Vår Molly föddes punktligt på beräknat datum på Valborgsmässoafton.
Jag har länge varit tveksam till huruvida jag ska dela min förlossningsberättelse eller inte, men eftersom min upplevelse var enbart positiv ser jag det som ett viktigt bidrag bland alla narrativ om att föda barn.
Jag hade en makalöst fin förlossningsupplevelse och därför vill jag dela den med er – för att sporra, uppmuntra och erbjuda en röst om att det kan vara fint och positivt att föda barn.
Vi hade förberett oss genom att delta i en profylaxkurs, jag hade gjort en del avslappningsövningar (men väldigt lite egentligen) och så hade jag läst några böcker om förlossning, bland annat Föda utan rädsla (ur vilken Samuel läste kapitlet för stödpersoner).
(Föda utan rädsla metoden var för övrigt det som hjälpte mig och oss mest under hela förlossningsarbetet.)
Innan jag själv blev gravid, och ännu långt in i graviditeten, förstod jag inte poängen med förlossningsberättelser. Nu älskar jag att ta del av dem. För jag tror att något så stort och mäktigt som att föda barn måste få berättas, återberättas och delas.
Så här kommer den, min förlossningsberättelse.
Sista magbilden mellan värkar under torsdagförmiddagen den 29.4.
Formellt sett var min förlossning rätt kort, i journalen står det 9 timmar, men jag brukar skämtsamt säga att jag hade en ”en och en halv veckas förlossning”.
För en och en halv vecka innan beräknat datum, tisdagkväll den 20.4, trodde jag att vattnet gick. Jag ringde in till förlossningen och de bad oss komma in på kontroll på onsdagmorgon 21.4.
Allt såg bra ut och de konstaterade att fostervattnet fortfarande var kvar och att jag hade haft en så kallad falsk vattenavgång – de yttre fosterhinnorna hade spruckit, men inte de inre i vilket själva babyn ligger. Vidare konstaterades att jag var 1 cm öppen och att det fortfarande fanns en del kvar av livmoderhalsen.
Nå, alla tester och undersökningar som de utförde på mig då gjorde att jag började få mer sammandragningar. Under en och en halv veckas tid hade jag sammandragningar om nätterna som gjorde ont och var regelbundna (om än inte täta).
Varje natt i en och en halv veckas tid trodde jag således att “NU är vi igång”. Men varje morgon i en och en halv veckas tid klingade sammandragningarna av på morgonen och under dagen hade jag absolut NOLL känningar.
Det här var rätt tufft så där rent mentalt.
Till en början isolerade jag mig helt och fokuserade bara på att vila, äta näringsrik mat, ladda batterierna och tanka oxytocin. Men trots att jag fick många tecken på att förlossningen närmade sig (teckningsblödning, slempropp, förvärkar) så kom det aldrig igång.
Efter en vecka gav jag upp med min isolering och oxytocintaktik.
I en svag stund tänkte jag att jag aldrig kommer att föda det här barnet och att jag kommer att vara gravid tills jag är 80 år. Under onsdagen den 28.4 storstädade jag huset i ren frustration för jag tyckte inte att min oxytocintaktik verkade fungera.
Det här var en del av oxytocintaktiken. Vila, mys och tupplurer.
Och natten till torsdagen den 29.4 sov jag som en stock. Jag som hade haft nattliga värkar under mer än en veckas tid kände inte av en enda. Jag var inte ens uppe på natten för att göra mitt vanliga toabesök – så djupt sov jag.
Men jag vaknade på torsdagmorgon 29.4 klockan 05.50 av en plötslig mensliknande värk i ryggen och magen.
Prick klockan 06.00 kom följande värk. Jag försökte att inte tänka på det, att intala mig att det bara är mina förvärkar som spökar men ungefär 06.10 kom följande och de gjorde mer ont än vad mina nattliga förvärkar någonsin hade gjort.
Värkarna fortsatte komma med tio minuters mellanrum och klockan halv sju väckte jag Samuel. Han reagerade empatiskt men måttligt för jag hade ju haft falska värkar förut.
Värkarna fortsatte komma och när vi åt frukost klockan 08 hade jag redan 3-4 värkar på tio minuter och var tvungen att profylaxandas igenom dem. Samuel jobbade hemifrån och fick väldigt bråttom att boka in möten för att delegera vidare sina arbetsuppgifter.
Jag ringde förlossningen kring klockan 09 och de sade att jag får komma in när jag känner för det. Jag ville ändå försöka vara hemma så länge som möjligt.
Så jag tog en varm dusch (så skönt!), satt på pilatesbollen och kopplade upp mig till TENS-apparaten (älskade den!) som jag hade fått låna av en vän. Jag tankade bärsoppa och slökollade på Grey’s Anatomy för att distrahera mig.
