livets goda

Livets balanser

Idag har inte precis varit en sådär jättebra dag att var Mindy Svenlin på.

Med en begynnande förkylning, kaktushals, ett gapande tomt kylskåp och parkeringsböter har inte ramarna för den här dagen på något sätt varit optimala för en bra dag.

Men tacka vetja min förmåga till självömkan som kan vara förvånansvärt handlingskraftig när det behövs.

För jag har lärt mig följande av en god, saknad vän. Hon sade nämligen att om man har haft det riktigt jobbigt och blä-igt ska man se till att kompensera det med något riktigt kul.

För mig innebar det här idag att handla så att kylskåpsdörren knappt går att stänga, köpa lite hamburgare från vårt alldeles för lokala hamburgerställe och ordna med lite fredagsmys på en helt vanlig torsdag.

Om livets goda och mindre goda vore varsin sida av en vågskål så går det på det här sättet att hitta någon slags balans. Kanske inte en helt vattentät förhållning till livet, men i alla fall smärre motgångar går ganska käckt att kompensera på det här sättet.

Pröva själv!

Perfekt motvikt mot en blä-ig dag!

Perfekt motvikt mot en blä-ig dag!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Min bästa dag

Vore jag att skriva en skoluppsats om dagen idag skulle den ha rubriken ”Min bästa dag”.

Och skulle jag skriva en uppsats om ”Mitt sommarlov” skulle den här dagen definitivt finnas med; utförligt beskriven och detaljrikt berättad.

Jag har haft en oförskämt fin dag.

Den har varit planerad på somliga sätt, men ack så spontan på andra. Jag älskar sommarspontanitet, det är ett vedertaget ord.

Borde vara åtminstone.

Jag har sovit länge, ätit gott, spelat (förlorat!) spel, ätit bulla, träffat bokklubb, cirkeltränat på bakgården, båtat i kvällssolen, druckit kvällste. Allt detta i goda vänners lag.

Jag somnar genomtrött men med ett brett leende på läpparna idag.

Tack för idag, min bästa dag, mina fina vänner.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En släng av nostalgi

Vad är det med våren och sommaren som gör mig nostalgisk som aldrig förr?

Hela veckan har jag gått omkring och tänkt: “ja för X år sedan hade jag fullt upp med att ställa inför studentfesten” eller “för X år sedan var det superpirrigt när jag och Samuel hade börjat dejta” och “för X år sedan skrev jag inträdesprov och var osäker på min framtid”

Något så banalt som en enkel doft har plötsligt slungat mig år tillbaka i tiden. På gott och ont.

Alldeles för lätt tar jag min vardag, mitt nu, för självklart.

Egentligen är ingenting självklart — jag är där jag är för att jag gjorde de val jag har gjort.

Alldeles för ofta glömmer jag att se tillbaka på var jag en gång har varit, för att verkligen vara tacksam över att jag är där jag är.

År 2013 med oviss framtid. Tänk så bra det blev.

År 2013 med oviss framtid. Tänk så bra det blev.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Med andra

Igår var mitt kök fullt av människor som jag älskar att dela livet med.

Köket fullkomligen svämmade över av goda rätter och högljudda skratt. Hur ofta skrattar vi så mycket i vuxen ålder så att ögonen rinner och magmusklerna ömmar?

Alldeles för sällan.

Mycket finns skrivet och forskat om kökets betydelse och den gemensamma måltiden. En av byggstenarna i en av världens största religioner bygger just på den, den delade måltiden. Och mat är väl en av de mest uppenbara grundvalarna i det kulturella arvet.

Mat blir alltid godast när den lagas tillsammans.

Livet är alltid bäst när det delas med andra.

Ett helt annat kök från en helt annan tidpunkt, men också då med ett gäng fina människor som jag älskar att dela livet med. Vissa på bild, många utanför. ♥

Ett helt annat kök från en helt annan tidpunkt, men också då med ett gäng fina människor som jag älskar att dela livet med. Vissa på bild, många utanför. ♥

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mera böcker

På fyrtiofem kvadrater finns det inte så värst mycket svängrum.

Vi har de allra mest nödvändiga möblerna och några halvnödvändiga sådana, men utrymme för mycket dekorationer och extra grejer finns inte alls.

Så mina böcker har tråkigt nog varit tvungna att finna sin plats i källare, bakom lyckta dörrar och i mörka vrår. Skulle man endast se vår lägenhet skulle man inte veta vilken boknörd som bor där.

Tills idag.

För i samband med min snäppet maniska rensning av grejer i Marie Kondos-anda har jag också tagit itu med mina böcker. Rensat böcker men också låtit mina böcker stå framme.

För jag har ju en teori som jag skrev om här på bloggen för ett tag sedan. Att man ska fylla sitt liv med det man vill ha mer av (läs här).

Jag vill ha mer av litteratur.
Alltid.

Och därför plockar jag nu fram mina böcker.

Mera böcker och mer Runebergstårtor åt folket. Alla dagar, helst.

Mera böcker och mer Runebergstårtor åt folket. Alla dagar, helst.

Marie Kondo-metoden är ju supervettig och tacksam. Tills hon säger så här:

mariekondo30books.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Att glädjas med

Idag vi fått fira och glädjas med vänner.

