trötthet

Mer än det

Den här veckan har förlöpt helt enligt handbokens alla regler för vardagsslentrian.

Mina dagar har varit en enda repetition av vakna-jobba-äta-diska-sova-upprepa. Och alla dagar har känts som en evighetslång tisdag.

Jag brukar vara bra på att uppskatta de små ljusglimtarna i min anspråkslösa vardag, men den här veckan har jag suckat tröttsamt åt livets enformighet.

Inte för att jag behöver mycket action i mitt liv, oo nej jag är väldigt benägen att hålla med Ernst i att i det enkla bor det vackra.

Men det är i det skedet då jag knappt hinner landa i mig själv och bara använder schablonen från igår till att skapa dagen idag som jag blir lite less.

För livet är mer än repetition av gårdagen. Jag håller envist fast vid att livet är så mycket mer än det.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mänsklighetens märkligaste resurs

Ork.

Alltså. Det måste vara en av mänsklighetens märkligaste resurs.

Ork är inte synlig för ögat, inte mätbart på något empiriskt vis, väldigt subjektivt, väldigt varierande beroende på bland annat livssituation, livsstil, ens förflutna och bara på hurudan dag man har.

Jag funderar mycket på ork. På vad som ger mig ork och på vad som tar ork i mitt liv.

Så här långt har jag kommit:

Tar ork:

plötsliga händelser som kräver något av mig (min tid, min insats, min närvaro), mycket ljud eller sorl, mingel, att ständigt ha för höga krav, dagar med högt tempo utan regelbundna andningshål, känslan av att känna sig ifrågasatt och kritiserad, konflikter, att behöva prestera under en längre sammanhållen tid utan vila, programspäckade dagar, känslan av att känna sig missförstådd, att umgås med människor under majoriteten av dygnets timmar och alla dagar, att inte bli lyssnad på, outredda konflikter, ett stökigt hem och röriga miljöer

Ger ork:

att läsa en bok i timmar, långa nätter med oavbruten sömn, harmoniska miljöer, svettiga träningspass, samtal med människor jag kan vara förtrolig med, att uppleva känslan av att lyckas och klara av något, bra musik, gåvor som överraskar, natursköna promenader, ett podcast-avsnitt som är spot on, att acceptera läget, soffmys med mannen, ett städat hem, många lediga dagar i sträck, kaffe med en vän, uppmuntrande ord, en rörande film, en bra bok, lugna morgnar, kreativt skapande och att sjunga.

Varför är det här viktigt?

Jo, för att jag tycker att alla borde lära sig att identifiera vad som ger respektive tar energi och på det här sättet undvika att energidepåerna sinar eller töms helt och hållet.

Så vilka är dina energikällor och -tjuvar?

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Problemlösning 101

Jag tror ofta att mitt tillfälligt mörka sinne är en långvarig företeelse som kräver drastiska livsförändringar; när det egentligen bara är en liten svacka i humöret till följd av för lite sömn.

Jag undrar ibland varför jag känner som jag gör, var all ångest kommer ifrån, tills jag äter en banan och inser att jag bara var hungrig.

25 år i denna kropp och ännu har jag inte lärt mig att 93 % av mina problem åtgärdas med antingen mat, sömn eller egentid. Allra helst alla tre.

Det är frustrerande att inte alltid veta skillnad på ilska och hunger, på ångest och sömnbrist.

Men å andra sidan är det en lättnad att åtgärderna för mina humörsvackor är välbeprövade och lättillgängliga.

Finns det några andra hangry introvertar där ute?

Jag och egentiden. Fångad av min vän Sofia Ylimäki-Lindqvist

Jag och egentiden. Fångad av min vän Sofia Ylimäki-Lindqvist

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Utan gränser

Har vi inte alla erfarenheter av att vi har gett mer än vad vi har fått.

Ibland är det här en situationsbunden engångsföreteelse. Andra gånger är det särskilt förknippat med en viss verksamhet eller en viss person. Sällan, men likväl ibland, går det till och med att tala om ett systematiskt utnyttjande.

Det osjälviska tjänandet är i sig inget dåligt.

Nej, det västerländska tankesättet går ju ut på att vi ska hjälpa varandra, och det syns tydligt i och med talkoarbete och ti arbeit ilag-andan (och i Gambämark). I grund och botten tror jag att de flesta av oss kan hålla med om att det här är en dygd, något eftersträvansvärt.

