stress

Så mycket bättre

Jag har handlat de sista julklapparna och slagit in dem. 

Tänk att något så banalt kan bli ett sådant hjärnspöke, få en så hög tröskel. Men tänk hur snabbt tröskeln sjunker när man får göra det i gott sällskap. 

Att jag har handlat och slagit in julklappar, är alltså inte hela sanningen, för också de mest vardagliga sysslorna ändrar skepnad när man får göra det i goda vänners lag. Och när goda vänners lag är melodin hör många (långa) kaffepauser, skratt, löjliga presentförslag och roliga anekdoter till.

Jag får konstatera: så mycket, blir så mycket bättre, lättare och roligare när man inte gör det ensam. 

Mera sådant, ja ja tack!

Dessa! Saknar! Snart ses vi! 

Dessa! Saknar! Snart ses vi! 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En stilla stund på jorden

Jag stänger av allt surr och stök.

Lägger telefonen på ljudlös. Stänger av TV:n, datorn. Låter tystnaden landa. Och precis som den alltid gör börjar den berätta, tystnaden. Det är alltid och enbart i tystnaden efter en impulsfylld dag som tystnaden hörs bäst.

Och idag, berättar tystnaden om hur människan till stor del finns till för andra. Hur vi människor ställer upp för andra människor. Vi sköter hushåll, kanske en familj, vi ställer upp på jobbet, i hobbyerna, i organisationer och föreningar.

Människan räcker till för så många.
Det är bra, det är fint — ja, jag uppmuntrar till generositet och hjälpsamhet.

Men också det här kan ibland bli för mycket. Som en vän en gång sade: “Det är som att breda ut sig själv som smör på en alldeles för stor smörgås”.

***

Om allt det här berättar tystnaden. Och i den här talande tystnaden, hör jag också, att just här, just nu, behöver jag inte räcka till för någon annan än mig själv.

Jag får bara njuta av en talande tystnad, och en stilla stund på jorden.

Om en talande tystnad i söndags.

Om en talande tystnad i söndags.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det första jag inte borde

När det är mycket, när det faktiskt inte alls finns andra orsaker än att det helt enkelt är för mycket. Då är det första jag göra att lämna bort motionen.

Och det är det första jag inte borde.

Men i vardagshetsen övertalar jag mig själv att det inte är viktigt. Att motionen inte bara är tidskrävande i sig, utan att det också faktiskt kräver en rejäl insats av mig både före, under och efter träningspasset.

Det jag glömmer bort är att motion är en uppåtstigande spiral. När jag är trött men motionerar får jag mer energi och sover bättre. När jag är trött och den enda sport jag ägnar mig åt är att swappa Netflix-serier känner jag mig sämre och sover sämre.

Jag tar väldigt lång distans till träningshets och jag tål inte träningskonton på instagram.

Men det här är en vänlig påminnelse till mig själv, kanske dig också: det första jag inte borde göra när det är mycket är att lämna bort motionen.

Från i vintras då dansen var en integrerad del av min vardag. Saknar lite!

Från i vintras då dansen var en integrerad del av min vardag. Saknar lite!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tillstånd att bara vara

Jag är en laglydig människa.

Jag har aldrig snattat. Aldrig förskingrat pengar. Jag går inte mot rött — inte ens klockan tre på natten.

Jag använder cykelhjälm och reflexväst. Jag har en cykellampa både bak- och fram på cykeln. Jag cyklar faktiskt på trottoaren, men det är bara för att bilisterna i Vasa har ingen aning om hur de ska förhålla sig till cyklister på vägen och jag har gjort bedömningen att det är säkrare att cykla på trottoaren.

Men i övrigt är jag alltså en laglydig människa.

För om det någonstans står skrivet svart på vitt att jag ska eller inte ska göra något — då är jag väldigt mån om att följa det.

Jag är bra på att följa regler och föreskrifter, men sämst på att lyssna på mina egna begränsningar.

I Brene Browns bok “Trotsa vildmarken” läste jag om hennes knep för att hantera det här. Hon skriver tillstånd till sig själv. Alltså faktiska, formella tillstånd som hjälper henne att följa hennes egna begränsningar och lyssna på hennes egen ork.

Tillstånden kan låta i stil med: “Härmed ger jag mig själv tillstånd att se på TV resten av dagen. Undertecknat: Brene Brown”.

Fantastiskt, eller hur?

Så det gör jag idag, ger mig tillstånd att bara vara.

Och så en garderob-blomma på det.

Och så en garderob-blomma på det.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Carpe daim!

Vad är det första du gör när du kommer hem?

Nej, det här är inte bara ett typiskt och välbeprövat sätt att inleda ett blogginlägg på, utan jag är uppriktigt intresserad.

