bra att till och med Samuel har uttryckt samtidig förvåning och beundran över hur väl jag orkar.

Det här säger jag inte för att skryta med hur maskinliknande min tillvaro är (åh verkligen inte) utan för att ge hopp om att det finns en morgondag efter ytbrändhet. Det finns ett liv efter utmattning.

Det finns en tid för att lära sig att sätta orubbliga gränser

och det finns en tid för att vara modig nog att gå bortom dem.

Lagom är bäst

Jag fungerar bäst med lagom.

Det gäller ungefär alla andra områden i livet förutom mitt litteraturintag.

Det gäller alldeles särskilt när det kommer till hur jag bygger upp min vardag så där rent schematekniskt. Jag behöver en viss mängd program för att upprätthålla rutin, men blir det för mycket program blir jag fort trött.

Min junimånad präglas verkligen av sista-månaden-innan-semestern-känslan, och jag märker att det inte gör gott för mig att hela tiden pressa ut mig själv lite lite mer i alla riktningar.

Jag kan väl närmast beskriva det i termer av pizza.

Det är som att min ork är en för liten pizzadeg som jag försöker töja och töja så att den täcker hela plåten – det går om jag är riktigt varsam, men risken för att det uppstår hål i degen är överhängande.

Med min bakgrund av både ytbrändhet och regelrätt utbrändhet gör det mig alltid nervös att märka att jag stretchar lite för mycket i lite för många olika riktningar.

Jag vet jag vet jag vet
att jag
snart snart snart
får vila vila vila.

Men att pressa på under en längre tid, trots vissheten om att det snart är över, är inte alls ett fungerande koncept för mig.

Lagom är bäst: lagom program, lagom vila.

Jag försöker hitta, nej skapa(!) rum för vila (det är naivt att tro att det ska komma av sig själv) och återhämtning också i den vardag som är min. Jag försöker ta vara på de andrum som faktiskt finns.

Jag vet att det snart är över. Men oj vad jag inser att lagom är bäst.

Kattliv. Bäst. Det här är min systers ljuvliga neva mascquerade Oliver.

Överväldigad

Livet kan ärra men erfarenhet gör en visare.

Jag tror att många som har upplevelser av utmattning håller med om det.

Att det aldrig riktigt blir som förr och att det kan vara en sorg, men också att det efteråt är lättare att känna igen varningsklockor i sitt mående och agera tidigare, klokare.

Grejen är att jag har utvecklat en sådan känslighet mot minsta skiftning i mitt mående och i min ork att jag ibland tror att jag redan efter någon enstaka dag av ens lite mer trötthet, lite mer likgiltighet, lite mer sömnlöshet måste tillkalla hela artilleriet och sätta igång hela nödplanen.

Jag har ibland svårt att veta vad som på riktigt är allvarligt och värt att reagera kraftigt på, och när jag bara är lite överväldigad och behöver hämta andan för ett tag.

Idag är jag det senare.

Men det insåg jag först efter att jag hade ätit, tagit en tupplur, tagit en lång promenad med en ljudbok, duschat varmt och druckit kvällste.

Alltid är det inte illa, ibland blir jag bara lite överväldigad.

Ett år senare

För ett år sedan var jag genomtrött och trodde att jag aldrig mer skulle ha energi att göra något utöver det allra mest nödvändiga för att överleva.

Så fel jag hade.

Ett år senare är jag utvilad, fylld av energi och redo att ta itu med år 2020. Bortsett från den förkylning som för tillfället har däckat mig är jag i ett av mitt livs bästa form inifrån och ut och det är fullkomligt underbart att leva.

När det kom fram att jag var genomtrött blev jag modfälld.

Jag uppfattade nästan min utmattning som en livslång dom. Jag var snabb med att tänka “Jaja, nu är jag en av dom där som aldrig riktigt blir frisk, aldrig riktigt blir återställd”.

Jag var snabb med att dra mina slutsatser då. Och det visade sig att jag hade fel.

Hur underbart det är att ha fel ibland.

