jobb

I världsklass

Idag gjorde jag min comeback på jobbet.

Jag hade glömt de flesta av mina lösenord. Jag hade totalt missat att vi har fått ett helt nytt gäng från en helt annan del av huset till vår våning, men det var förstås bara en trevlig överraskning!

Det tog en god stund innan jag hade satt mig in i de olika projekten, och ännu har jag inte helt kommit in i den presentation jag ska jobba med under våren.

Men en sak hade jag inte glömt, och det är mina fantastiska kolleger.

Jag hade inte glömt hur skratten brukar eka i kafferummet, hur klagovisor på något sätt brukar omvandlas till lösningar och kreativt tänk och hur stöttande och uppmuntrande mina kolleger är.

Idag har jag blivit överröst av varma ord, glada hej:n och välkommen tillbaka-hälsningar. Var är väl bättre än det?

IMG_3658.jpg

Att jobba med forskning är gott nog i sig själv.

Men att dessutom få göra det omringad av härliga, varma, ambitiösa och sympatiska människor gör det bara mycket bättre. Mycket, mycket bättre.

Jag har kolleger i världsklass. Och så eri me he.


Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Hållbar utveckling

Just nu funderar jag en hel del på hållbar utveckling.

Inte kanske med fokus på miljön, trots att det också utan tvekan är på tapeten, ändå är det snarare min egna hållbara utveckling jag tänker på.

Jag funderar på frågor som: Hur kan jag leva ett liv som jag känner att är hållbart i längden? Vilket är mitt optimala tempo? Hur bör jag kombinera jobb och fritid för att orka jobba hela mitt arbetsföra liv?

Det är stora frågor, enorma rentav, och jakten efter svaren är endast påbörjad.

Ändå tänker jag att det är viktigt att jag verkligen tar mig tid att reflektera över de här frågorna nu, för jag har många många år av yrkesverksamt liv framför mig.

Att sakna svaren på de här frågorna skrämmer mig. Men hellre ställer jag de här frågorna och möter tyst ovisshet, än att inte ställa dem över huvud taget.

Och jag hoppas att svaren kommer i sinom tid.  

Jag vet att de gör det.

litetrött-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En vänlig presentation

“Du presenterar så vänligt”

har jag fått höra på sistone vid tre, av varandra oberoende, tillfällen. Jag har presenterat min forskningsplan och lite pågående forskning och det här har varit responsen av åhörarna.

Jag har givetvis också fått annan respons; respons som har hjälpt mig framåt i avhandlingsarbetet, eller respons som pekar på andra kvaliteteter i mitt sätt att presentera. Men det här har återkommit gång på gång:

Att jag presenterar vänligt.

En del av er tycker säkert att det här är något negativt. Jag kan förstå det, för under en lång tid i mitt liv har vänlig skorrat falskt för mig också. Tidigare har jag uppfattat att ordet vänlig är synonymt med mjäkig, feg och liknande ord som inte tillhör kategorin framåt-uppåt-framgångstänket.

En suddig bild på en vänlig presentatör.

En suddig bild på en vänlig presentatör.

Men när jag har fått den här responsen har jag endast blivit glad. För mig är det här bland den finaste respons jag kan få. Att jag presenterar vänligt.

För intelligens kan tränas upp, det är till och med ganska lätt att fejka intelligens inom ett snävt område. Det är ganska lätt att skriva välformulerade presentationer med raffinerad dramaturgisk kurva och komplicerat ordval. Med några youtube-klipp och böcker går det att få tips på hur man kan stärka sitt pathos, använda retoriska knep och låta övertygande i sin presentation.

Men vänlighet är något som inte lika lätt kan tränas upp, och en fejkad vänlighet är ganska lätt att se igenom. Och just därför tackar jag ödmjukt för just den responsen.

Hur klingar ordet vänlig för dig?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bubblan som sprack

Hur många gånger?

