uppträdande

En hemlighet om mig

Jag minns när jag såg Matt LeBlanc (som spelar Joey Tribbiani i FRIENDS) i en amerikansk talk show för många år sedan. “Han kommer vara så rolig” tänkte jag och förberedde mina magmuskler för en rejäl omgång skrattsalvor.

Men faktum var att han var … vanlig.

Väldigt trevlig och artig och lite påhittig ibland, men mest var han ordinär och som vem som helst. Mannen på gatan. Och jag minns att jag förebrådde honom. Jag minns att jag till och med kände mig lurad — du brukar få mig att gapskratta, vad är det med dig!?

Men det är självklart att han inte är sin karaktär; att hans privata jag i verkligheten kan vara någon helt annan än den person han spelar i den kända serien. Jag förstod inte det här då, men nu många år senare förstår jag däremot precis.

Min bror och jag på vår kusins bröllop i somras. Foto: Michaela Fagerudd

Min bror och jag på vår kusins bröllop i somras. Foto: Michaela Fagerudd

För många känner mig som Mindy som sjunger. Mindy som dansar eller uppträder. Mindy som skämtar, pajasar och underhåller.

Jag är inte rädd för rampljuset. Faktum är att jag älskar att stå på scen. Nästa vecka är säsongens sista spelning och det är enormt vemodigt, samtidigt som det är skönt att ha en ordentlig paus innan sommarens bröllop och festligheter börjar.

Men hemligheten med mig är att jag inte alls är samma Mindy off-stage som on-stage. Inte alls faktiskt. Jag behöver inte vara det heller.

Och den insikten har varit en av de mest befriande insikterna av mitt livs alla insikter.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tänk att jag får göra det här

Flera gånger om dagen får jag nypa mig i armen (mentalt, alltså) för att faktiskt förstå att det här är på riktigt. Att det här är mitt jobb! Att jag får lön för att göra det här!

Det är galet.

Vad gör jag då? Jo, jag är involverad i en massa olika spännande projekt. Bland annat i ett unikt musikalsamarbete mellan två skolor på gymnasienivå.

Jag som älskar att stå på scen, älskar allt som har med dans och musik att göra kan knappt förstå att jag får vara med och se hur en helt nyskriven musikal tar form, tar plats, tar scen. Att jag får forska i det dessutom!

Igår hölls det första genomdraget och imorgon är det premiär. Det är otroligt häftigt att få följa med den här processen!

IMG_0342.JPG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det här vill jag vara

Det är en sanslös känsla.

Att få stå på en upplyst och stekhet scen och höra sin egen röst strömma ut genom enorma högtalare. Att se hur människorna tjuter glatt och förbereder sin dansprestation genom att kavla upp ärmar, sparka bort klackarna från fötterna eller bara ladda upp med energi när de hör introt till en låt de känner igen.

Här vill jag vara. Tänker jag då jag står på scen. Både här vill jag vara och det här vill jag vara.

Det finns många saker jag vill vara här i livet. Skribent, forskare, dansare. Och sångare. Och jag är så sjukt tacksam att jag har fantastiska musiker som den här sommaren vid ett flertal tillfällen har bidragit till att uppfylla min dröm om och om igen.

Ikväll är det dags igen. Ett lite mindre evenemang ikväll men absolut inte mindre energi, puls och go än normalt.

Hey! Jag har ett band! Vi har en setlist som passar båda ung och gammal och lika väl på bröllop som till femtioårsfesten. Vi är mästare på stämmor, att få folk att våga sig ut på dansgolvet och hålla energinivån på en hög nivå i timmar!

Kolla in vår anspråkslösa, nya instagramprofil mamaastromband och ta kontakt med mig om du är intresserad av att boka oss!

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Alldeles för länge sedan

Den här veckan präglats av fotboll och musik.

På torsdag hade jag äran att få sjunga på Kokkola Cup-invigningen (går att lyssna och delvis se på youtube) — vilken fotbollsfest! På lördagen hade bröllopsbandet som jag är med i en bröllopskeikka och det var alldeles underbart! Fläktarna på scen var till föga hjälp i hettan men det hade vi ingen tid alls att grubbla över. Inte alls, faktiskt.

Vi körde ett rejält power set på tre och en halvtimma och jag var alldeles hög på livet, musiken och kärleken efteråt.

