Hej december

Oktobernovemberdecember

Jag blinkade en gång i början av oktober och plötsligt är det nio dagar till julafton.

Som barn var jag alltid förundrad över vuxna som ojade sig över hur fort tiden går, men nu sällar jag mig (smått förbryllad och förvånad) till den skaran.

I oktober och november var jag sjuk i fyra veckor (lyckligtvis bara en ordentlig höstinfluensa trots att den var väääldigt långdragen) och jobbade väldigt mycket med olika projekt under den resterande tiden.

Det kändes varken som att jag var mamma eller ledig under de här månaderna och därför är det med öppna armar jag omfamnar decembermånad nu.

Och vilken fin månad det har varit hittills.

Inte bara vädermässigt – för wow vilket härligt vinterlandskap och många soldagar vi har fått – utan även i övrigt.

Jag har fått fira julfester, en disputation och viktiga milstolpar. Det har varit kul men mycket.

Jag har också fått goda nyheter om att min första artikel som jag har slitit med i ett år är accepterad i en tidskrift! Min första publikation någonsin!

Så nu får jag äntligen börja varva ner och blicka tillbaka över året och inte bara jobba på.

Jag är så tacksam över att äntligen kunna vila när M tar sina tupplurer, för hur mycket jag än älskar att ha många eld i järnen är jag i väldigt stort behov av att få ta det lugnt och hämta andan.

Och jag hoppas hitta mer tid och rum för mitt skrivande, både här men också i övrigt nu i december och framöver.

Jag önskar dig en härlig återstående adventstid, kära du.

I blöt

Varför är jag en sådan som ständigt ska lägga mig i blöt?

Skriker mitt hjärta när min kropp är för trött.

De här två senaste veckorna har varit osedvanligt fullspäckade med evenemang där jag inte bara får vara deltagare utan även ska hålla i trådar, ha koll, organisera, informera och helst vara tre steg före.

Jag som ständigt finner mig i en pendelrörelse mellan aktivitet och vila tycker ibland att det vore oerhört skönt att åka snålskjuts på andra människors välvilja och initiativtagande.

Det vore så skönt att kunna dyka upp på olika evenemang fem minuter innan det börjar. Helt oförberedd, helt utan kontroll och helt utan en tanke på vad som ska hända när och hur det ska göras och vem som ska göra vad.

Bara njuta och delta. Passivt.

Men nej.

Jag vet ändå att jag inte är en sådan person. Jag är inte en sådan person som sitter tyst och deltar passivt från sidan. Jag är inte en sådan människa och jag tycker inte om det.

För jag har en röst av en orsak.

Jag har tankar, en kreativitet och olika förmågor av en orsak. När de omständigheter jag lever i inte bara möjliggör utan även uppmuntrar och erbjuder till frihet, ansvar och agency kan jag inte låta bli.

Så jag lägger mig i blöt.

Torkar mig däremellan men lägger mig på blöt igen. Gång på gång.

Jag älskar det. Egentligen. Men jag glömmer bort det ibland.

Vad jag (oftast tror att jag) vill göra om lördagkvällarna.

Vad jag de facto gör om lördagkvällarna.

Jag och nervositeten

Jag har inte sovit så väl inatt.

Jag har inte haft någon matlust på ett tag och en ofrånkomlig rastlöshet har härbärgerat i min kropp de senaste dagarna.

Min andning har på sistone varit ytlig och snabb och jag har regelbundet tvingat mig själv att låta andningen sjunka längre ner i magen.

Eller: låt mig presentera nervositeten.

Det är inte ofta jag umgås med nervositeten idag.

När jag spelar med mitt band är nervositeten långt borta för med mitt band är jag väldigt trygg: vi är många, vi stöttar varandra. Att stå scen och sjunga eller säga något helt själv är alltid lite mer nervöst, men inte heller det är så värst farligt.

I dag nådde jag ändå nya, för länge sedan glömda höjer i nervositetsväg.

Jag har nämligen börja dra träningsdanspass på mitt lokala gym och trots att jag har jobbat som danslärare i flera olika konstellationer och omgångar var jag sk*tnervös redan flera dagar innan.

För där är jag utelämnad. Om jag glömmer nåt kommer ingen till min räddning. Om jag får black out står jag där helt ensam utan bistånd.

Nå, det gick jättebra.

Det visste jag också att det skulle göra. Men den där nervositeten innan — vilken plåga.

Jag är ändå glad. Jag är stolt. Allt gick bra. Det var kul.