Hur många gånger har jag slutit ögonen, dolt rördhetstårarna och bara suckat av glädje över att jag får göra det jag gör?

Att jag få vara delaktig i ett unikt och kreativt projekt som ger utlopp för alla mina intressen samtidigt? Inte bara mina forskningsintressen utan också mina fritidsintressen! Samtidigt!

Ursäkta överanvändningen av utrops- och frågetecken men hur kan jag annars förmedla mitt chockartade tillstånd av akut lycka över mitt arbete?

Hela hösten har jag varit härligt invaggad i en intensiv musikalbubbla. Bubblan sprack, det gör den dessvärre alltid, förr eller senare, och jag och mina kolleger är tvungna att hitta fotfästet i den “vanliga världen igen”. Och jag kan inte låta bli att sakna pälsrock, rampljus och gangbattle.

Att jag får vara med och skapa historia med ett härligt gäng är en arbetsförmån som inte fanns skrivet på mitt arbetskontrakt. Men likväl är det där. I allra högsta grad.

Tänk det!

IMG_5318.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tills jag fann dig

Jag är en människa som lätt fascineras av sådant som fascinerar mig.

Och grejen är att det mesta kan fascinera mig.

Så när jag lärde mig något nytt under skoltiden, eller fick sitta på spännande föreläsningar under studietiden kunde jag drabbas av akut fascination och gå omkring och vilja lära mig allt om ett fenomen.

Ibland, men inte alls ofta, hittade jag någon annan som delade samma fascination med mig. Men i ärlighetens namn hittade jag aldrig riktigt någon som var funtad på samma sätt som jag.

Tills jag hittade forskningen.

Och nu är jag omringad av människor som kan blir exalterade av de mest synnerliga, specifika och sakerna som mannen och kvinnan på gatan inte tänker på dagligen.

Så hej: om du är nyfiken och älskar att grotta ner dig i allehanda ting — välkommen till forskningsbranschen!

Och häftiga nya ställen får man uppleva också.

Och häftiga nya ställen får man uppleva också.

Och god mat får man också!

Och god mat får man också!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det första jag inte borde

När det är mycket, när det faktiskt inte alls finns andra orsaker än att det helt enkelt är för mycket. Då är det första jag göra att lämna bort motionen.

Och det är det första jag inte borde.

Men i vardagshetsen övertalar jag mig själv att det inte är viktigt. Att motionen inte bara är tidskrävande i sig, utan att det också faktiskt kräver en rejäl insats av mig både före, under och efter träningspasset.

Det jag glömmer bort är att motion är en uppåtstigande spiral. När jag är trött men motionerar får jag mer energi och sover bättre. När jag är trött och den enda sport jag ägnar mig åt är att swappa Netflix-serier känner jag mig sämre och sover sämre.

Jag tar väldigt lång distans till träningshets och jag tål inte träningskonton på instagram.

Men det här är en vänlig påminnelse till mig själv, kanske dig också: det första jag inte borde göra när det är mycket är att lämna bort motionen.

Från i vintras då dansen var en integrerad del av min vardag. Saknar lite!

Från i vintras då dansen var en integrerad del av min vardag. Saknar lite!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En bloggares livstecken

Nej jag har inte gått vilse i Boston eller förätit mig på Dunkin Donuts. Jag har bara haft en förkylning deluxe med alla tänkbara tillägg, och varit golvad, däckad T.K.O-stil sedan jag kom hem i söndags.

Men eftersom det är mest i hela världen tråkigt att höra om människors sjukande och krämpor lämnar vi saken därhän. Jag kan bara säga att det här är mest sjuk vad jag har varit i vuxen ålder. Bör tilläggas att jag nästan aldrig är sjuk och när jag är det är det ett lindrigt, nästan fånigt, ont i halsen och 50% täppt i näsan.

Nåväl. Nog om det.

IMG_5013.jpg

Boston då!

