vardagspussel

Tre steg efter, tillsammans

Vårt hem har på sistone varit allt annat än en lugn miljö där vi har fått landa efter dagen.

Snarare har det varit ett kaotiskt näste där jag, vart jag än har fört ögonen, har mötts av ett större eller mindre projekt att ta itu med.Flera gånger om dagen har jag tänkt “usch vad det är stökigt — det är bara att blunda” eftersom jag inte har haft tid att ta itu med den röra som är vår.

De flesta av oss kan väl känna igen känslan av att vara tre steg efter. Med klädtvättningen, med diskandet, med undanröjningen, med fönstertvätten med …

För i den vardagsverklighet som så många av oss lever i finns perioder då vi aldrig är ikapp med tiden, och det är en obehaglig vardagsverklighet att leva i.

Igår var vi genomtrötta efter en lite för lång arbetsdag och ett talkopass på kvällen. Allt vi ville var att lägga oss på soffan, strunta i allt som heter städning, äta torsdagsgodis och pusta ut.

Och ofta har vi gjort just det.

Igår valde vi ändå att tillsammans försöka skapa ordning på det hem som är vårt trots att det gick stick i stäv mot allt som hette instinkt och egen vilja.

Men känslan när vi hade städat ordentligt och äntligen var i kapp med tiden, om så lite mer än förut, var sanslöst skön.

Jag tror det finns tider för att blunda för stök och prioritera annat.

Så finns det tider där vi gemensamt kämpar lite extra för att kunna njuta ännu mera efteråt. Och jag tror stenhårt på att försöka hitta en sund balansgång mellan dessa.

IMG_5989.JPEG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tid finns, tid finns

Jag och tiden.

Trots att det inte är och aldrig har varit en kamp eller en tävling så känner jag mig ständigt som en förlorare.

Som att jag alltid är tre steg efter, och närhelst jag knappar in några steg — kanske till och med får ett litet försprång — vet jag ändå att jag inte har en chans.

Det låter kanske pessimistiskt,
det kanske rentav är det.

Men jag är ett barn av min tid (som jag ironiskt nog inte upplever mig ha tillräckligt av) och kan inte rå för det.

För att se på saken ur ett ljusare perspektiv kan jag tacksamt konstatera att det ändå inte är de tråkiga, stressande och obligatoriska aktiviteterna i mitt liv som upptar det mesta av min tid. Nej, snarare handlar det om att jag har så mycket roligt som jag vill göra som pockar på min uppmärksamhet.

Det jag vill är endast roligt och det är bland annat följande:

Jag vill musicera, skriva ny musik, spela in låtar och släppa dem frimodigt.

Jag vill skriva blogg, skriva fiktion, skriva dagbok och dela med mig av mina skriverier.

Jag vill träna, springa, stretcha och känna mig stark i den kropp som är min.

Jag vill läsa, läsa, läsa.

Jag vill fördjupa mig i en mängd olika intresseområden såsom personligheter, filosofiska inriktningar och makramé.

Jag vill umgås med de människor som står mig allra närmast.

Jag vill forska, studera och fördjupa min insikt i samskrivande och kreativt skrivande.

Jag vill, jag vill, jag vill.

Ni märker.

***

I Tomas Sjödin-anda försöker jag ändå vända mitt tankesätt från “jag har inte tid” till ett “jag har bara tid” eller “tid finns”.

Tid finns.

IMG_4228.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Lagom är nog

Vi försöker.

Vi sköter våra jobb så väl vi kan, är artiga mot kassapersonalen, klär oss enligt väder, mode men försöker ändå upprätthålla en personlig stil, en egen touch på det mainstreama.

Vi handlar närproducerad mat för bonden behövs och slentrianmässigt äter vi vår frukostgröt för charmen med tarmen. Vi går våra motionsrundor, väljer trapporna och cyklar till jobbet ibland. Kolesterolet, ni vet.

Vi för våra barn på dagis, våra hundar på hunddagis och hämtar dem igen efter utfört värv.

Vi breder ut våra liv som en för liten klick smör på en för stor macka och hoppas att ingen, allra minst vi själva, märker hur ofta det torra bröder växer i munnen, fastnar i halsen.

För blir vi medvetna om det kräver vi mer, mer, mer av oss själva. Mer än vi har. Väldigt mycket mer än vi orkar.

Vi är obekanta för ordet lagom; dess innebörd har aldrig bekommit oss. Dess lagar har aldrig härskat över oss.

Vi är barn av vår tid och kan inget annat.

Men idag tänker jag på ordet lagom. Och jag tänker, att just idag får det vara bra nog.

Kanske (alla) andra dagar också.

En lagom på biblioteket.

En lagom på biblioteket.

Texten kan ses som en pastisch på Fredrik Backmans författarskap. Särskilt Björnstad som jag läser (för andra gången) just nu.

Tack Fredrik för att du väcker till skrivlust och eftertanke.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Allt jag inte måste

Fredag brukar vanligtvis vara min “sköta ärenden”-dag.

På fredagar brukar jag besöka biblioteket, veckohandla och städa.

Visst är det bra med en rutin och ett fungerande system för att lättare hantera det som kallas vardagsrumban, men ibland lever helt enkelt inte orken upp till kraven.

Som igår.

Då jag väl hade tagit mig igenom de två första punkterna (i ärlighetens namn är den första punkten inte alls jobbig), och steg innanför dörren med mina handelskassar rann min annars oftast befintliga städiver ur mig på samma sätt som då jag klämmer vatten ur golvmoppen.

Om jag hade kommit så långt, vill säga.

Jag nöjde mig med att släcka de starkaste lamporna, tända lite levande ljus och totalt ignorera mina dammråttor till husdjur.

Det är mycket man inte måste, sade en klok person en gång. Det handlar om att välja vad man vill se, skrev jag själv för bara några inlägg sedan.

Jag valde att se min lediga dag. Njutningen av att läsa en bra bok. Doften av rykande hett kaffe.

Vad gör lite damm egentligen?

Ja och morgonen började jag med mys på café. Det var inte så pissot, som man säger i Österbotten.

Ja och morgonen började jag med mys på café. Det var inte så pissot, som man säger i Österbotten.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Starkare tillsammans

När mycket blir för mycket och något bör bantas bort har jag ofta valt bort träningen. 

Och det är ju det sista jag borde

Under de här tre månaderna som jag har återhämtat har jag därför sett till att ta hand om de mest basala, livsnödvändiga funktionerna. Bra mat, bra sömn, bra motion.

Och nu känns en dag utan ett pulshöjande eller muskelstärkande träning som att något väsentligt fattas mig. Jag är mycket mer gnällig och rastlös när jag inte har fått svettas bort mina bekymmer under dagen.

Min bästa träningskamu.

Min bästa träningskamu.

Att skriva om träning bär mig emot ibland, för träning kan vara så känsligt för så många; förknippat med skuld, tvång, vikt och kroppsfixering.

Jag vill inte bidra till de känslorna och göra ont värre.

Men det vet jag, att träning kan vara så bra när det endast ger glädje, ork och gott välmående. När det inte görs med syftet att kroppen ska se ut på ett visst sätt (som ifrågavarande kroppen inte alls är byggd för att se ut) utan snarare för att träningen gör gott för kropp, för själ.

Och bäst är det förstås när jag har förmånen att ha man, bror och brorsfru till eminent träningssällskap. 

Med dem får orden ”starkare tillsammans” en fin, bokstavlig innebörd.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.