skrivande

De som inte blev av

Ibland är mina blogginlägg i princip klara innan jag ens har börjat skriva, så tydliga är de.

Andra gånger krystar jag fram mina blogginlägg, och ibland — sällan, men ändå ibland — ger jag helt enkelt upp och sparar inlägget som ett utkast där det ligger och rötar tills det raderas.

I det här inlägget ska jag rädda min bloggidéer och ni, mina kära läsare, ska få ta del av några blogginlägg som jag har legat och gosat till sig i utkasthögen alldeles för länge.

Så varsågoda: mina opublicerade blogginlägg klippta och klistrade rakt från min utkastflik. Om ni blir taggade att skriva något utifrån mina idéer är det fritt fram. Mina kommentarer till inläggen från idag står skrivet i kursiv.

Då kör vi:

18.3.2018 Ingen rubrik

Tes: Vi ska inte ge upp allt i anpassningens syfte. Då är vi bara en grå massa av färglösa och ansiktslösa individer. Det måste gå att hitta ett sätt att leva sida vid sida med människor som har ett annat språk, en annan religion och en annan kultur än oss själva.

Det här inlägget minns jag att jag helt enkelt inte upplevde att jag kunde snäva ner tillräckligt. Det blev för stort, för maffigt och jag kunde inte komma till pudelns kärna. Men helt vettig poäng, tycker jag fortfarande.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Foto: Sofia Ylimäki Photography

14.4.2018 Ingen rubrik

— Leva låta leva: var och en gör på sitt sätt, men vill ju ändå det bästa
— Mammor som får massa tips på hur de ska sköta sitt barn
— Vi måste utgå ifrån att alla vill det bästa för sitt barn. Inget enda rätt sätt
— På sistone funderingar om när det privata inte längre är eller bör vara privat. Blir ett privata bekymmer också omvärldens bekymmer i något skede?
— Omsorg och nyfikenhet. Välvilja och skvaller. Ditt sätt och mitt sätt. 

På sistone har jag funderat mycket på när det privata inte längre bör vara privat, utan när medmänniskorna kan och bör räcka ut sin hand för att mildra bördan. 

Ovanstående inlägg var jag helt ärligt lite rädd för att publicera. Jag körde också fast rejält eftersom jag upplevde att jag talade om två olika saker: dels gränsen mellan det privata och det allmänna, dels leva låta leva.

20.12.2018 Julens bästa läsning

Så här lagom till julledigheterna passar jag på att tipsa om böcker att läsa under julen.

På julen tycker jag att det är viktigt att verkligen unna sig läsning, bra läsning. Jag brukar alltid spara några böcker som jag har längtat efter att läsa under hela hösten, för att sedan på jullovet ta fram dem och totalt sjunka in i dem.

Fredrik Backman (julbok)

Stefan Ahnhem (offer utan ansikte?)

Jag kom på den här idén alldeles för sent i december!

Jag ville ge mina läsare en mängd tips på böcker att sluka under jullovet och tänkte lista några lämpliga sådana. Emellertid hann jag inte särskilt långt på min lista, och dessutom konstaterade jag att det ändå är för sent för mina läsare att skaffa fram de här böckerna innan jullovet. Kanske i år!?

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Foto: Sofia Ylimäki Photography

25.1.2019 Böcker jag aldrig läst klart

Jag är verkligen bred i min litterära palett, och mina favoritböcker representeras av böcker ur alla genrer.

Ja, jag läser och gillar det allra mesta, men ändå är mitt motto ”Livet är för kort för att läsa dåliga böcker”.

Dålig behöver nödvändigtvis inte vara synonymt med kiosklitteratur eller sådant som inte finns med i den klassiska litterära kanon. Dålig är helt enkelt kombinationen av livssituation, humör och stressnivå i förhållande till en bok.

Min tröskel för att avbryta läsandet av en bok som jag har påbörjat är väldigt hög — ändå finns det böcker som jag helt enkelt har gett upp på. De här böckerna tänkte jag lista idag.

Det här inlägget kanske dyker upp någon gång i alla fall! Är ni intresserade av att veta vilka böcker jag har tvingats avbryta?

26.2.2019 Den yttersta paradoxen

Den yttersta paradoxen — stark och sårbar. Stark sårbarhet. Hur ser den ut? Ett blottlagt hjärta, inga hämningar inga stötdämpare. Rått men absolut vackert.

Det här var några ord jag rafsade ner efter en kväll med några väninnor (hur många vuxenpoäng rasslade in efter användningen av ordet “väninnor”!? Kanske tusen). Det kanske utvecklas till ett inlägg någon gång. Eller så får det stå så här för sig själv.

Vilka blogginlägg eller idéer har du lämnat kvar i utkasthögen?
Är det dags att damma av dem?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Skrivande och lidande

Jag satt hänförd i en och en halvtimme.

I något skede tror jag till och med att jag satt och gapade något, tills jag kom på mig själv och slöt min arma käft.

För visst var det bara oerhört fascinerande att se och höra två författare, Karin Erlandsson och Kaj Korkea-aho, som jag för övrigt beundrar enormt, berätta om skrivandets hantverk.