En throwback till sommaren och en betydligt mer färggrann Mindy.

Störande positiv

Jag lyssnade på ett av mina favorit radio- och podcastprogram Eftersnack (finns på Arenan — jag älskar public service!)

Och av allt det goda och kloka som samtalsdeltagarna uttryckte fastnade jag särskilt för det de pratade om att man i vår samtid ska vara stressad och utsliten. När vi frågar “hur går det” av varandra (särskilt på jobbet), är ett standardsvar: “Nåå… det är mycket nu!”.

Grejen är att jag tror faktiskt att det är mycket för många. Jag vet att många har för mycket att göra med tanke på dygnets tjugofyra timmar. Det vill jag på inget sätt förminska.

Dessutom är jag en ivrig anhängare av bekräftande kommunikation; att alltid lyssna och bekräfta känslan som någon uttrycker, helt oavhängigt kalla fakta.

Jag har själv varit bränd av att ha för mycket och insåg (först långt efteråt, förstås) att jag till stor del hade mig själv att skylla (om en syndabock nu prompt måste hittas, fast jag tror inte att det är fruktbart att söka efter bovar faktiskt)

Grejen är alltså att jag upplever att det diffusa subjektet samhället har det diffusa objektet krav på mig, men jag glömmer lätt bort att jag också har rätt att sätta det tydliga objektet gränser emot detta samhälles krav.

Jag vill alltså inte nöja mig med att saker händer till eller åt mig utan jag vill tro att jag också kan påverka. Om inte annat så min inställning.

Nu är jag störande positiv, jag vet. Så jag slutar här.

Lagom är nog

Vi försöker.

Vi sköter våra jobb så väl vi kan, är artiga mot kassapersonalen, klär oss enligt väder, mode men försöker ändå upprätthålla en personlig stil, en egen touch på det mainstreama.

Vi handlar närproducerad mat för bonden behövs och slentrianmässigt äter vi vår frukostgröt för charmen med tarmen. Vi går våra motionsrundor, väljer trapporna och cyklar till jobbet ibland. Kolesterolet, ni vet.

Vi för våra barn på dagis, våra hundar på hunddagis och hämtar dem igen efter utfört värv.

Vi breder ut våra liv som en för liten klick smör på en för stor macka och hoppas att ingen, allra minst vi själva, märker hur ofta det torra bröder växer i munnen, fastnar i halsen.

För blir vi medvetna om det kräver vi mer, mer, mer av oss själva. Mer än vi har. Väldigt mycket mer än vi orkar.

Vi är obekanta för ordet lagom; dess innebörd har aldrig bekommit oss. Dess lagar har aldrig härskat över oss.

Vi är barn av vår tid och kan inget annat.

Men idag tänker jag på ordet lagom. Och jag tänker, att just idag får det vara bra nog.

Kanske (alla) andra dagar också.

En lagom på biblioteket.

Texten kan ses som en pastisch på Fredrik Backmans författarskap. Särskilt Björnstad som jag läser (för andra gången) just nu.

Tack Fredrik för att du väcker till skrivlust och eftertanke.

Så mycket bättre

Jag har handlat de sista julklapparna och slagit in dem. 

Tänk att något så banalt kan bli ett sådant hjärnspöke, få en så hög tröskel. Men tänk hur snabbt tröskeln sjunker när man får göra det i gott sällskap. 

Att jag har handlat och slagit in julklappar, är alltså inte hela sanningen, för också de mest vardagliga sysslorna ändrar skepnad när man får göra det i goda vänners lag. Och när goda vänners lag är melodin hör många (långa) kaffepauser, skratt, löjliga presentförslag och roliga anekdoter till.

Jag får konstatera: så mycket, blir så mycket bättre, lättare och roligare när man inte gör det ensam. 

Mera sådant, ja ja tack!

Dessa! Saknar! Snart ses vi! 

En stilla stund på jorden

Jag stänger av allt surr och stök.

Lägger telefonen på ljudlös. Stänger av TV:n, datorn. Låter tystnaden landa. Och precis som den alltid gör börjar den berätta, tystnaden. Det är alltid och enbart i tystnaden efter en impulsfylld dag som tystnaden hörs bäst.

Och idag, berättar tystnaden om hur människan till stor del finns till för andra. Hur vi människor ställer upp för andra människor. Vi sköter hushåll, kanske en familj, vi ställer upp på jobbet, i hobbyerna, i organisationer och föreningar.

Människan räcker till för så många.
Det är bra, det är fint — ja, jag uppmuntrar till generositet och hjälpsamhet.

