människor

Med andra

Igår var mitt kök fullt av människor som jag älskar att dela livet med.

Köket fullkomligen svämmade över av goda rätter och högljudda skratt. Hur ofta skrattar vi så mycket i vuxen ålder så att ögonen rinner och magmusklerna ömmar?

Alldeles för sällan.

Mycket finns skrivet och forskat om kökets betydelse och den gemensamma måltiden. En av byggstenarna i en av världens största religioner bygger just på den, den delade måltiden. Och mat är väl en av de mest uppenbara grundvalarna i det kulturella arvet.

Mat blir alltid godast när den lagas tillsammans.

Livet är alltid bäst när det delas med andra.

Ett helt annat kök från en helt annan tidpunkt, men också då med ett gäng fina människor som jag älskar att dela livet med. Vissa på bild, många utanför. ♥

Ett helt annat kök från en helt annan tidpunkt, men också då med ett gäng fina människor som jag älskar att dela livet med. Vissa på bild, många utanför. ♥

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Med de bästa av team

Människan är en slittålig varelse.

Det har jag sett i andra så många gånger. I mig själv också, ibland. Människan uthärdar mycket. Mycket mer än vad som alla gånger är nödvändigt. Jag har så många exempel på att människan är stark, att ensam är stark.

Men människan är ett flockdjur, ändå, i grund och botten. Och det medger till och med jag som gillar att umgås med mig själv, och behöver mycket tid för att få göra det. Men när det krisar, när det stormar och när yttre påtryckningar blir för mycket söker sig människan till flocken. Till andra människor. Oavsett hur introvert man är.

Och just därför är det så viktigt att ha en flock att söka sig till. En flock bestående av pålitliga och trofasta människor. Människor som backar upp, stöttar och står på samma sida när det stormar.

För fastän människan är slittålig och stark är hon totalt utelämnad utan ett team.

Och därför är jag tacksam för att jag är omringad av sådana här människor — både privat och professionellt. Vad ensamt det skulle vara utan de många positiva och stöttande människorna i mitt liv.

Ett av mina många team. Ett av mina många bra team.

Ett av mina många team. Ett av mina många bra team.

Har du någon att vända dig till när det viner i knutarna eller stormar riktigt ordentligt?
Det är min innerliga önskan att just du har det.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Röster i mitt huvud

Jag hör röster i mitt huvud.

Inte alltid men mer ofta än sällan.

Mitt första minne av att höra röster är från när jag skrev ett prov i matematik i fyran. “Håsa int” (skynda inte) sa den ena rösten. “Minns nu vart du skulle sätta decimaltecknet” sa den andra. Det var min pappa och min storebror. Vi hade tränat och räknat hela veckan, och nu var deras närvaro nästan påtaglig när jag skrev det där provet.

Andra gånger — speciellt sådana gånger när jag för mitt liv inte kan förstå hur en annan människa tänker — hör jag de ord som min farmor ofta säger: “Leva, låta leva”. Och genast mattas min ilska av. För det är avväpnande ord, det där.

Och senast igår hörde jag min favoritröst.

Jag hade en mental breakdown och var förbajskad på mitt känsliga hjärta och på egoistiska personligheter och tillståndet i hela frikkin världen då jag hörde rösten: “Nu Mindy ska du äta ett kvällsmål, ta en varm dusch och sedan gå och lägga dig”. Och tro mina ord. Jag var bara genomtrött. Nu efter en lång natt minns jag knappt orsakerna till gårdagens meltdown.

Foto: Ebba Åström (kolla in hennes inspirerande flöde:  blomsterbvcken )

Foto: Ebba Åström (kolla in hennes inspirerande flöde: blomsterbvcken)

Människorna vi omger oss av, instagramkonton vi följer, böckerna vi läser och poddarna vi lyssnar på blir rösterna i vårt huvud. Vet vi ens om hur mycket de här rösterna influerar oss?

Rösterna i vårt huvud kan bygga upp och vårda. Förhoppningsvis gör de det.

