trötthet

Jag och tröttheten

Jag har alltid varit mån om att inte identifiera mig med den trötthet som golvade mig i början av året.

Jag har aldrig tyckt om att säga ”jag är utmattad” utan snarare föredragit att säga att jag känner mig trött eller att jag har utmattningssymptom.

Varför denna petnoga politiska korrekthet, tro? 

Jo, för jag vill inte likställas med min trötthet. Ja, jag kanske har lidit av utmattning men jag är inte utmattning. Jag är så mycket mer än det.  Enormt mycket mer, rentav.

Min filosofi är att om man “blir” sin trötthet eller sin sjukdom är det svårare att ta sig ur det, för det blir en så intim del av en själv. Märk skillnaden mellan ”jag är deprimerad” och ”jag har depression”. Vilket tillstånd är mer statiskt?

Jag och vår snygga nya tapetvägg! 

Jag och vår snygga nya tapetvägg! 

Jag har varit trött. Men glädjen med trötthet är att det går att vila bort. Ibland krävs en helg, ibland någon vecka, ibland några månader. Under det här året har jag vilat och nu är jag på benen, äntligen. 

Tror ni att det här kan stämma? Håller du med? Vilka är dina tankar om synen på sig själv och trötthet/sjukdom? 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vila sig uttråkad

Jag är introvert.

Jag blir väldigt sällan uttråkad och jag känner nästan aldrig att jag behöver mer program i mitt liv. Jag får energi när jag får göra saker för mig själv såsom att läsa, skriva, musicera, promenera eller helt enkelt vila.

Förhållandevis ensamma aktiviteter, alltså.

Det har jag ägnat en stor del av de tre senaste månaderna åt. Något som skulle ge min extroverta man hudutslag och kli i benen. Men jag har en väldigt hög tristesströskel.

Men när jag väl når den; när jag väl märker att jag börjar ha läst mina böcker, skrivit mina skrivelser, sjungit mina sånger, promenerat mina promenader och vilat mina tupplurer. När jag märker att jag börjar bli uttråkad. Och när jag märker att jag orkar — vill — göra annat.

Då.
Då vet jag att jag börjar ha vilat tillräckligt.

Jag märker att jag mer och mer börjar nå den punkten. Och för det är jag tacksam.

IMG_5552.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tid att blomstra

Min garderobsblomma har fått vårkänslor och blommat upp som aldrig förr.

Det är den enda och således också äldsta blomman som jag någonsin har haft. Köpt i november 2016 vid Kuppis Citymarket i Åbo. En seg, envis och väldigt vacker växt.

Vacker i sin enkelhet.
Enkel i sin vackerhet.

Den har vuxit långsamt och anspråkslöst men stadigt, alltid stadigt. Den har krävt vatten, ljus och näring i lagom mängder.

Olika säsonger har haft olika inverkan på den. Ibland har den vuxit alldeles omärkligt. Andra gånger, som nu, har den riktigt spurtat och bara på någon månad vuxit från noll till hundra.

Som sagt har den behövt vatten, ljus och näring. Men mest av allt har den bara behövt tid.

Jag tror inte att jag behöver dra parallellerna mellan den här växten och människan. Nej, ytterligare förklaringar är överflödiga.

Jag vet att ni förstår precis vad jag menar.

Inte alls garderobsblomman, men en eucalyptus-blommar bjuder jag på.

Inte alls garderobsblomman, men en eucalyptus-blommar bjuder jag på.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vad jag har lärt mig om vila

En hel månad har jag vilat.

Eller i alla fall borde ha vilat* härvidlag.

Precis som med det mesta här i livet har det gått bra vissa dagar och sämre andra dagar. Oavsett har jag under den här månaden lärt mig en del om det där med vila. I alla fall hur vilan är för mig.

Låt mig sammanfatta
för mig,
kanske för dig.

Vila kommer inte av sig själv
Att tänka att en ledig dag är synonymt med vila är naivt och en ordentlig villfarelse.

Det går inte att vila med deadline
Eller kanske i viss mån, men en riktig vila blir bäst om det inte finns en timer som tickar neråt oavsett om den visar tjugo minuter eller en eftermiddag. Sann vila kräver tid. Ordentligt med tid. Så pass mycket tid att tiden inte känns som en stressfaktor.

Det går inte att förhandsvila
”Oj oj nästa vecka kommer vara intensiv — det är bäst att jag vila upp mig över helgen så att jag orkar” tänker jag ibland. Men vila är inte en slags valuta som man kan spara och ha i reserv för att använda när tanken sinar.

Jag väljer vilan framom att rensa lådor.

Jag väljer vilan framom att rensa lådor.

