jobb

Allt jag kunde säga

Idag har gulnäbbarna intagit universitetet.

De är vuxna, myndiga människor; världsvana på säkert långt fler sätt än jag var i 18-årsåldern men visst kan man ändå ana den där känslan av nyhet som omgärdar dem.

Första skoldagen-känslan, pirr i magen, måste-komma-i-tid, hur hittar jag till rätt rum?-känslan som (lyckligtvis) brukar mattas av efter någon månad.

När jag började studera på universitet var jag förväntansfull men inte helt bekymmerslös.

Utöver de rent praktiska spörsmålen som: hur jag skulle klara av att sköta ekonomi, försäkringar och räkningar helt på egen hand efter aderton år under föräldrarnas tak och omsorg? eller: hur ska jag hitta i studiestaden Åbo utan en telefon med GPS (jag hade knapptelefon när jag började studera — tänk på det du!)? funderade jag en hel del på hur det är att studera på universitet.

Min första studiestad. En fin sådan, trots att  den aldrig blev min

Min första studiestad. En fin sådan, trots att den aldrig blev min

Allt kändes så mycket mer seriöst och allvarligt på universitetsnivå.

I gymnasiet gick man kurser för att man var illa tvungen, och många klasskamrater tävlade i den anrika sporten “hur lågt kan man hoppa och ändå komma över ribban?” när det kom till kursprestationer.

På universitet var det för det mesta något helt annat.

Plötsligt var mina klasskamrater oerhört intresserade i kursinnehållet och kläckte ur sig klipska, eftertänksamma kommentarer under seminarier.

Jag var samtidigt överlycklig och skiträdd.

Jag var rädd för att inte räcka till, nej än värre, att inte klara av studierna alls. Att det skulle vara för svårt, för krävande, att jag skulle vara tvungen att revidera mina mångåriga planer och mina framtidsdrömmar.

Den första uppgiften jag lämnade in kom tillbaka med vitsordet 2 av 5. Det är väl helt okej men jag grät av besvikelse. “Universitet är inget för mig! Jag fattar inte hur man ska skriva vetenskaplig text! Jag mäktar inte med unistudier!”.

Att jag sex år senare frivilligt och ivrigt jobbar inom forskning och är doktorand inom samma universitet kanske inte säger mycket för er. Men hade jag fått veta det för sex år sedan hade det betytt allt.

DSC_0090.jpg

Jag kunde i det här skedet kanske ge kloka råd om hur man skriver en fin vetenskaplig uppsats, hur man på bästa sätt klarar av en deadline i god tid, vilket det bästa sättet att avverka en läskurs är, men jag märker att jag vill avsluta varje råd med: jag vet inte om det här är bäst? Jag har ingen aning om det här är den rätta vägen?

Så jag avslutar så här istället: du kanske inte kan allt i början. De som har hållit på i tjugo år kan inte allt än. Det är okej. Det är som det ska. Du kommer att lära dig. Ge det tid. Det blir bra.

Och: lycka till!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det är de

Många, många gånger har jag uttryckt min förtjusning och glädje över att ha det jobb jag har.

Det sipprar igenom i mina blogginlägg, i hur jag pratar om mitt jobb.

Det kan inte undgå någon, som får höra mig tala om mitt jobb, att jag älskar det.

Jag började jobba i förra veckan men idag var första dagen som jag blev återförenad med mina kolleger, i alla fall en del av dem.

Men redan en del av dem räckte för mig att inse: jag må tycka om mitt jobb hur mycket som helst - men det är ändå de som ger mig den dagliga arbetsglädjen.

Det är de som ger de högljudda skratten i kafferummet, de hejvilda skämten och de aldrig sinande diskussionerna.

De är kryddan i den teoretiska slow-foodgryta som vårt arbete är.

Så glad.

Så glad varje dag över att få ha de kolleger som jag har.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bra på det jag gör

Idag började jag jobba.

Från hemmakontoret förvisso, och mest med planering av hösten i det här skedet.

Men jag hann börja skriva lite, egentligen mycket mer än förväntat, på en text som ska vara klar i augusti.

Och jag hann inse att jag faktiskt är bra på det jag gör. Åtminstone älskar jag det, och det är drivkraft nog för att vilja utvecklas, veta mer och förstå bättre.

Alltså drivkraft för att i förlängningen kunna bli bra på något.

Vilken rikedom det är. Att få göra något som så läckert kombinerar det jag kan och det jag vill.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

I världsklass

Idag gjorde jag min comeback på jobbet.