Men givetvis måste det tjänandet och hjälpsamheten ske inom rimliga gränser. Och var de här gränserna ligger är för mig ännu lite av ett mysterium som jag ständigt utforskar.

Några tydliga svar har jag ännu inte. Men en sak har jag förstått: hjälpsamhet utan gränser är ingen dygd.

Det är bara ett effektivt sätt att alldeles för snabbt trötta ut sig själv på. Och en trött tjänare är inte en särskilt effektiv eller hjälpsam tjänare.

Länge har jag tampats med tankar om att vårda mig själv är själviskt. Tankar om att säga nej är fel och att rama in min ork och värna om dess integritet är förkastligt.

I början av året var jag tvungen att kraftigt revidera mitt sätt att se på gränser och tjänande i förhållande till mig själv. Fyra månader senare inser jag att jag så småningom har ändra uppfattning.

Gränser är inte av ondo. Men ett liv utan gränser kan vara det.

Foto: Ebba Åström, så klart

Foto: Ebba Åström, så klart

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Jag och tröttheten

Jag har alltid varit mån om att inte identifiera mig med den trötthet som golvade mig i början av året.

Jag har aldrig tyckt om att säga ”jag är utmattad” utan snarare föredragit att säga att jag känner mig trött eller att jag har utmattningssymptom.

Varför denna petnoga politiska korrekthet, tro? 

Jo, för jag vill inte likställas med min trötthet. Ja, jag kanske har lidit av utmattning men jag är inte utmattning. Jag är så mycket mer än det.  Enormt mycket mer, rentav.

Min filosofi är att om man “blir” sin trötthet eller sin sjukdom är det svårare att ta sig ur det, för det blir en så intim del av en själv. Märk skillnaden mellan ”jag är deprimerad” och ”jag har depression”. Vilket tillstånd är mer statiskt?

Jag och vår snygga nya tapetvägg! 

Jag och vår snygga nya tapetvägg! 

Jag har varit trött. Men glädjen med trötthet är att det går att vila bort. Ibland krävs en helg, ibland någon vecka, ibland några månader. Under det här året har jag vilat och nu är jag på benen, äntligen. 

Tror ni att det här kan stämma? Håller du med? Vilka är dina tankar om synen på sig själv och trötthet/sjukdom? 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vila sig uttråkad

Jag är introvert.

Jag blir väldigt sällan uttråkad och jag känner nästan aldrig att jag behöver mer program i mitt liv. Jag får energi när jag får göra saker för mig själv såsom att läsa, skriva, musicera, promenera eller helt enkelt vila.

Förhållandevis ensamma aktiviteter, alltså.

Det har jag ägnat en stor del av de tre senaste månaderna åt. Något som skulle ge min extroverta man hudutslag och kli i benen. Men jag har en väldigt hög tristesströskel.

Men när jag väl når den; när jag väl märker att jag börjar ha läst mina böcker, skrivit mina skrivelser, sjungit mina sånger, promenerat mina promenader och vilat mina tupplurer. När jag märker att jag börjar bli uttråkad. Och när jag märker att jag orkar — vill — göra annat.

Då.
Då vet jag att jag börjar ha vilat tillräckligt.

Jag märker att jag mer och mer börjar nå den punkten. Och för det är jag tacksam.

IMG_5552.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tid att blomstra

Min garderobsblomma har fått vårkänslor och blommat upp som aldrig förr.

Det är den enda och således också äldsta blomman som jag någonsin har haft. Köpt i november 2016 vid Kuppis Citymarket i Åbo. En seg, envis och väldigt vacker växt.

Vacker i sin enkelhet.
Enkel i sin vackerhet.

Den har vuxit långsamt och anspråkslöst men stadigt, alltid stadigt. Den har krävt vatten, ljus och näring i lagom mängder.

Olika säsonger har haft olika inverkan på den. Ibland har den vuxit alldeles omärkligt. Andra gånger, som nu, har den riktigt spurtat och bara på någon månad vuxit från noll till hundra.

Som sagt har den behövt vatten, ljus och näring. Men mest av allt har den bara behövt tid.

Jag tror inte att jag behöver dra parallellerna mellan den här växten och människan. Nej, ytterligare förklaringar är överflödiga.

Jag vet att ni förstår precis vad jag menar.

Inte alls garderobsblomman, men en eucalyptus-blommar bjuder jag på.

Inte alls garderobsblomman, men en eucalyptus-blommar bjuder jag på.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vad jag har lärt mig om vila

En hel månad har jag vilat.