Det handlar om att välja att vila
Jag har aldrig haft så stökigt hem som när jag har vilat som bäst. Det ligger klädhögar lite här och där, diskmaskinen är full och tvättkorgen svämmar över, men jag har valt att se bortom allt det där och välja vilan istället.

Vilan kommer i många skepnader
Ibland har min vila bestått av en skön vinterpromenad. Andra gånger av en innedag med böcker, Netflix och kopiösa mängder kaffe. Ibland har min vila bestått av att rensa skåpen eller ägna mig åt något kreativt. Ibland av att bjuda över en vän på kaffe. Allt det här är vila för mig.

Vila är inte något att skämmas över
Att svara “vila” när någon frågar vad jag har gjort idag är inte skamligt. Det är tecken på självmänsklighet.

Det handlar om att vilja vila
Det är klart att det är möjligt att fylla sina dagar med allt möjligt annat. Men om viljan att vila verkligen finns där, då måste den också prioriteras.

Hur vilar du? Hur hämtar du krafter?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Hållbar utveckling

Just nu funderar jag en hel del på hållbar utveckling.

Inte kanske med fokus på miljön, trots att det också utan tvekan är på tapeten, ändå är det snarare min egna hållbara utveckling jag tänker på.

Jag funderar på frågor som: Hur kan jag leva ett liv som jag känner att är hållbart i längden? Vilket är mitt optimala tempo? Hur bör jag kombinera jobb och fritid för att orka jobba hela mitt arbetsföra liv?

Det är stora frågor, enorma rentav, och jakten efter svaren är endast påbörjad.

Ändå tänker jag att det är viktigt att jag verkligen tar mig tid att reflektera över de här frågorna nu, för jag har många många år av yrkesverksamt liv framför mig.

Att sakna svaren på de här frågorna skrämmer mig. Men hellre ställer jag de här frågorna och möter tyst ovisshet, än att inte ställa dem över huvud taget.

Och jag hoppas att svaren kommer i sinom tid.  

Jag vet att de gör det.

litetrött-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Gränslös snällhet

Jag skulle säga att jag är en snäll människa, och att min snällhet samtidigt är min starkaste och svagaste egenskap.

Tänk att det kan vara så paradoxalt.

Orsaken till varför jag säger så här är för att min snällhet är en väldigt framträdande egenskap i min personlighet, men också den egenskap som ofta har fått mig på fall.

Att vara snäll är ju i grund och botten en enormt fin egenskap, men när snällheten kombineras med en gränslöshet blir resultatet bara trötthet.

Som att breda ut sig själv som en liten klick smör på en alldeles (proportionellt sett) för stor brödbit.

Ibland blir jag så modfälld när jag märker hur jag repeterar samma mönster om och om igen. Efter tredje gången tycker jag att jag borde lära mig. Men icke.

Klyschigt nog är min tröst, när det gäller det här, tanken på diamanter.

Diamanter består av kol och bildas under ett enormt tryck under en lång tid. Det tar miljoner, miljarder år för diamanter att skapas. När en diamant är färdig behöver den ändå slipas förrän den verkligen är så vacker som möjligt.

Om något så vackert kräver så mycket tid och förfining, måste det finnas hopp också för mig och för alla andra gränslöst snälla människor där ute.

Det bara måste det.

IMG_4772.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Själen i strömsparläge

Det kan närmast liknas vid att ladda sin telefon.

Om natten, när jag lade mig mig, lade jag samtidigt i sladden till min energitank och laddade mitt batteri.

Fastän jag sov rätt bra laddades mitt orkesbatteri ändå inte till hundra procent.

Till en början laddades mitt batteri kanske till åttio procent, och då märkte jag inte av det så mycket. Sedan sjönk procenterna ner till sextio, femtio, trettio.

När min procent, även efter en helt okej nattssömn, bara låg på tjugo procent gick jag in i något slags låg-förbrukningstillstånd och kunde endast fokusera min energi på de mest basala nödvändigheterna.

Själen gick in i strömsparläge och det enda jag kunde var att kapitulera

Ungefär så kändes det.

Nu efter några veckors intensiv vila (paradoxen där) känner jag att jag äntligen börjar nå laddningsprocenter som är acceptabla. Åtminstone anmärkningsvärt bättre än förut.

Jo, jo, jag vet att man inte ska ropa hepp förrän man är över ån.

Och jo, jo, jag vet att det här är långsamma processer och att jag fortsättningsvis bör vara lyhörd och öm mot mig själv, och det tränar jag på.

Men jag tror att jag ändå

möjligtvis,
förhoppningsvis,
troligtvis

att jag börjar nå ytan igen.

Jo, jo, jag vet att det kräver tid
men just idag vill jag bara vara tacksam över att vila ger resultat.

Mindy och böckerna. Story of my life. Vad annars.