Bild för ett år sedan. Råkade ha exakt samma tröja på mig just idag.

dragkamp

Det jag vill och det jag behöver går inte alltid hand i hand.

Ibland vill jag inget annat än delta i roliga evenemang och träffa fina människor. Ibland behöver jag inget annat än ett tyst rum, en bok på sin höjd.

Andra gånger är det vice versa som gäller.

Det händer sig ändå ibland att det jag vill och det jag behöver faktiskt drar åt samma håll. Den känslan kan närmast beskrivas som ett flowtillstånd hos mig, en känsla av att allt klaffar och av att ett plus ett blir ett.

Men om jag är ärlig kan det jag vill och det jag behöver oftast liknas vid en dragkamp där jag måste avgöra vem som utgår med segern. Och jag som är så konfliktskygg.

Idag har jag gjort mycket som jag har velat, men jag har också gjort sådant som jag har behövt för mig själv och för min ork.

Det är första advent och vi har blivit med julgran. Jag vet inte om det är ett exempel på det jag vill eller det jag behöver.

Kanske är det ett unikt exempel på när de båda sidorna för en gångs skull drar jämt.

Jag och tröttheten

Jag undrar ibland om någon annan fungerar likadant som jag när det kommer till trötthet.

Jag är så fantastiskt dålig på att vara trött och jag är smärtsamt medveten om det.

En anmärkningsvärd stor del av mitt liv går åt till att parera tröttheten genom att boka in lugnare dagar i min kalender.

Ja, ni skulle bli förvånade om ni visste hur mycket tid jag lägger ner på att tänka på vila, söka jämvikt mellan livets komponenter och överväga mina alternativ gällande programpunkterna i min vardag.

Redan den tankemängd jag lägger ner på att tänka på tröttheten kan ironiskt nog trötta ut mig.

Varför säger jag det här? Vill jag klaga och jämra mig över mitt tillstånd?

Nej, inte alls. Faktiskt är jag rätt van vid att jag fungerar så här, jag har ändå levt med mig själv i ett kvarts decennium.

Jag vill bara skriva av mig och ställa frågan till cyberspace eller kanske just till dig: finns det någon annan därute med ett likadant (eller ens liknande) förhållande till trötthet? Som ägnar ovanligt mycket tid åt att tänka på, bekymra sig för och planera in vila som motvikt till tröttheten?

Botten är inte nådd

Efter en längre trötthetsperiod har jag varit livrädd för att utsätta mig för det diffusa tillståndet av ”för mycket”.

Onekligen är det en vital självbevarelsedrift att förmå värna om den egna orkestanken när det enda den tycks göra är att sina.

Men i något skede fylls den på, det gör den alltid förr eller senare, och när den gjorde det för mig var jag fortfarande livrädd att jag skulle skymta tankens botten.

Nu har jag ändå fått fylla på länge, länge och varit noga med att vara uppmärksam på minsta lilla förändring i nivån på min orkestank.

Nu måste jag öva på att våga utsätta mig för lite mer än förut, utgå ifrån att jag orkar mer än jag gjorde när jag inte orkade alls.

För jag mår inte heller bra av rastlöshet och tristess.

Balans, balans. Botten var nådd men är det inte mer. Tack Gud för det.

Mer än det

Den här veckan har förlöpt helt enligt handbokens alla regler för vardagsslentrian.

Mina dagar har varit en enda repetition av vakna-jobba-äta-diska-sova-upprepa. Och alla dagar har känts som en evighetslång tisdag.

Jag brukar vara bra på att uppskatta de små ljusglimtarna i min anspråkslösa vardag, men den här veckan har jag suckat tröttsamt åt livets enformighet.

Inte för att jag behöver mycket action i mitt liv, oo nej jag är väldigt benägen att hålla med Ernst i att i det enkla bor det vackra.

Men det är i det skedet då jag knappt hinner landa i mig själv och bara använder schablonen från igår till att skapa dagen idag som jag blir lite less.

För livet är mer än repetition av gårdagen. Jag håller envist fast vid att livet är så mycket mer än det.