Men jag har också lyssnat till röster som har skadat, rivit ner och sårat djupt. Alldeles för många hör röster som skadar, river ner och sårar djupt. Och alldeles för många umgås alldeles för mycket med just de här destruktiva rösterna.

Därför är jag tacksam för att rösterna i mitt huvud är milda och omsorgsfulla.

Och om jag är någons röst i någons huvud hoppas jag innerligt att jag endast är mild och omsorgsfull. Att jag endast bygger upp och vill väl.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Går den extra milen

Få saker berör mitt hjärta som när människor är snälla och fina med varandra.

Jag brukar spendera pinsamt långa sessioner på youtube med sökorden “random act of kindness” och “restore faith in humanity” och liknande. Och precis varje gång slutar det med en bölande Mindy vars hjärta inte kan inrymma den godhet och vänlighet som finns i människor. Som ändå finns i människor.

Det är en hoppfull tanke att det finns människor som gör det där jag själv kanske bara överväger att göra. Att det finns människor som faktiskt går den där extra milen och förändrar världen lite lite för varje steg de tar. Och jag vet att de här människorna inte bara finns på youtube.

Igår hade min mammas kolleger från skolan har ordnat en “Grattis till nya jobbet”-överraskningsfest. De hade ägnat veckor åt planering, fuffens och samplanering med min familj på Blomsterbacken. Hur omtänksamt?

Samma kväll plingade det på vår dörr (skygg som jag är för oväntade pling på dörren vågade jag inte öppna — som tur har jag en Samuel) och in steg två hjärtegoda vänner och kom med vardagsmotivation och pepp och kärlek. Hur fina?

Det är en enorm tröst för mig, att det behövs så lite för att göra så mycket. Och om vi får tro Morgan Freemans karaktär i filmen Evan Almighty är det precis så vi förändrar världen; genom en slumpmässig, vänlig handling i taget.

Två stycken som blev offer för varsin slumpmässig vänlig handling igår. Min mamma och jag ❤

Två stycken som blev offer för varsin slumpmässig vänlig handling igår. Min mamma och jag ❤

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kvinnorna i mitt liv

Det finns en bok av Liza Marklund som heter Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.

Låt det sjunka in en sekund.

I min Bibel står det inget om den här platsen, så det må nu vara hur det vill med sanningshalten i titeln. Men platsens faktiska existens är ovidkommande i sammanhanget, för tvivelsutan är det en talande titel. Det är ett slagkraftigt uttryck som lämnar mig ... inte mållös, men fåordig, trots att mycket kan sägas om hur kvinnor behandlar varandra då de gör det som värst.

Jag vill inte gå in på den rivalitet som kan uppstå kvinnor emellan. Jag vill inte skriva om den outtalade konkurrensen och de många implicita reglerna. Nej, jag vill inte göra det, för uppriktigt sagt är jag utled dem, och ett sådant inlägg skulle vara bortom deprimerande läsning.

Istället vill jag tala om några fantastiska kvinnor jag har i mitt liv, både privat och yrkesmässigt. Jag vill berätta om kvinnor som pushar, uppmuntrar och hejar. Jag vill berätta om Entreprenören som jag nyss har utnämnt till min personliga mentor. Entreprenören driven av drömmar som hon förverkligar steg för steg samtidigt som hon hjälper andra att göra detsamma.

Låt mig få nämna Ledaren som är så generös med komplimanger och uppmuntrande ord, och som alltid talar om andra människor med positiva epitet. Låt mig få tala om Mamman som är mamma till långt fler barn än hennes biologiska, men inte nog med det; hon är också föreståndare och kreativ ledare, före detta politiker och what not.

Alla de här, och många fler. 