Boston var toppen! Jag blev fullkomligen förälskad! I stället, alltså. Och jag vet garanterat att jag kommer att åka tillbaka. Det är sådant man vet när man blivit förälskad (fortfarande, i stället).

Människor har frågat av mig vad jag egentligen gjorde där och svaret är väl: lite allt möjligt. Jag bekantade mig med två intressanta projekt, gjorde en intervju med vår samarbetspartner, träffade lärare, fick insyn i hur de jobbar i projekten, åt god mat, upplevde staden, fördjupade gamla och erhöll många nya bekantskaper och njöt njöt njöt.

Det är gott att vara hemma och jag känner mig rik på nya erfarenheter och upplevelser. Boston vill jag rekommendera till vemhelst som är nyfiken och vill uppleva något nytt. Det är en varm stad med en lång historia (ni har säkert hört om Boston Tea Party?) som har något att erbjuda för alla, kan jag lova.

D2FB487A-410D-4D49-BAF3-3ADF46E8D6A0.jpg
IMG_5029.jpg
IMG_E5007.jpg
IMG_E5011.jpg
IMG_5005.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Ett år med bullet journal

I ett år har ju nu ägnat mig åt bullet journal-metoden.

Jag har tidigare skrivit om bullet journal, eller bujo, här på bloggen. Bland annat i ett introduktionsinlägg där jag gjorde en recension efter en månad (läs här) eller ett inlägg då jag återupptäckte nyttan med bujo i våras (läs här).

Min första bujo anteckning gjorde jag i oktober 2017, alltså ett år sedan. Därför tänkte jag nu dela med mig av en ettårsrecension. Det här inlägget är perfekt för dig, om du är nyfiken på bujo och kanske överväger att börja!

bujo8-blogg (1).png

FÖRDELARNA MED BULLET JOURNAL

Den största fördelen med bullet journal är att allt är samlat på ett ställe. Jag har minskat användningen av post it-lappar rejält sedan jag började använda bullet journal. En gärning för miljön!

Jag har mer koll på mina dagar. Just nu planerar jag så, att jag å ena sidan har en spalt med saker som jag bör göra under dagen. Därutöver har jag också en spalt på hur jag kan strukturera upp min dag så att jag hinner med allt.

Bullet journal är också ett ställe för att få utlopp för kreativitet. Jag är inte så jättebra på att rita och teckna, men i min bullet journal får jag på ett hämningslöst sätt ge utlopp för det finmotoriska plottrandet (rita, skriva, doodla) som jag annars inte får utlopp för. Och ingen kommenterar eller kritiserar.

Jag kan modifiera min bujo efter hand. Det här är en av mina favoritfunktioner med en bujo! En vanlig kalender styr med sina klockslag och sin strikta, regelbundna layout . Med en bujo får jag bygga upp veckoöversikten precis hur jag vill. Det här fungerar speciellt väl för mig eftersom jag sällan är bunden av tiden, utan snarare har deadlines att jobba mot.

bujo9-blogg.jpg

NACKDELAR MED BULLET JOURNAL

Att använda en bujo kräver mer tid än om du har en färdig kalender. Det förutsätter att du själv skriver in månad för månad, vecka för vecka, dag för dag. Om du inte har den här tiden, eller tycker det är onödigt att uppfinna hjulet själv, är bujo kanske inget för dig.

Ibland fungerar inte en viss mall som du har skapat. Jag har någon gång använt ett veckouppslag som bara framkallade gråa hår och frustration. Veckouppslaget fungerade inte för att den a) inte inrymde alla punkter jag ville skriva per dag och den b) gjorde att jag skrev in rätt saker på fel dag. Den var så oöverskådlig och råddig [stökig] och veckodagarna hoppade hipp som happ. Nej, det var ett dåligt veckouppslag.

Det blir inte alltid så snyggt. När jag ser hur fina grejer människor åstadkommer i sina bujon blir jag ibland lite modfälld. Också fastän jag ibland försöker kopiera exakt vad någon på pinterest har gjort blir min version inte alla gånger lika snygg. Och det får jag leva med.