För jag har märkt av att jag har en hemsk hemkomstvana.

Till skillnad från vad en skulle kunna tycka att vore rimligt att göra efter en lång arbetsdag såsom att byta till mjukiskläder, ta en tupplur eller chilla, gör jag precis tvärtom.

Jag börjar plocka i hemmet, vattna blommor, tömma diskmaskinen, tvätta kläder, puffa till soffkuddar, ställa tillbaka pennor i pennställningen, lägga böcker i bokhyllan och så vidare. Ibland kokar jag faktiskt en kopp kaffe och häller upp det i en mugg. Men sen blir jag så upptagen med att plocka och fixa i hemmet att jag glömmer att dricka det och när jag hittar koppen har kaffet kallnat.

Nej!

Jag vill bli bättre på att varva ner efter en lång jobbdag. Att inte uppleva det som att jag kommer hem från jobbet till ett annat slags “jobb”.

Jag vet att jag måste ha det något så när prydligt för att må bra. Men kan jag inte tänja mina gränser för definitionen av prydligt, så att det är okej att en grytlapp ligger på köksbänken? Eller så att en kaffekopp i diskhon inte gör så mycket.

Den här hösten tränar jag mig i den ädla och uråldriga konsten att ta det lugnt. Det är sjukt svårt men jag sätter skygglapparna för plufsiga soffkuddar och tröjor på fel ställen och slänger upp fötterna på soffbordet och ropar: Carpe daim!

WhatsApp Image 2018-09-27 at 19.06.50.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mycket av det goda

Den här veckan har inneburit mycket program och hemskt roliga sådana. Men det har jag lärt mig alltsedan barnsben att det också kan bli för mycket av det goda. Därför är jag så enormt tacksam för den här söndagen, då jag verkligen har fått vila ikapp mig.

För det har varit en hel del på sistone.

Eftersom jag endast var på plats på jobb en arbetsdag under den gångna veckan, gjorde jag flera dagars arbete på mer än vad som kan räknas som en arbetsdag, för att sedan åka på arbetsresa torsdag och fredag. Hela gårdagen spenderades i dansens tecken och jag hade en pampig avslutning på mitt Kipinäkapitel; resultatet blev alldeles underbara uppvisningar och jag är så stolt som danslärare och koreograf! ❤

Min fina +25 år hiphop-grupp som gjorde sitt livs framförande med temat  The Incredibles.

Min fina +25 år hiphop-grupp som gjorde sitt livs framförande med temat The Incredibles.

Hela maj är ganska hektisk för mig. Det brukar i allmänhet vara det för de flesta då allt ska avrundas, avslutas och firas (såklart) innan någon ens vågar ta sig an ett sommarlov eller en semester.

Så tyvärr har mina energilågor främst gått åt att upprätthålla de mest basala funktionerna utöver allt det roliga jag har på programmet.

Men tur är det väl ändå att det endast är roligt på programmet, det skulle kunna vara annorlunda.

Sköt om er, alla läsare ❤

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Alldeles för viktigt för mig

Det har knappast undgått en enda av er, som har följt med den här bloggen ens ett litet tag, att läsning är min grej. Jag skulle helst livnära mig på det om jag kunde. Nu livnär jag mig emellertid på lite annat (som för övrigt också är min grej) och det har sina följder på mitt läsande. 

Läser gör jag ju i jobbet också, en hel del till och med. Men den skönlitterära läsningen har varit som en avlägsen, ljuv dagdröm under den senaste månaden. Visst har jag läst en del, men inte alls lika mycket som jag brukar. Och när min vardag har fyllts med så mycket annat, har läsningen fallit bort. Jag har saknat läsningen, men jag har medvetet valt att inte prioritera det just nu. 

Läsning för mig är avkoppling. Det bästa sättet för mig att varva ner är att sträckläsa en bra bok i två-tre timmar. Om jag efter en hektisk dag tar fram min bok märker jag att den första läskvarten präglas av en viss rastlöshet och otålighet. Jag ömsom tittar på telefonen, ömsom kokar te, ömsom rättar till filten eller på annat sätt har svårt att komma till ro. Men sen, när jag kommer över den där rastlöshetströskeln, då vet ni. Då är det så skönt att vaggas in i berättelsen, språket, karaktärerna. Tiden står still samtidigt som den rusar i väg.

Samtidigt är skönlitteratur för mig en ständig inre dialog. Min läsning präglas inte av ett passivt mottagande, utan jag märker att jag hela tiden förhandlar min position i förhållande till vad jag läser. Jag märker att läsningen gör att jag inombords för en konstant intervju med mig själv: Vad tycker jag om det här? Vilka tankar väcker det här i mig? Kan jag förstå varför den här karaktären gör så här? På det sättet är min läsning också en värld av reflektion och tankeverksamhet.

