livsberättelse

En släng av nostalgi

Vad är det med våren och sommaren som gör mig nostalgisk som aldrig förr?

Hela veckan har jag gått omkring och tänkt: “ja för X år sedan hade jag fullt upp med att ställa inför studentfesten” eller “för X år sedan var det superpirrigt när jag och Samuel hade börjat dejta” och “för X år sedan skrev jag inträdesprov och var osäker på min framtid”

Något så banalt som en enkel doft har plötsligt slungat mig år tillbaka i tiden. På gott och ont.

Alldeles för lätt tar jag min vardag, mitt nu, för självklart.

Egentligen är ingenting självklart — jag är där jag är för att jag gjorde de val jag har gjort.

Alldeles för ofta glömmer jag att se tillbaka på var jag en gång har varit, för att verkligen vara tacksam över att jag är där jag är.

År 2013 med oviss framtid. Tänk så bra det blev.

År 2013 med oviss framtid. Tänk så bra det blev.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En berättelse värd att berättas

Jag har alltid fascinerats av berättelser.

Och jag har alltid ansett att alla människors berättelse är värd att berättas. Inte bara berättas, nej, än mer: höras, resoneras, bekräftas.

En fantastisk möjlighet till att dela med sig av sin livshistoria erbjuder vår statliga rundradio, Yle Vega, och deras sommarprat.

Varje år ställer en mängd, mer eller mindre, kända personer upp för att berätta sin berättelse. Och varje år får också vanliga dödliga, och inte så kända, lyssnare möjlighet att skicka in sin egen berättelse i hopp om att erhålla en timme i etern.

Nu ska jag berätta något som endast tre personer har vetat om fram till nu:
I år skickade jag in ett bidrag.

Det var min goda vän som uppmuntrade mig och efter mycket tvivel och tvekan spelade jag in min berättelse — en kort version, nästan som en trailer, på två minuter.

Jag skämtar inte, när jag säger att jag skakade när jag gjorde det. Och då bör du veta, att jag ytterst sällan är nervös. Och aldrig så nervös att det tar rent fysiska uttryck.

Ni som har skrollat igenom svenska yle:s webbsidor vet att mitt bidrag inte kom så långt till den första gallringen. Det är klart att jag blev besviken.

Men eftersom jag lever enligt livsfilosofin att allas livshistorier är lika dyrbara, kan jag ju inte annat än konstatera att de fem bidragen  som finns med i gallringen, precis som alla insända bidrag, är unika, rika berättelser. Var och en är värda att berättas.

Än mer.
Höras, resoneras och bekräftas.

Det betyder inte att jag inte kommer att berätta min berättelse.

Jag kommer att göra det någon gång.
Jag gör det egentligen hela tiden.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.