Jag hade glömt hur mycket jag njuter av att stå på sen. Hur mycket jag lever upp av att gå in i min stage-roll och ta ut alla svängar som jag vanligtvis inte nänns ge utlopp för. Att jag är helt slut i dagarna tre efteråt är en biprodukt som jag kan leva med, ja det kan jag.

Så saldot efter veckans två keikkor är följande: det var alldeles för länge sedan jag stod på scen.

Två suddiga bilder från lördagens bröllopskeikka.

WhatsApp Image 2018-07-23 at 03.44.01.jpeg
WhatsApp Image 2018-07-23 at 03.47.52.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inte alls en dans på rosor

Det är inte en dans på rosor.

Det där med att dansa, och att fungera som koreograf och danslärare. Det sätter prov på kreativiteten varje vecka, och det tvingar mig dagligen att gå utanför min bekvämlighetszon. Det kan vara oerhört slitsamt för kroppen och det är minst lika psykiskt påfrestande när den där ena delen i koreografin inte sitter som den ska, eller när knoppen vill men kroppen inte lyder. 

Det är på många sätt inte alls en dans på rosor.

Men idag såg jag när mina dansare fullkomligt gav sig hän till musiken. Och jag såg en sak i deras ögon. Skär glädje. När den är som renast. De sken i kapp med kvällssolens strålar när de förde sin kropp ömsom mjukt, ömsom accentuerat precis enligt låten. Och låten då, ja det är ett mästerverk till låt. Perfekt att dansa till. Lyssna.

När jag såg mina dansare ge järnet glömde jag bort all tid jag hade lagt ned på att koreografera, planera platser, redigera musiken, tänka på dynamiken och allt annat. Just där och då var det bara musiken och dansen som gällde.

Och den stunden är värd allt.

En av mina favorit dansbilder (fastän fotot är fångat någon millisekund för tidigt/sent). Ett hopp för KDC våren 2016. 

En av mina favorit dansbilder (fastän fotot är fångat någon millisekund för tidigt/sent). Ett hopp för KDC våren 2016. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tänd ljus, tänd ljus

Det hör till min årliga luciauppdatering att dela med mig av ett klipp från luciakröningen 2011. Jag hade fått den enormt stora äran att, tillsammans med två fantastiska och skönsjungande tärnor, sprida ljus, sång och värme i karlebynejden. Det är ett av mina käraste minnen.

Decembermånaden tycks vara extra mörk i år. Därför låter jag en dikt av Bo Setterlinds och ett youtubeklipp med sången "Till Betlehem mitt hjärta" från kröningen tala för sig själv. Sångens och diktens budskap är så starkt i sig.

Låt inte mörkret hindra dig
att söka ljuset.
Och när du funnit det,
låt andra se,
pröva, övertyga sig.

Vill du, att ljus ska leva,
tänd då hos andra
samma längtan.

Tänd frimodighetens ljus
i rädslans mörker,
tänd rättens ljus
i korruptionens mörker,
tänd Trons ljus
i förnekelsens mörker,
tänd Hoppets ljus
i förtvivlans mörker,
tänd Kärlekens ljus
i dödens mörker.

Tänd ljus!

Bo Setterlind

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mitt hjärta, på scen

Idag hade jag en liten keikka. Keikka är ett så bra ord för att beskriva just vad det är. Till mina svenska läsare, eller till er som mot förmodan använder google translate  (Gud hjälpe er), kan jag säga att det alltså är en spelning. Det kan förvisso vara annat också, men i det här fallet är det just det - en musikspelning.

Och det var inte covers. Eller ja, delvis är det det, men inte enbart. Och inte heller var det bara mina egna låtar. Det var det ja, men inte heller enbart det.

Det var en del, en i synnerhet stor del, av mitt hjärta på scen. Där och då. Kom och ta. Först till kvarn.

Det kommer alltid ett tillfälle - någonstans efter att jag har sagt "Ja, jag kommer" och före själva spelningen - då jag intensivt ifrågasätter mitt beslut. Och inte bara det. Jag ifrågasätter mina sånger, min kompetens och men mest hela min självbevarelsedrift.

För det känns verkligen så. Mitt hjärta på scen. Inte för att mina låtar är som om de vore mina barn. Nej inte därför. Men mina låtar är jag. Det är länge sedan jag slutade skriva tonårens klyschiga "You're my life, You're my dream, You're my everything I need" (ja det finns en sådan sång).