Jag ville inte att läsningen skulle bli ett stressmoment. En "to-do"-ruta att bocka av vid dagens slut. Nej, läsning är alldeles för viktigt för mig för att bli ett måste. Jag vill inte att läsningen ska vara kravfylld och att bristen på läsning ska väcka känslor av otillräcklighet.

Nej. Jag vill ha gott om tid på mig.
Eller lite tid men mycket ork.
Helst mycket tid, massor av ork och många möjligheter. 

I brist på att alla variabler i min läsningekvation infaller, läser jag när jag kan.

Som i dag.

Min favorithörna i vårt hem. Läshörnan.

Min favorithörna i vårt hem. Läshörnan.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Allt jag inte ska

Tomas Sjödins granne frågade honom: "Vad ska du inte göra under semestern?". 

Och jag tycker att det är en skön härlig inställning till livet i allmänhet och ledighet i synnerhet. Livet kretsar mycket kring prestationer. Ibland så till den grad att också den tid som borde vara tillägnad vila, återhämtning och lugn lätt blir ett enda bockande av den aldrig sinande to-do listan. Det behöver inte nödvändigtvis vara dåligt, för att vila är också att göra annat, men huvudsaken med en ledighet är väl ändå just det. Ledigheten. 

Idag tog jag jullov. Det är länge sedan jag har haft jullov. Nå, ett riktigt fullblodat jullov blir det inte i år heller för jag ska/borde/kan/måste skriva på min avhandling så att den blir skriven. Men jag klagar inte alls, faktiskt, för det är otroligt roligt att skriva gradu (det hade jag inte trott att jag skulle säga i höstas). Och jag är inte alls sarkastisk! 

Lite ska jag alltså studera.
Men det är mycket jag inte ska.

Jag ska inte stiga upp 6:30. 
Jag ska inte vara omotionerad.
Jag ska inte trängas på stan med en massa andra sista-minutens-julklappshandlare.
Jag ska inte sitta flera timmar vi en skärm.
Jag ska inte gå och lägga mig klockan 22 (vilt!)
Jag ska inte låta böcker vara olästa.
Jag ska inte undvika biblioteket (ja, jag har varit tvungen att göra det för jag lämnar alltid stället med ett dussin böcker som jag får bråttom att läsa. Men nu blir det mindre av bråttom och mer av tid att läsa!)

Jag ska inte heller låta bloggen stå orörd, så kika in här nu under julen för nu blir det flitigare uppdateringar! 

klappar-blogg.jpg
Jag  ska  spendera mer tid med den här julpojken ❤

Jag ska spendera mer tid med den här julpojken ❤

Vad ska du inte göra under julen?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Omvälvande stressdefinition

Det finns några meningar som har varit väldigt omvälvande i mitt liv. 
Det följande citatet hörde eller läste jag någonstans för några år sedan:

Stress är inte "mycket att göra".
Stress är en oklar uppfattning om vad som ska göras,

när det ska göras och hur det ska göras.

Ungefär hela min världsbild förändrades när jag hörde de orden. 

Ända sedan jag hörde de här orden har jag haft en helt annan attityd till stress och tidsanvändning. Jag tycker inte jag är stressad när jag harr mycket som måste göras - så länge jag vet vad som förväntas av mig. Däremot vet jag, att det går att uppleva stress över att man helt enkelt inte räcker till, man har brett ut sig som ett för tunt lager smör på en färsk brödskiva. Den stressen har jag också upplevt. Men jag tror att både definitionerna samtidigt kan gälla.

Ni kan få en bild på min garderobsblomma. Hemskt ostressad sådan.

Ni kan få en bild på min garderobsblomma. Hemskt ostressad sådan.

Stress kan jag känna, när jag har en enda sak på mitt schema (gradun är ett praktexempel) och har ingen aning om i vilken ände jag ska börja, om det ens är genomförbart, vilka krav som finns på mig och när jag förväntas vara klar. Det om någonting är stressande.

Då skjuter jag upp det obehagliga och gör allt möjligt annat; rensar skåpen, städar kökshyllorna, möblerar om, tvättar fönstren - you name it. Inte i rofylld lust, utan av i andan av ren och skär frenesi och förträngning.

Som tur är, tog jag tag i min underliggande stress och åkte ner till Åbo för handledning. Nu har jag fått en tydlig bild på vad jag håller på med, vad som förväntas av mig och också ett datum att ha som delmål. Jag har alltså eliminerat mina värsta stressfaktorer.

Jag hoppas att de här orden också kan göra lika gott i ditt liv som det har gjort - och gör - i mitt.

Jag önskar dig ett stressfritt veckoslut! 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.