Skrivandets hantverk.
Hantverk.
Hantvärk?

De pratade en del om hur skrivandet också går hand i hand med lidandet. Ibland.

Att skrivandet stundvis krystas, våndas, fram. Att skrivandet är en plåga, ens värsta mardröm och mest onda samvete men också.

Också.

Det bästa och kanske det enda som kan sortera och reda upp bland det virrvarr av minnen, trauman och känslor som cirkulerar i ett aldrig sinande flöde i det som är ens jag.

Skrivande och lidande.
Skriva eller dö.

Jag kunde inte hålla med mer.

IMG_5770.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det är okej

Vanligtvis brukar 1-3 nya bloggidéer ploppa upp i mitt inre dagligen.

Under de här senaste veckorna har jag ändå upplevt - inte en bloggtorka i sig, men en idétorka då det kommer till blogginlägg.

Jag har märkt att frön till blogginlägg kommer när jag interagerar med människor, tar in nya intryck och kommer i kontakt med annorlunda impulser. 

Allt det här har jag haft ovanligt lite av på sistone, i och med att jag har haft en lång återhämtningspaus under hela år tjugohundranitton. 

Jag har alltså satsat på att minska mitt intag av intryck, vilket är bra. Att jag som en följd av det har lite idétorka i bloggväg är en mindre trevlig biverkning. 

Men ändå, är det helt okej, att inte ha så många kreativa inlägg på lut hela tiden. 

Det är helt okej. 

FullSizeRender.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inget värmer som det

Jag brukar säga att bloggandet gör jag mest för mig själv.

För när jag skriver landar jag i mig själv. Eller: jag skriver alltså är jag

Men jag vet att det inte är hela sanningen. För jag skriver också för dig.

För dig som känner mig och vill veta vad jag går och tänker på. För dig som är halvbekant med mig och tycker om att läsa min blogg. För dig som är helt obekant med mig men vill ha boktips. Och för alla er däremellan.

För just dig skriver jag också.

Men trots det är ju skrivandet ensamt. Oerhört ensamt.

Och just därför är jag utom mig av glädje när jag någon gång får höra något från just dig. Ett livstecken, en liten kommentar till ett inlägg. Några snabba ord i gatuhörnet. Ett mejl. Ett hej. Allt som visar på att du uppskattar att jag skriver.

Att jag skriver för just dig, också. Också fastän jag inte känner dig.

Jag kan lova att jag lever länge på det.
Och jag kan lova att inget värmer som det.

Så här glad av mina läsares hälsningar. Tack! Foto: Sofia Ylimäki Photography

Så här glad av mina läsares hälsningar. Tack! Foto: Sofia Ylimäki Photography

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Idel kärlek

Det är klart jag bävade.

Mitt hjärta naket på er skärm utan att skälva, utan att tveka — vilken människa förmår väl det? Inte jag i alla fall.

Det är klart jag hade målat upp mardrömsscenarion.

Föreställt mig hur ni personifierar de skamfyllda rösterna i mitt huvud. Fyller min e-post med arga mejl om att jag ska skärpa mig, dra upp snoret. Eller överröser min meddelandekorg med bitska kommentarer om att jag ska bita ihop och måra på som alla andra.

Men ni,
bästa läsare, ni,
fyllde min inkorg med idel kärlek.

Jag glömde, att ni inte är rösterna i mitt huvud.

Jag glömde att ni är goda, milda, mjuka. Varför glömmer jag så lätt att vår nästa i de allra allra flesta fall faktiskt vill mig väl? Varför utgår vi från att vår medmänniska önskar lidande och nöd över oss? Jag gör inte det, inte du heller.

Ni överröste mig med kärlek och för det vill jag säga ett stort tack. Det ger mig mod att våga dela med mig här, och det i sin tur ger mig en väg framåt.

Mitt varmaste, mest ödmjuka tack.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En liten julhälsning

Att jag har tagit jullov är uppenbart med tanke på min sega blogguppdatering. 

Jag tänkte först att jag borde förklara, försvara och be om ursäkt. Men egentligen är jag bara glad om jag inte har min vanliga bloggstatistik under de här juldagarna.

Jag kanske är den världshistoriens enda bloggaren som någonsin har önskat att läsarna inte ska kika in som vanligt. Må så vara.

För egentligen är det precis som det ska vara då; att du är upptagen med att umgås, njuta, vila. Att du har fullt upp med att se dina nära och kära, verkligen se dem. Att du varken har tid eller lust att sitta vid en skärm. Jag hoppas det är så.

Efter de här juldagarna ska jag förstås återgå till sedvanligt bloggande. Jag lovar.

Men tills dess önskar jag er frid, en fridfull jul.

Bild från julen 2017. Foto: Ebba Åström

Bild från julen 2017. Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Gilla det eller inte

Jag gjorde en drastisk förändring på min blogg. Märker ni?

Jo, jag tog bort hjärtknappen längst ned. Säkert tycker en del att det var dumt. Men säkert förstår många av er när jag förklarar varför.