Mina sånger är jag. Jag är mina sånger. Songs for you, truths for me som ett av de mest genialiska albumnamnet lyder.

Men det är befriande. Det är berikande och så enormt givande. 

Så. Mitt hjärta och jag, var på scen idag. 

Foto: Hannah Salo från mina goda vänners bröllop i augusti 2015.

Foto: Hannah Salo från mina goda vänners bröllop i augusti 2015.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Denna dagen, en dans

Idag har det varit danstävling här i Vasa. Jag har själv inte tävlat, men däremot fungerat som funktionär. Jag har fått stå och skyffla in dansare på scen, sett till att rätt person/grupp är på rätt plats och på väg in på scen vid rätt tillfälle.

Och fastän jag egentligen inte såg ett enda dansnummer fick jag se hundratals uppvärmande, stretchande och sista minutens-övande dansare göra sig redo för att ställa sig i rampljuset.

Det var fascinerande och en väldigt rik upplevelse att få följa med och bara få iaktta istället för att uppträda. När jag iakttog människorna såg jag dansare som rättade till håret och kläderna samtidigt som de nervöst småhoppade på stället för att upprätthålla värmen. Jag såg massor av piruetter, hopp och lyft. Jag såg häftiga, omständliga, ordinära eller färgsprakande dräkter. Jag såg en massa intressanta sminkningar, rekvisita och häftiga detaljer.

Och jag, som är så svag för allt som heter "Vi gör det tillsammans", blev flera gånger enormt rörd över mängderna av high-fives, kämpekramar och lycka till-sparkar. Hur många "jag är stolt över dig", "du var jättebra" och "lycka till!" har jag inte hört yttras idag? Hur många uppmuntrande och peppande ord? Jag såg glädjetårar, en härlig gruppkänsla och en underbar gemenskap.

Och dansnumren då. [Insert lång paus].

Bortom orden.

Det ironiska är att jag inte egentligen såg dansnumren, men någon skymt här och där, och redan att få veta vilket tema ett nummer har och vilken låt som har valts för att manifestera temat räcker ibland långt för att beröra mitt hjärta.

Dans talar bortom orden, bortom musiken och kan ibland ha en genväg rakt till hjärtat. Det upplevde jag idag.

Dansen är en genväg. Rakt till hjärtat.

Bild från en vårshow 2014.

Bild från en vårshow 2014.

Bild från Adiemus på Åbo Svenska Teater 2016

Bild från Adiemus på Åbo Svenska Teater 2016

BIld från Svenska Dagen 2016.

BIld från Svenska Dagen 2016.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Jantelagen, modifierad

Jantelagen är väl rotat sig i det västerländska tankesättet. Tro inte att du är något, tro inte du är bättre än vi och så vidare, ni vet det där. 

En motreaktion till det här har naturligtvis varit: bry dig inte om vad andra tycker, lyssna inte på vad andra säger och så vidare, ni vet det där.

Men om vi nu mår dåligt av att leva enligt jantelagen, och utan framgång lyckas med att strunta i vad andra tycker, kanske vi helt enkelt borde hitta en tredje väg.

Inte utgå ifrån att ingen bryr sig om oss.
Inte heller strunta i vad andra tänker om oss (fastän vi förstås bör göra det i många avseenden). Men kanske bara utgå ifrån att folk tänker gott om oss. Att folk tänker väl om mig.
Om dig.

För det gör en så markant skillnad att gå in i ett rum, med stor ödmjukhet förstås, men med utgångspunkten att vara omtyckt, uppskattad och respekterad. Inte på ett högfärdigt och självklart sätt, som att vår närvaro är dagens höjdpunkt eller det enda gudagivna ögonblick personerna i rummet får uppleva. Nej, inte så.

Men om vi gick in i ett rum, må det då vara ett klassrum, en presentation eller en arbetsintervju, ackompanjerad av tanken "Här är jag omtyckt, uppskattad och respekterad", tror jag att det skulle påverka vår prestation och vår eget självförtroende något oerhört. Jag har själv använt mig av det här knepet ett antal gånger, speciellt när jag själv kanske tvivlar och tvekar på min kompetens och förmåga.

Det bästa är att fastän det inte skulle stämma, fastän ingen i rummet är ett stort fan av mig, så spelar det ingen roll. Många av oss kan behöva en liten extra puff i rätt riktning. Och kanske det här kan vara ett sätt att tackla de krävande rum, fysiska eller psykiska, som vi intar.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.