Ett av mina tidigaste veckouppslag. Inte det finaste men jag har lärt mig vad som funkar och vad som inte gör det för mig!

Ett av mina tidigaste veckouppslag. Inte det finaste men jag har lärt mig vad som funkar och vad som inte gör det för mig!

LÄRDOMAR EFTER ETT ÅR MED BULLET JOURNAL

Learning by doing. Ingen är expert från start och jag hade faktiskt ingen aning om hur jag skulle börja min bujo-karriär. Det finns emellertid massvis med idéer och praktiska tips på internet, och kul är det att se att jag hela tiden förfinar och anpassar bujo-tekniken så att den passar för mig.

Alltid går det inte som på Strömsö och ibland blir något som jag visionerat fram inte alls så bra i slutändan. Men det är okej!

Det är viktigare att det är funktionellt, inte fantastiskt fint.

Blev du nyfiken på att börja använda bullet journal? Eller använder du dig kanske redan av en? Dela med dig av frågor, tips och kommentarer!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Med de bästa av team

Människan är en slittålig varelse.

Det har jag sett i andra så många gånger. I mig själv också, ibland. Människan uthärdar mycket. Mycket mer än vad som alla gånger är nödvändigt. Jag har så många exempel på att människan är stark, att ensam är stark.

Men människan är ett flockdjur, ändå, i grund och botten. Och det medger till och med jag som gillar att umgås med mig själv, och behöver mycket tid för att få göra det. Men när det krisar, när det stormar och när yttre påtryckningar blir för mycket söker sig människan till flocken. Till andra människor. Oavsett hur introvert man är.

Och just därför är det så viktigt att ha en flock att söka sig till. En flock bestående av pålitliga och trofasta människor. Människor som backar upp, stöttar och står på samma sida när det stormar.

För fastän människan är slittålig och stark är hon totalt utelämnad utan ett team.

Och därför är jag tacksam för att jag är omringad av sådana här människor — både privat och professionellt. Vad ensamt det skulle vara utan de många positiva och stöttande människorna i mitt liv.

Ett av mina många team. Ett av mina många bra team.

Ett av mina många team. Ett av mina många bra team.

Har du någon att vända dig till när det viner i knutarna eller stormar riktigt ordentligt?
Det är min innerliga önskan att just du har det.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vem är jag att inte?

Jag öppnar inte gärna munnen om jag är osäker på vad jag ska säga.

Det här gäller inte i alla sammanhang, men definitivt i sammanhang där kontexten och ämnet är delvis eller helt nytt för mig. I sådana situationer föredrar jag att iaktta, lyssna, kanske anteckna och processa för mig själv.

Nåväl.

Jag jobbar och forskar inom pedagogik, men har en bakgrund inom huvudsakligen språk- och litteraturvetenskap. Att det pedagogiska tänkesättet och den pedagogiska diskursen är ny och ibland främmande för mig är kanske inte så konstigt. Att jag som en följd av min ringa erfarenhet både av och i pedagogik undervärderar min egen kompetens och underskattar mina åsikter är säkert helt naturligt men väldigt tråkigt.

Ibland frågar jag mig:

Vem är jag att komma med synpunkter om något som jag inte är expert i?
Vem är jag att uttala mig om något som jag ännu bara håller på att utforska?

Jag begränsar mig själv genom att kräva fulländning. Jag hindrar mig från att bidra med det jag kan, med motiveringen att jag ännu inte kan allt.

Och ibland blir jag så less på det här.

För egentligen borde min fråga inte vara “vem är jag att göra det här?” utan istället: vem är jag att inte göra det här?”.

Ser jag inte lite ut som en klurifax på den här bilden? Fångad av Ebba Åström, februari 2018

Ser jag inte lite ut som en klurifax på den här bilden? Fångad av Ebba Åström, februari 2018

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.