För att skriva är att blotta. Att blogga är att blottlägga sig själv; istället för att kalla mig bloggare kanske jag hellre kunde kalla mig blottare, men nu är ju det ordet redan upptaget. (Och figurerar dessutom i helt andra sammanhang som jag inte alls vill befatta mig med.)

Jag har nu bloggat stadigt i mer än ett år och min motivation har ökat i jämn takt. Jag fortsätter att blogga för att bloggandet ger mig verkligen något. Det ger mig möjlighet att laborera och leka med språket. När jag bloggar processar jag mina tankar samtidigt som jag dokumenterar mitt liv. Det är värdefullt för mig.

Men det är inte utan förbehåll som jag publicerar inlägg på min blogg. Oo nej, det är många filter och regelverk som mina inlägg körs igenom innan de publiceras.

Och på den här krokiga, kreativa resan bjuder jag in dig, du okända läsare. Jag öppnar upp, blottlägger mig själv och låter dig — vemhelst du än är — att ta del av det här. Mitt hjärta på din skärm, var än du råkar befinna dig.

Första snön 2017. Foto: Ebba Åström

Första snön 2017. Foto: Ebba Åström

Det är klart jag vill att du läser. Det är självklart att jag vill att du ska finna det du läser behagligt eller tankeväckande. Givetvis vill jag att du fortsätter läsa och självfallet önskar jag att du hör av dig om du finner det du läser intressant.

Men sist och slutligen är det inte därför jag bloggar.

Och därför vill jag inte drivas av antalet knapptryck på hjärtat längst ner på mina blogginlägg, utan istället drivas av min inre motivation för att kunna synkronisera tanke med ord. Det är en konst jag inte kan få nog av.

Så om du framöver vill låta mig få veta vad du tycker om det jag skriver: jag lovar att jag läser när du kommenterar. Men gilla det eller inte — hjärtknappen är borta.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Alltid genomtänkta ord

Och jag har nött och nött och nött det här inlägget. Idisslat det som en ko som äter sitt första färska grässtrå för våren.

Läst igenom gång på gång Rensat, raderat, tillagt. Bett Samuel läsa det. Diskuterat det länge länge. Förargats, försvarat. Kommit fram till vad jag vill säga med mitt inlägg, vad jag vill komma fram till. Och kanske har jag lyckats.

Men jag vågar inte publicera det.

För fastän jag vet vad jag vill säga, känner jag att mina argument inte håller alltigenom. Det finns inte uttryckliga sakfel, men redan innan jag har publicerat det känner jag att jag vill försvara det. Vid sidan om inlägget känner jag att jag vill sätta en massa kommentarsbubblor som ger ytterligare förklaringar (eller försvarstal).

Vore jag att publicera inlägget skulle det kosta mig min nattssömn. Skulle jag få en kommentar som starkt och okänsligt protesterar skulle min tunnhudade näsa skråmas.

Så jag väljer mina strider.

Och publicerar inte.

Och förargas lite över att dagens människa måste ha så genomtänkta tankar. Att det halvfärdiga, halvtänkta aldrig får vara tillräckligt. Att det inte är okej att nyfiket utforska. Att det ska vara färdigpaketerat, försvarbart. Genomtänkt.

IMG_3624.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Sidan har inget innehåll

Nej rubriken är inget felmeddelande, det är bara ett konstaterande. 

Ibland kommer blogginläggen smärtfritt, okrystat - som om inlägget är klart redan innan jag skriver det. Andra gånger, oftast till och med, börjar inläggen med en idé som sedan efter lite finslipande och redigerande blir en helt okej text. 

Andra gånger börjar jag på en text, raderar, börjar på ett helt nytt inlägg, struntar i det. Försöker mig på det första inlägget igen. Kommer ingenvart. Sliter hår och förlorar modet. Krystar, kämpar, ger upp.

Just idag har jag med stor möda försökt frammana ett inlägg. Eller egentligen flera. Ett om ensamhet, ett om förundran över nya liv, ett om en närstudie i den introverta och högkänsliga människans verklighet. Samtliga utan nämnbar framgång.

Så idag blev mitt inlägg utan innehåll. 

Men det får vara okej.

Det är helt okej. 

FullSizeRender.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Rum för kreativitet

Jag har ett häfte.

Jag har alldeles nyss införskaffat det här häftet, och idag har jag invigt det.

Det här häftet har ett enda syfte: att samla spontana tankar och ord som alldeles oförhappandes kommer till mig under dagen. Det är ett häfte, vars innehåll jag inte ämnar visa för någon, men det är ändå inte som en dagbok, eller tja kanske det, men på många sätt inte.

Det här är mitt ställe för mig att samla min kreativitet.

Mitt skrivande blir lätt begränsat till mitt jobbskrivande och mitt bloggskrivande. Men båda de här skrivkontexterna är offentliga, öppna för opposition.

Jag behöver ett rum där mitt skrivande inte kan bli granskat och kritiserat. Jag vill ha ett rum där min kreativitet bara får… vara.

Och för just det här ändamålet köpte jag det här häftet.

WhatsApp Image 2018-09-11 at 15.28.57.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.