Foto: syster Ebba Åström

Foto: syster Ebba Åström

Kvinnor. Låt oss heja på varandra, unna varandra och glädjas med varandra.
Människor. Låt oss heja på varandra, unna varandra och glädjas med varandra.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inte endast mina syskon

Dagens matbordsdiskussion med min Åströmfamilj kretsade kring vem som är mest lik vem i syskonskaran. Inte så mycket till utseendet som till sättet och preferenserna. Jag kan inte påstå att vi kom fram till någon slags konsensus, men en konklusion av diskussionen är ändå: vi är alla olika på vissa sätt, men hemskt lika på många andra.

Jag är lik min storebror vad gäller musikaliteten, förmågan att grotta ner sig i olika fenomen och konfliktobekvämheten.

Jag är lik min enda syster vad gäller kreativiteten, förkärleken för regnmys och singer-songwriter musik.

Jag är lik min lillebror, den äldre, i att vi är mer lagda åt det humanistiska hållet (framom det matematiskt-naturvetenskapliga hållet som våra övriga syskon) och att vi älskar torra ordvitsar och dadjokes.

Jag är lik min lillebror, den yngre, i att vi kan bli otroligt stressade på saker som borde fungera men som inte gör det. Den mest udda delen av min humor delar jag också med min yngsta bror.

Vi är olika på en mängd sätt, men väldigt lika på många andra.

Mina galna, härliga, älskade syskon ♥

Mina galna, härliga, älskade syskon ♥

Och kanske det här är en allmängiltig princip.

Kanske den här konklusionen är något som gäller — inte endast mina syskon — utan alla jag möter. Alla, oavsett hudfärg, religion, etnicitet eller andra egenskaper som i första hand tyder på olikhet: vi kanske är olika på många sätt, men vi är lika på många andra, ofta fler, sätt.

Och det är både fördomsfullt och naivt av mig att inte kunna se de här likheterna i mina medmänniskor.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Ett hej från people-pleasern

Det finns två möjliga ingångar till det här inlägget.

1) Jag är en people-pleaser av rang (jag finner inte något lämpligt och motsvarande svenskt begrepp åt people-pleaser!?).

Eller:

2) Jag är varje telefonförsäljares och egenföretagares dröm!

Beroende på hur man vill se på det.

För jag vill ju vara snäll. Mest hela tiden. Jag vill inte medvetet göra någon illa, och helst vill jag att alla ska ha det bra och vara nöjda. Om det så än är på min monetära eller metaforiska bekostnad.

Många gånger har min egenskap av att se till så att andra blir nöjda, resulterat i att jag har köpt tjänster och varor av dem som jag antingen inte vill ha eller helt enkelt inte har råd med.

Det är lätt för människor som inte fungerar på samma sätt som jag att tänka: ”men sluta larva dig! det är ju bara att säga nej, det är väl inte svårare än så!” men då säger jag nej. För det är faktiskt svårare än så.

WhatsApp Image 2018-08-23 at 19.11.12.jpeg

I början av det här inlägget skrev jag att det inte finns något lämpligt svenskt ord för people-pleaser. Men egentligen vill jag rikta min kritik och problematisera det engelska ordet i första hand. Bokstavligt översatt blir ju people-pleaser människotillfredsställare. Och det stämmer kanske delvis men ändå inte alls.

För det är inte det att jag vill vara människor till lags, utan jag vill människor väl.

Jag vill att telefonförsäljaren ska ha en bra dag och sköta sitt jobb väl. Jag vill att den som säljer överprisatta handtvålar i shoppingcentret ska ha några enstaka kunder varje dag så att pengarna går runt och verksamheten kan fortgå.

Jag vill bara att alla ska ha det bra — i vilken värld är det en dålig egenskap?

Men även de bästa egenskaperna måste förädlas och förfinas. Och det gäller också egenskapen att vilja väl på sin egen bekostnad. I synnerhet om det är frågan om en monetär bekostnad.

Så då måste jag träna mig i den ädla och förvånansvärt komplicerade konsten i att säga nej tack. Artigt, alltid vänligt men likväl bestämt. För det är det enda rimliga. Det är sjukt svårt, men jag kan å andra sidan inte göra en årsprenumeration på bambustrumpor. Det är inte rimligt.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Livgivande relationer

Vill man så tror jag att det är möjligt att krasst dela in sina relationer i de som ger och de som tar.