Eller i alla fall borde ha vilat* härvidlag.

Precis som med det mesta här i livet har det gått bra vissa dagar och sämre andra dagar. Oavsett har jag under den här månaden lärt mig en del om det där med vila. I alla fall hur vilan är för mig.

Låt mig sammanfatta
för mig,
kanske för dig.

Vila kommer inte av sig själv
Att tänka att en ledig dag är synonymt med vila är naivt och en ordentlig villfarelse.

Det går inte att vila med deadline
Eller kanske i viss mån, men en riktig vila blir bäst om det inte finns en timer som tickar neråt oavsett om den visar tjugo minuter eller en eftermiddag. Sann vila kräver tid. Ordentligt med tid. Så pass mycket tid att tiden inte känns som en stressfaktor.

Det går inte att förhandsvila
”Oj oj nästa vecka kommer vara intensiv — det är bäst att jag vila upp mig över helgen så att jag orkar” tänker jag ibland. Men vila är inte en slags valuta som man kan spara och ha i reserv för att använda när tanken sinar.

Jag väljer vilan framom att rensa lådor.

Jag väljer vilan framom att rensa lådor.

Det handlar om att välja att vila
Jag har aldrig haft så stökigt hem som när jag har vilat som bäst. Det ligger klädhögar lite här och där, diskmaskinen är full och tvättkorgen svämmar över, men jag har valt att se bortom allt det där och välja vilan istället.

Vilan kommer i många skepnader
Ibland har min vila bestått av en skön vinterpromenad. Andra gånger av en innedag med böcker, Netflix och kopiösa mängder kaffe. Ibland har min vila bestått av att rensa skåpen eller ägna mig åt något kreativt. Ibland av att bjuda över en vän på kaffe. Allt det här är vila för mig.

Vila är inte något att skämmas över
Att svara “vila” när någon frågar vad jag har gjort idag är inte skamligt. Det är tecken på självmänsklighet.

Det handlar om att vilja vila
Det är klart att det är möjligt att fylla sina dagar med allt möjligt annat. Men om viljan att vila verkligen finns där, då måste den också prioriteras.

Hur vilar du? Hur hämtar du krafter?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Hållbar utveckling

Just nu funderar jag en hel del på hållbar utveckling.

Inte kanske med fokus på miljön, trots att det också utan tvekan är på tapeten, ändå är det snarare min egna hållbara utveckling jag tänker på.

Jag funderar på frågor som: Hur kan jag leva ett liv som jag känner att är hållbart i längden? Vilket är mitt optimala tempo? Hur bör jag kombinera jobb och fritid för att orka jobba hela mitt arbetsföra liv?

Det är stora frågor, enorma rentav, och jakten efter svaren är endast påbörjad.

Ändå tänker jag att det är viktigt att jag verkligen tar mig tid att reflektera över de här frågorna nu, för jag har många många år av yrkesverksamt liv framför mig.

Att sakna svaren på de här frågorna skrämmer mig. Men hellre ställer jag de här frågorna och möter tyst ovisshet, än att inte ställa dem över huvud taget.

Och jag hoppas att svaren kommer i sinom tid.  

Jag vet att de gör det.

litetrött-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Gränslös snällhet

Jag skulle säga att jag är en snäll människa, och att min snällhet samtidigt är min starkaste och svagaste egenskap.

Tänk att det kan vara så paradoxalt.

Orsaken till varför jag säger så här är för att min snällhet är en väldigt framträdande egenskap i min personlighet, men också den egenskap som ofta har fått mig på fall.

Att vara snäll är ju i grund och botten en enormt fin egenskap, men när snällheten kombineras med en gränslöshet blir resultatet bara trötthet.

Som att breda ut sig själv som en liten klick smör på en alldeles (proportionellt sett) för stor brödbit.

Ibland blir jag så modfälld när jag märker hur jag repeterar samma mönster om och om igen. Efter tredje gången tycker jag att jag borde lära mig. Men icke.

Klyschigt nog är min tröst, när det gäller det här, tanken på diamanter.

Diamanter består av kol och bildas under ett enormt tryck under en lång tid. Det tar miljoner, miljarder år för diamanter att skapas. När en diamant är färdig behöver den ändå slipas förrän den verkligen är så vacker som möjligt.

Om något så vackert kräver så mycket tid och förfining, måste det finnas hopp också för mig och för alla andra gränslöst snälla människor där ute.

Det bara måste det.

IMG_4772.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.