Jag använde mig av två mentala bilder under hela förlossningen. Den första fick mig att orka igenom värk efter värk. Den andra bilden fick mig att slappna av under värken.
Rep-metaforen var bilden jag föreställde mig för att orka igenom värkarna. Varje värk drog jag mig fram längs ett rep och varje värk tog mig från en knut till en annan. Jag föreställde mig att jag ålade (eller tetsade, som de säger i militären) fram i lera – med regn piskande i ansiktet och iskall vind bitande i kinderna.
Den andra bilden var att jag sjönk ner under en våg i havet. Jag föreställde mig att det enda jag kan göra är att helt ge upp, helt kapitulera för vågen och inte försöka kämpa emot. Min kropp blev tung och jag slappnade av.
Så här höll jag på.
Andas. Tung. Ner.
Jag slutade klocka värkarna där vid 09 för jag visste redan då att de var regelbundna, mellan 45-90 sekunder långa och sjuka.
Till lunch åt vi potatismos och köttfärslimpa och jag försökte få i mig så mycket som möjligt.
Klockan 14 åkte vi in till förlossningen vid Vasa Centralsjukhus. Inte för att jag inte klarade mig hemma, utan mest för att få en uppdatering om läget. Jag ville inte åka in för sent utan gärna hinna landa i förlossningssalen i god tid.
Det var en utmaning att hitta parkeringsplats mitt under en arbetsdag och vi var tvungna att parkera en god bit från huvudingången.
Av någon anledning tyckte vi ändå det var rimligt att promenera den ca 800 meter långa vägen från bilen till ingången, och det gick helt bra men vi var tvungna att pausa och andas var femtonde meter.
Bilden från vår ”promenad” in till VCS. Barnmorskan sade när hon såg mig: ”Du ser nog lite för glad ut” vilket jag nu i efterhand kan förstå så väl. (Det var inte kul att höra då 😅)
Vi blev mötta av en härligt uppmuntrande barnmorska som välkomnade oss till undersökningsrummet.
Babyn mådde bra men jag var fortfarande bara öppen 2 cm. BESVIKELSEN! Här hade jag trott att jag var på god väg, men i medicinska termer var jag ännu bara i latensfasen – inte ens i aktiv förlossningsfas!
Barnmorskan gjorde en hinnsvepning där och då och rekommenderade oss att åka hem, kanske ta en promenad (inte en chans med min sammandragningskänslighet!), duscha, vila, äta och så vidare.
Jag var besviken men tyckte ändå det lät som det bästa vi kunde göra. Vi åkte hem men svängde in via Burger King för att köpa oss (mest mig) en trösteglass.
Väl hemma kunde jag faktiskt vila lite.
Bild från tiden hemma. Jag TENS:ar, tupplurar och uppdaterar mamma. Ändå helt glad fastän jag började få rejält ont vid det här skedet.
Jag slumrade till mellan värkarna och det gjorde gott. Vi gjorde precis som barnmorskan sade och hinnsvepningen gjorde sitt. Redan 18-tiden var värkarna så sjuka att jag upplevde att varken andningen eller avslappningen riktigt räckte till. Så jag började ljuda.
Ett mörkt “aaaa” eller “mmm” i kombination med att jag hängde över bord, bänkar, skåp eller Samuel underlättade. Vi märkte också att det var effektivt när Samuel helt sonika klämde sina händer hårt, hårt mot mitt huvud eller tryckte ner mina axlar.
Jag var lite rädd för att vattnet skulle gå hemma (för jag hade hört att värkarna gör ännu mer ont efter att vattnet har gått) så klockan 21 körde vi in på parkeringen till Vasa centralsjukhus igen.
Den här gången parkerade Samuel så nära dörren som möjligt och hjälpte mig att gå in den 15 meter långa vägen från bilen till huvudentrén.
Vi pausade 5 gånger under den sträckan och jag stönade fram mina mmm:n och aaa:n medan jag klängde på valfri stolpe eller Samuel. Vi skrämde troligtvis vettet ur taxichaufförerna som stod uppradade och höll andan i tron på att en baby när som helst skulle ramla ur mig.
Jag satt och väntade, andades och ljudade mina mörka läten medan Samuel flyttade bilen till en långtidsparkering.
Samma barnmorska som hade tagit emot oss klockan 14 hade avslutat sitt skift och mötte oss av en slump i aulan. Hon sade att hon genast märkte att det var det igång på riktigt – det märktes på min andning. Hon sade att hon nog misstänker det blir en baby ännu inatt. PEPP!
Vi stövlade in till förlossningen och jag fick en värk samtidigt som barnmorskan A tog emot oss.
Inte lika glad och betydligt mer trött andra gången inne i undersökningsrummet.
A tog in oss i observationsrummet och tog kurvan på mig. När hon gjorde den inre undersökningen kände jag plötsligt hur något varmt bara rann ur mig – klockan var 21.45 och vattnet gick!