Jag hade glömt de flesta av mina lösenord. Jag hade totalt missat att vi har fått ett helt nytt gäng från en helt annan del av huset till vår våning, men det var förstås bara en trevlig överraskning!

Det tog en god stund innan jag hade satt mig in i de olika projekten, och ännu har jag inte helt kommit in i den presentation jag ska jobba med under våren.

Men en sak hade jag inte glömt, och det är mina fantastiska kolleger.

Jag hade inte glömt hur skratten brukar eka i kafferummet, hur klagovisor på något sätt brukar omvandlas till lösningar och kreativt tänk och hur stöttande och uppmuntrande mina kolleger är.

Idag har jag blivit överröst av varma ord, glada hej:n och välkommen tillbaka-hälsningar. Var är väl bättre än det?

IMG_3658.jpg

Att jobba med forskning är gott nog i sig själv.

Men att dessutom få göra det omringad av härliga, varma, ambitiösa och sympatiska människor gör det bara mycket bättre. Mycket, mycket bättre.

Jag har kolleger i världsklass. Och så eri me he.


Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Hållbar utveckling

Just nu funderar jag en hel del på hållbar utveckling.

Inte kanske med fokus på miljön, trots att det också utan tvekan är på tapeten, ändå är det snarare min egna hållbara utveckling jag tänker på.

Jag funderar på frågor som: Hur kan jag leva ett liv som jag känner att är hållbart i längden? Vilket är mitt optimala tempo? Hur bör jag kombinera jobb och fritid för att orka jobba hela mitt arbetsföra liv?

Det är stora frågor, enorma rentav, och jakten efter svaren är endast påbörjad.

Ändå tänker jag att det är viktigt att jag verkligen tar mig tid att reflektera över de här frågorna nu, för jag har många många år av yrkesverksamt liv framför mig.

Att sakna svaren på de här frågorna skrämmer mig. Men hellre ställer jag de här frågorna och möter tyst ovisshet, än att inte ställa dem över huvud taget.

Och jag hoppas att svaren kommer i sinom tid.  

Jag vet att de gör det.

litetrött-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En vänlig presentation

“Du presenterar så vänligt”

har jag fått höra på sistone vid tre, av varandra oberoende, tillfällen. Jag har presenterat min forskningsplan och lite pågående forskning och det här har varit responsen av åhörarna.

Jag har givetvis också fått annan respons; respons som har hjälpt mig framåt i avhandlingsarbetet, eller respons som pekar på andra kvaliteteter i mitt sätt att presentera. Men det här har återkommit gång på gång:

Att jag presenterar vänligt.

En del av er tycker säkert att det här är något negativt. Jag kan förstå det, för under en lång tid i mitt liv har vänlig skorrat falskt för mig också. Tidigare har jag uppfattat att ordet vänlig är synonymt med mjäkig, feg och liknande ord som inte tillhör kategorin framåt-uppåt-framgångstänket.

En suddig bild på en vänlig presentatör.

En suddig bild på en vänlig presentatör.

Men när jag har fått den här responsen har jag endast blivit glad. För mig är det här bland den finaste respons jag kan få. Att jag presenterar vänligt.

För intelligens kan tränas upp, det är till och med ganska lätt att fejka intelligens inom ett snävt område. Det är ganska lätt att skriva välformulerade presentationer med raffinerad dramaturgisk kurva och komplicerat ordval. Med några youtube-klipp och böcker går det att få tips på hur man kan stärka sitt pathos, använda retoriska knep och låta övertygande i sin presentation.

Men vänlighet är något som inte lika lätt kan tränas upp, och en fejkad vänlighet är ganska lätt att se igenom. Och just därför tackar jag ödmjukt för just den responsen.

Hur klingar ordet vänlig för dig?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bubblan som sprack

Hur många gånger?

Hur många gånger har jag slutit ögonen, dolt rördhetstårarna och bara suckat av glädje över att jag får göra det jag gör?

Att jag få vara delaktig i ett unikt och kreativt projekt som ger utlopp för alla mina intressen samtidigt? Inte bara mina forskningsintressen utan också mina fritidsintressen! Samtidigt!

Ursäkta överanvändningen av utrops- och frågetecken men hur kan jag annars förmedla mitt chockartade tillstånd av akut lycka över mitt arbete?