Men också det här kan ibland bli för mycket. Som en vän en gång sade: “Det är som att breda ut sig själv som smör på en alldeles för stor smörgås”.

***

Om allt det här berättar tystnaden. Och i den här talande tystnaden, hör jag också, att just här, just nu, behöver jag inte räcka till för någon annan än mig själv.

Jag får bara njuta av en talande tystnad, och en stilla stund på jorden.

Om en talande tystnad i söndags.

Det första jag inte borde

När det är mycket, när det faktiskt inte alls finns andra orsaker än att det helt enkelt är för mycket. Då är det första jag göra att lämna bort motionen.

Och det är det första jag inte borde.

Men i vardagshetsen övertalar jag mig själv att det inte är viktigt. Att motionen inte bara är tidskrävande i sig, utan att det också faktiskt kräver en rejäl insats av mig både före, under och efter träningspasset.

Det jag glömmer bort är att motion är en uppåtstigande spiral. När jag är trött men motionerar får jag mer energi och sover bättre. När jag är trött och den enda sport jag ägnar mig åt är att swappa Netflix-serier känner jag mig sämre och sover sämre.

Jag tar väldigt lång distans till träningshets och jag tål inte träningskonton på instagram.

Men det här är en vänlig påminnelse till mig själv, kanske dig också: det första jag inte borde göra när det är mycket är att lämna bort motionen.

Från i vintras då dansen var en integrerad del av min vardag. Saknar lite!

Tillstånd att bara vara

Jag är en laglydig människa.

Jag har aldrig snattat. Aldrig förskingrat pengar. Jag går inte mot rött — inte ens klockan tre på natten.

Jag använder cykelhjälm och reflexväst. Jag har en cykellampa både bak- och fram på cykeln. Jag cyklar faktiskt på trottoaren, men det är bara för att bilisterna i Vasa har ingen aning om hur de ska förhålla sig till cyklister på vägen och jag har gjort bedömningen att det är säkrare att cykla på trottoaren.

Men i övrigt är jag alltså en laglydig människa.

För om det någonstans står skrivet svart på vitt att jag ska eller inte ska göra något — då är jag väldigt mån om att följa det.

Jag är bra på att följa regler och föreskrifter, men sämst på att lyssna på mina egna begränsningar.

I Brene Browns bok “Trotsa vildmarken” läste jag om hennes knep för att hantera det här. Hon skriver tillstånd till sig själv. Alltså faktiska, formella tillstånd som hjälper henne att följa hennes egna begränsningar och lyssna på hennes egen ork.

Tillstånden kan låta i stil med: “Härmed ger jag mig själv tillstånd att se på TV resten av dagen. Undertecknat: Brene Brown”.

Fantastiskt, eller hur?

Så det gör jag idag, ger mig tillstånd att bara vara.

Och så en garderob-blomma på det.

Carpe daim!

Vad är det första du gör när du kommer hem?

Nej, det här är inte bara ett typiskt och välbeprövat sätt att inleda ett blogginlägg på, utan jag är uppriktigt intresserad.

För jag har märkt av att jag har en hemsk hemkomstvana.

Till skillnad från vad en skulle kunna tycka att vore rimligt att göra efter en lång arbetsdag såsom att byta till mjukiskläder, ta en tupplur eller chilla, gör jag precis tvärtom.

Jag börjar plocka i hemmet, vattna blommor, tömma diskmaskinen, tvätta kläder, puffa till soffkuddar, ställa tillbaka pennor i pennställningen, lägga böcker i bokhyllan och så vidare. Ibland kokar jag faktiskt en kopp kaffe och häller upp det i en mugg. Men sen blir jag så upptagen med att plocka och fixa i hemmet att jag glömmer att dricka det och när jag hittar koppen har kaffet kallnat.

Nej!

Jag vill bli bättre på att varva ner efter en lång jobbdag. Att inte uppleva det som att jag kommer hem från jobbet till ett annat slags “jobb”.

Jag vet att jag måste ha det något så när prydligt för att må bra. Men kan jag inte tänja mina gränser för definitionen av prydligt, så att det är okej att en grytlapp ligger på köksbänken? Eller så att en kaffekopp i diskhon inte gör så mycket.

Den här hösten tränar jag mig i den ädla och uråldriga konsten att ta det lugnt. Det är sjukt svårt men jag sätter skygglapparna för plufsiga soffkuddar och tröjor på fel ställen och slänger upp fötterna på soffbordet och ropar: Carpe daim!