Och värkarna efter vattenavgång – wow vad de ökade i intensitet.
Jag fick på mig en patientklänning och så frågade A vad jag hade för gameplan. “smärtstillande” sade jag men “kanske kejsarsnitt” hann jag tänka (på skoj) för de här värkarna var riktiga monstervärkar.
Men eftersom jag bara var öppen 5 centimeter föreslog A ett varmt bad och lustgas. Jag var tveksam för jag är ingen vattenmänniska. Samuel uppmuntrade mig ändå för jag hade haft stor hjälp av duschen därhemma, så badet var planen!
Så länge badet tappades upp gick vi i korridoren till en förlossningssal. Sträckan var än en gång imponerande 20 meter men jag var tvungen att pausa fem gånger under den sträckan.
Jag tyckte lite synd om de mödrar som var inne i förlossningen samtidigt, för A berättade att de flesta har fått smärtstillande och skulle försöka sova under natten. ”Lycka till” tänkte jag bara innan jag stannade och stönade mig igenom nästa värk.
Väl framme i förlossningssalen satte jag mig på en pilatesboll och fick använda lustgasen.
Busungen till man som flinar brett under värsta monstervärkarna! Han var så bra på att hålla stämningen upp under hela förlossningen, min Samuel ❤️
Samuel satt på en stol bakom mig och tryckte sina händer mot mitt huvud, mina axlar och min korsrygg. Han var ett så bra stöd hela tiden och uppmuntrade mig alltid att ljuda mörkt och att slappna av. Och så kom han med sportdryck och vatten när jag behövde.
Under de första två andetagen med lustgasmasken blev jag lite yr och började må lite illa, men sedan förstod jag att jag måste andas på ett annat sätt (tänka Darth Vader) och att jag också kan ljuda i masken på utandningen.
DÅ blev lustgasen min stora räddning.
Grejen med lustgasen var den här: den tog inte bort smärtan, absolut inte, men den gjorde smärttoppen lite planare. Att koncentrera mig på Darth Vader-andningen på det här konkreta sättet gjorde också att jag fäste tankarna på annat under värken.
Jag började andas in gasen så fort jag kände av att en värk började och rätt snabbt insåg jag att det bara krävdes typ tre in- och utandningar och så var det värsta över.
På det här sättet ramades värkarna in väldigt tydlig och förhindrade min upplevelse till att bli en enda smärtdimma där värkarna kommer och går utan tydligt början och slut. Fantastiskt bra.
Badkaret fanns i en annan sal så när vattnet hade tappats upp skulle vi förflytta oss. Igen. Jag kunde bara ta mig några meter till förlossningssalens dörr när jag konstaterade att jag inte kunde gå en meter till på grund av smärtan (dessutom utan min kära lustgas!).
A hämtade en rullstol men konstaterade när hon kom tillbaka: “Mindy vi kan ta dig till badet om du vill, men då misstänker jag att du också kommer att föda i vattnet”.
ALDRIG tänkte jag men svarade (hoppas jag) något mer artigt. Vi återvände således till pilatesbollen, lustgasen och tryckmassagen.
Efter en dryg kvart kände jag ett enormt tryck neråt och sade åt A att jag tror att jag kände en krystimpuls. A sade att hon gärna kollar läget så jag klättrade upp på britsen.
Jag var fortfarande bara 5-6 centimeter öppen men babyns huvud var väldigt lågt nere, och det förklarade troligtvis trycket neråt.
Jag blev kvar på knäna på britsen och jobbade på med lustgasen. Efter ännu en kvart var jag hela 8-9 centimeter öppen. Jag kunde inte TRO mina öron. Och ytterligare tio minuter så var jag fullt vidgad, redo att börja krysta.
Den erkända grattisbrickan!
Krystvärkarna var av en helt annan karaktär än de tidigare sammandragningarna. De gjorde inte alls lika ont utan kändes snarare som en impuls; en reflex som tar över hela kroppen och bara gjorde att jag måste krysta.
Krystvärkarna var också betydligt kortare, bara 15-30 sekunder i jämförelse med förlossningsvärkarnas 60-90 sekunder. Det här gjorde emellertid att jag till en början inte krystade tillräckligt hårt eller länge för att det ens skulle räknas som att jag krystade.
Först efter 20 minuter av krystande dokumenterade och berättade A att NU var krystfasen igång. Då förstod jag att jag faktiskt kunde dra ut på krystningen och våga krysta också fastän smärttoppen klingar av.
Så jag började ta i lite mer.
Efter ett cirka tjugo minuter sade A att jag skulle lägga mig på sidan. Hon konstaterade att babyns huvud placeras mer fördelaktigt om jag låg på sidan, för då kan babyn lättare tränga sig igenom bäckenet.