Våra fantastiska vänner som har uppnått olika skeden i livet har vi genuint kunnat glädjas för, skålat för och firat tillsammans med.

Jag tänker: det är precis så här det ska vara.

Precis så här ska det vara.

Och inte alls osökt kommer det utnötta uttrycket till minnes, det där om att delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg. Visst finns det mycket sanning i det.

En av de personerna som har lärt mig mest om det här med delad glädje, är min Samuel. Han är den mest o-avundsjuka person jag vet. Det är så fint och beundransvärt. Han utmanar mig mycket. Det lär mig mycket.

För visst är det så, att andras lycka inte är bort från mig. Sällan påverkas jag negativt av att det går bra för någon annan. Och därför finns det ingen orsak för mig att missunna mina medmänniskor välgång.

Nej.

Jag unnar dem allt gott och är tacksam för att jag får fira med dem.

Min Samuel, som lär mig så mycket. Foto: Ebba Åström

Min Samuel, som lär mig så mycket. Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Skönheten i avskedet

Jag vet inte hur det är med er, men mina sociala medier svämmar över av människor som postar naturbilder på vårt vackra höstlandskap.

höösti1-blogg.jpg

Och till det säger jag bara: JA! Mera mera!

För till skillnad från andra some-trender, som oftast är av skrytsam natur, tycker jag att den här trenden är demokratisk, jämlik och… äkta.

Vårbilder är ofta överoptimistiska och hoppfulla. Det som inte syns i vårbildsflödet är alla de som lider av en årstidsbunden depression som för många är som starkast på våren, eller de människor vars orkestankar sinar rejält och de som är i desperat behov av ledighet (PING! alla lärare).

Sommarbilder i sin tur är idylliska med sina solnedgångar och lediga stranddagar. I verkligheten har majoriteten av befolkningen sovit under solnedgången och jobbat häcken av sig när några enstaka har lediga stranddagar.

Så låt mig göra en shout-out till hösten. För sanningen om hösten är ju den att den är ett förfall.

Hösten är skönheten i avskedet. Hösten är det vackra vemodiga. Om bara någon vecka har de eldröda träden omvandlats till nakna, murkna trädstammar. De färggranna löven har bildat högar av förruttnelse som så småningom fryser och täcks av ett nådigt snötäcke.

Allt det här vet hösten. Allt det här vet människorna om hösten.
Men ändå unnar den oss sin skönhet. Och ändå förmår vi njuta av den.

Det, om något, inspirerar mig.
Det är värt att some:ras.

WhatsApp Image 2018-10-15 at 17.06.41.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det handlar om perspektiv

Flera av mina blogginlägg tillkommer av att jag har sett en händelse äga rum, som i sin tur har satt igång en mängd tankar i mig. Efter en del processande, ofta diskuterande med någon i min omedelbara närhet (Samuel) och testande av formuleringar och uttryck, blir resultatet av allt det här ett blogginlägg som ni som läsare tar del av.

Ofta är de här händelserna som jag ser, processar och slutligen skriver om av mer negativ art. Kanske för att jag tycker det är så enormt viktigt att förhålla sig kritiskt till vad jag ser och hör, och kanske för att jag tror att det är när det svider till lite som vi utvecklas som människor — så är det i alla fall för mig. Men jag har tänkt mycket på det där, att jag inte vill framstå som den eviga kritikern som inte kan se det goda i livet, människan, omvärlden. 

Precis som med så mycket annat tror jag att det handlar om att kunna välja perspektiv. Och att också kunna byta perspektiv väldigt tätt, och till och med se på samma händelse ur olika perspektiv. För sist och slutligen handlar det om att välja vad vi ser. 

Imorse lade jag på mig mina livet är gott-glasögon. Och med ens mindes jag de två personerna på flygplanet som hjälpte mig ställa upp min väska i hatthyllan (short girl problems). Jag hann inte ens be om hjälp förrän de var där med sina hjälpande händer.

Med ens lade jag märke till mannen vid frukosten som slött skrollade på sin telefon. Men så fort hans kollega satte sig vid bordet lade han undan telefonen och inslöt sig i en diskussion med kollegan (och jag hade oförskämt tänkt att han skulle fortsätta skrolla, för han såg verkligen intresserad ut av telefonens innehåll).

Och med ens märkte jag hur personalen vid frukoststället, som hade noterat att solen bländade mig i ansiktet, skruvade ner ett par sköna gardiner framför solen (så att den ändå sipprade igenom, till min stora glädje). Utan att jag hade bett dem göra det.

Jag och mina kritiska ögon kan så lätt bli blind för de här småsakerna som är berömliga och föredömliga och riktigt värmer hjärtat. Därför vill jag lära mig att snabbt kunna växla mellan perspektiv, och till och med anta ett parallellt perspektiv för att ständigt vara uppmärksam på det som kan förbättras, men också det som redan är bra. För annars går jag miste om så mycket gott.

Och när vi är inne på livets goda. Bild från sommaren 2017. De här typerna — och många som tyvärr inte är med i bilden — ack vad de faller i kategorin  livets goda  ❤

Och när vi är inne på livets goda. Bild från sommaren 2017. De här typerna — och många som tyvärr inte är med i bilden — ack vad de faller i kategorin livets goda ❤

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.