Mindy och böckerna. Story of my life. Vad annars.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det gör böckerna

Jag är så tacksam för att jag, trots tröttheten, märker att jag fortfarande kan hämta energi ur böckerna.

Trötthet kan ju ibland vara alldeles handlingsförlamande och leda till en likgiltighet som jag förvisso känner av, men aldrig i kombination med böckerna.

Kanske är det verklighetsflykten och den monotona, IQ-befriade handlingen. Eller kanske det lugna tempot och den bekväma (ofta liggande) ställningen som gör att jag känner hur mitt batteri laddas för varje gång jag öppnar upp en bok.

Oavsett vilket, tankar jag energi varje gång jag får slungas in i litteraturen.

Som bäst skrattar jag hjärtligt i takt med Jonas Hassen Khemiris Montecore — en unik tiger. Utlovar recension till senare.

Och biblioteket då! Ah! Min själs trygga hamn, mitt hjärtas lyckliga bo, min hjärnas fridfulla näste. Må lovorden hagla över det fantastiska stället som biblioteket är.

Livet handlar ju om balans och just nu behöver jag vila. Vila ser olika ut för olika människor och för mig stavas vila litteratur. Därför kurerar jag mig starkt med litteratur för tillfället.

Hur tankar du energi?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Självmänsklighet

Jag skulle säga att jag överlag är en sympatisk och förstående människa. Jag är bra på att visa medmänsklighet.

Jag har lätt för att föreställa mig andras situation, lätt för att leva mig in i andra människors berättelser. Men trots det kan jag vara osympatisk när det kommer till mig själv.

Tänker “det tycks ju inte gå någon nöd på någon annan” eller “alla andra orkar”. Och på det här sorgliga sättet underkänner jag mitt eget mående och min egen existens genom att anlägga en generaliserad syn på mina medmänniskor.

Och det är ju inte alls rättvist.

För det första: vad vet jag egentligen om vilken kamp mina medmänniskor för? Den person som jag tror att har allt på klart kanske bara biter ihop tills käkmusklerna krampar. Det kan jag ju inte veta.

För det andra.

Och än viktigare än att ha koll på mina medmänniskor: vad är det egentligen för skillnad hur väl mina medmänniskor orkar eller inte orkar? Det är väl viktigast att jag har koll på min egen ork och lever i enlighet med det.

IMG_2833.jpg

Ork är så otroligt individuellt och är beroende av så många faktorer. Samma uppgift kräver olika ork av olika personer i olika situationer.

Livet i stort kräver olika ork av olika personer i olika situationer.

Att jämföra mig själv med andras ork och förmåga är alltså inte alls rättvist. Inte alls faktiskt.

Så under år 2019 får min medmänsklighet också börja innefatta en självmänsklighet. En mänsklighet mot mig själv, helt enkelt.

Det behöver inte vara något storslaget. Att vara medmänsklig enligt SAOL innebär att vara humanitär eller barmhärtig. Medmänsklighet uppfattar jag som grunden för människomöten; att vi möter varandra som gelikar, som människor.

Självmänsklighet är alltså heller inget storslaget. Det innebär att jag möter mig själv på mänskliga villkor. Det låter väl rimligt?

Kanske självmänsklighet också får vara ditt ledord för året?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Allt som inte syns

Jag är knappast en person som det syns på.

Inte för att jag medvetet döljer det (ibland förstås, men långt ifrån alltid) utan jag tror att det har att göra med att jag som person är positiv till min läggning. Jag har lätt för att skina upp och jag har alltid nära till skratt.

Mitt mellannamn är Joy och mitt livs tonart är i dur.

Och det kan jag tycka är en fin egenskap. Ja, det är det.

Samtidigt gör den egenskapen att det kan vara svårt för min omgivning att uppfatta hur jag egentligen har det.

Jag själv tycker att det är svårt att veta när mycket är för mycket, när trött är för trött. Hur kan jag då förvänta mig att andra ska kunna se och uppfatta det i mig?

Å andra sidan.

Psykisk hälsa och ork är ju inte sådant som alltid syns utåt, trots att vi gärna vill att det ska göra det. Det vore lättare, bekvämare och mer begripligt. Men “man mår som man ser ut” eller “what you see is what you get” stämmer på inget sätt när det kommer till det psykiska måendet och därför är det farligt att göra slutledningar på basis av vad som syns.

Psyket är dolt för blotta ögat, och således blir allt som har med psykisk ohälsa att göra mystifierat, lite skumt och väldigt stigmatiserande. Tyvärr.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Nej, mitt sanna mående syns knappast utåt, och det beror på att mitt livs tonart går i dur.

Det betyder ändå inte att enstaka ackord av moll kan söka sig in i min melodislinga ibland.

Och det vet varje musiker, att de vackraste melodierna innehåller ackord i både dur och moll, i sus och dim. Så det är fullständigt okej.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.