Så jag fortsatte krysta liggandes på sidan. Samuel höll i mitt ben och jag armkrokade mitt knäveck med ena handen och höll i lustgasen med den andra. (Ironiskt nog var bicepsen på den arm med vilken jag höll i mitt knäveck det som har gjort mest ont efter förlossningen – ACK den träningsvärken!).
Efter ännu cirka tjugo minuters krystande sade A att hon snart skulle vilja klippa för att babyns huvud lättare skulle ta sig fram. DÅ väcktes något inom mig och jag minns tydligt hur jag tänkte på ren och skär kokkoladialekt “Nå int JIRI veeden byri du klipp na!” och tusan som jag tog i efter det.
Uppenbarligen gav det resultat för efter dryga fem minuter informerade A Samuel om att det finns en knapp som han ska trycka på när hon säger till, för då kommer hjälpbarnmorskan in.
Samuel frågade om det alltså ska vara två personer när babyn är nära vilket A bekräftade. Oj vad det sporrade mig att fortsätta – jag visste ju att det betyder att vår dotter är nära!
Samuel fick tecknet från A att trycka på knappen och jag krystade för brinnkära livet. Det gjorde faktiskt inte ont att krysta men jag minns att jag blev väldigt andfådd och bara flämtade efter luft mellan värkarna.
Klockan blev 00.00 och insikten om att vår baby kommer att födas på beräknat datum var svindlande – det händer ju så sällan! Och det betyder att vi kommer att få en Vappu-baby!
“Hon har hår på huvudet!” utbrister A och frågar om jag vill känna. Och visst hade hon det! Så mäktigt att för första gången känna vår dotters hjässa. Det blev så verkligt med ens.
Jag kände egentligen inget särskilt när huvudet kom ut, men jag blev uppmanad av A att andas djupt och bara krysta försiktigt och med ens, klockan 00.21, rutschade resten av kroppen ut!
A lyfte upp henne så vi fick se henne för första gången. Och hur ska jag beskriva det – jag var häpen, förvånad, adrenalinstinn.
Men hon, vår dotter, var fulländad.
Hon hade betydligt mer hull på kroppen än jag hade föreställt mig. Hon hade runda kinder, stora ögon som genast var öppna, hår på huvudet och perfekta små händer och fötter.
Vi märkte att hon hade lite problem med andningen, det lät rossligt, så A och hjälpbarnmorskan torkade bort slem och såg till att hon hade det bra innan hon lyftes upp på mitt bröst.
Jag grät och minns att jag mest kände mig oerhört förvånad. Det och en stark beskyddarinstinkt sköljde över mig. Samuel höll om sina tjejer för första gången och det var en väldigt mäktig stund.
Efter någon minut fick Samuel klippa navelsträngen och ganska snabbt efter det sade A att han fick komma med henne till ett barnbord där de skulle hjälpa henne med andningen.
Jag blev kvar i förlossningssalen med hjälpbarnmorskan och bara pustade ut.
Samuel, A och babyn kom tillbaka efter tio minuter. Allt var stabilt med babyn och vi fick vara tillsammans på riktigt för första gången – vår lilla familj.
Dagen efter på barnintensiven.
Jag fick hålla vår dotter i min famn och så småningom lämnade barnmorskorna oss i fred och kom med den berömda grattisbrickan.
ALDRIG har en smörgås, yoghurt, te och jaffakex smakat så gott! Jag som knappt hade fått i mig något annat än bärsoppa och sportdryck på ett dygn SLUKADE allt medan jag och min dotter lärde oss att amma.
Jag och Samuel försökte ta in vad som hade hänt. Det var omöjligt men vi försökte i alla fall.
När klockan var närmare 04 på morgonen kom barnmorskorna in. De vägde och mätte henne och konstaterade att hennes syresättning var lite dålig och att hon skulle behöva vara inne på barnintensiven åtminstone över natten.
Vi blev varmt emottagna där och kände att hon var i trygga händer under sin första natt, trots att det inte var i våra händer. 05-tiden inkvarterades jag och Samuel i ett familjerum på BB och försökte sova.
Vi fick förstås varsin brits men kände att vi behövde och ville somna nära, nära efter den starka och stärkande upplevelsen vi hade varit med om. Så vi somnade så, på samma brits i varandras armar.
Omtumlade, genomtrötta, lyckliga, lite oroliga över vår baby men ändå i enormt trygga händer.
Och vår baby, Molly, blev snabbt frisk igen.
Vi har hyst en oerhörd respekt för vårdpersonal efter den här upplevelsen. Vi fick ett så oerhört proffsigt, skickligt och empatiskt bemötande av alla vi hade att göra med under förlossningen, på BB och på barnintensiven.
Ett tack känns inte nog, men i alla fall, tack <3
Vår skatt ❤️