Hela hösten har jag varit härligt invaggad i en intensiv musikalbubbla. Bubblan sprack, det gör den dessvärre alltid, förr eller senare, och jag och mina kolleger är tvungna att hitta fotfästet i den “vanliga världen igen”. Och jag kan inte låta bli att sakna pälsrock, rampljus och gangbattle.

Att jag får vara med och skapa historia med ett härligt gäng är en arbetsförmån som inte fanns skrivet på mitt arbetskontrakt. Men likväl är det där. I allra högsta grad.

Tänk det!

IMG_5318.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tills jag fann dig

Jag är en människa som lätt fascineras av sådant som fascinerar mig.

Och grejen är att det mesta kan fascinera mig.

Så när jag lärde mig något nytt under skoltiden, eller fick sitta på spännande föreläsningar under studietiden kunde jag drabbas av akut fascination och gå omkring och vilja lära mig allt om ett fenomen.

Ibland, men inte alls ofta, hittade jag någon annan som delade samma fascination med mig. Men i ärlighetens namn hittade jag aldrig riktigt någon som var funtad på samma sätt som jag.

Tills jag hittade forskningen.

Och nu är jag omringad av människor som kan blir exalterade av de mest synnerliga, specifika och sakerna som mannen och kvinnan på gatan inte tänker på dagligen.

Så hej: om du är nyfiken och älskar att grotta ner dig i allehanda ting — välkommen till forskningsbranschen!

Och häftiga nya ställen får man uppleva också.

Och häftiga nya ställen får man uppleva också.

Och god mat får man också!

Och god mat får man också!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det första jag inte borde

När det är mycket, när det faktiskt inte alls finns andra orsaker än att det helt enkelt är för mycket. Då är det första jag göra att lämna bort motionen.

Och det är det första jag inte borde.

Men i vardagshetsen övertalar jag mig själv att det inte är viktigt. Att motionen inte bara är tidskrävande i sig, utan att det också faktiskt kräver en rejäl insats av mig både före, under och efter träningspasset.

Det jag glömmer bort är att motion är en uppåtstigande spiral. När jag är trött men motionerar får jag mer energi och sover bättre. När jag är trött och den enda sport jag ägnar mig åt är att swappa Netflix-serier känner jag mig sämre och sover sämre.

Jag tar väldigt lång distans till träningshets och jag tål inte träningskonton på instagram.

Men det här är en vänlig påminnelse till mig själv, kanske dig också: det första jag inte borde göra när det är mycket är att lämna bort motionen.

Från i vintras då dansen var en integrerad del av min vardag. Saknar lite!

Från i vintras då dansen var en integrerad del av min vardag. Saknar lite!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En bloggares livstecken

Nej jag har inte gått vilse i Boston eller förätit mig på Dunkin Donuts. Jag har bara haft en förkylning deluxe med alla tänkbara tillägg, och varit golvad, däckad T.K.O-stil sedan jag kom hem i söndags.

Men eftersom det är mest i hela världen tråkigt att höra om människors sjukande och krämpor lämnar vi saken därhän. Jag kan bara säga att det här är mest sjuk vad jag har varit i vuxen ålder. Bör tilläggas att jag nästan aldrig är sjuk och när jag är det är det ett lindrigt, nästan fånigt, ont i halsen och 50% täppt i näsan.

Nåväl. Nog om det.

IMG_5013.jpg

Boston då!

Boston var toppen! Jag blev fullkomligen förälskad! I stället, alltså. Och jag vet garanterat att jag kommer att åka tillbaka. Det är sådant man vet när man blivit förälskad (fortfarande, i stället).

Människor har frågat av mig vad jag egentligen gjorde där och svaret är väl: lite allt möjligt. Jag bekantade mig med två intressanta projekt, gjorde en intervju med vår samarbetspartner, träffade lärare, fick insyn i hur de jobbar i projekten, åt god mat, upplevde staden, fördjupade gamla och erhöll många nya bekantskaper och njöt njöt njöt.

Det är gott att vara hemma och jag känner mig rik på nya erfarenheter och upplevelser. Boston vill jag rekommendera till vemhelst som är nyfiken och vill uppleva något nytt. Det är en varm stad med en lång historia (ni har säkert hört om Boston Tea Party?) som har något att erbjuda för alla, kan jag lova.

D2FB487A-410D-4D49-BAF3-3ADF46E8D6A0.jpg
IMG_5029.jpg
IMG_E5007.jpg
IMG_E5011.jpg
IMG_5005.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.