De relationer som ger är de som frammanar skratt, glädje, äkthet, hopp och alla andens frukter.

De relationer som tar är de som drar ner, gör en modfälld och tung till sinnes. Efter varje möte känns det som att man har tappat några deciliter livslust. För att dra det till sin spets då.

Sammanfattningsvis: 
livgivande och livdränerande relationer

Jag hoppas innerligt att just du kan räkna de flesta av dina relationer till den första kategorin. 

Inte för att vi ska avsäga oss relationer som inte i första hand ger liv. Tvärtom är det ibland just i de här relationerna vi behövs som mest. För kanske just den här personen, som för tillfället råkar ta mer än den ger, behöver just mitt skratt, just min glädje för att orka. Vilken vän vore jag om jag inte fanns till hands just då?

Jag säger inte heller att vi självcentrerat ska utgå endast från våra behov i våra relationer och helt och hållet strunta i det ofrånkomliga faktumet att en relation är ett tvåpartsavtal. Vi finns till för varandra. Jag för dig, du för mig.

Det jag däremot säger är att det är enormt viktigt att fylla sitt liv med människor som ger just det. Liv.

Människor som frammanar skratt, glädje och alla andens frukter. Människor med vilka man kan umgås oavsett befintligt tillstånd. Och människor som alltid gör att det befintliga tillståndet blir snäppet bättre.

Just idag har jag fått näring till mina livgivande relationer. Och det är jag oerhört tacksam för.

vänner
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Varhelst det finns människor

En sak är säker. Finns det människor finns det utmaningar.

Varhelst människor är församlade är sannolikheten stor att det i något skede kör ihop sig.

Inte för att jag tror att människor medvetet söker bråk och stök, utan för att människor har egna viljor, starka åsikter och en röst att förmedla dessa med. Och för att andra människor har andra viljor, lika starka åsikter och minst lika starka röster att förmedla dessa med.

Så det är ganska oundvikligt att det kör ihop sig ibland.

Det kan bli lite smågnabb, några sura miner, ett par himlande ögon. Eller så kan det bli fullt ut mayhem. Men det är säkert: varhelst det finns människor finns det utmaningar. Och varhelst det finns människor finns en stor risk för konflikt.

Det kan vara väldigt skrämmande det här. Jag, som inte gärna deltar i konflikter, skyr helst tillfällen där konflikter uppstår.

Men i en av mina favorit podcasts talar de om att det viktigaste inte är hur ofta konflikter förekommer mellan människor — snarare på vilket sätt de löses (om de löses över huvud taget).

Det ger mig stor tröst och mycket mod. Det är inte farligt med konflikter. Det är bara viktigt att lösa dem konstruktivt.

För hu vad tråkigt det skulle vara om det inte skulle förekomma lite gnistor ibland, och om vi alla vore en odefinierbar grå massa av likasinnade.

Så egentligen: vilken tur det är att varhelst det finns människor finns det utmaningar.
För där finns också enorm potential och glädje.

Mina stackars vänner poserar här på bloggen i ur och skur, i väldigt olika sammanhang. Aldrig är min mening att peka ut någon, och jag skulle aldrig skriva om en person som kan förknippas med en bild i bloggen. Bara så att ni vet. Anyhow; den här bilden är från en väldigt fin och konfliktfri sensommardag i fjol. Veneziaden 2017.

Mina stackars vänner poserar här på bloggen i ur och skur, i väldigt olika sammanhang. Aldrig är min mening att peka ut någon, och jag skulle aldrig skriva om en person som kan förknippas med en bild i bloggen. Bara så att ni vet. Anyhow; den här bilden är från en väldigt fin och konfliktfri sensommardag i fjol. Veneziaden 2017.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Nedslag i telefonbilder

Mitt telefonminne är ständigt fullt vilket gör att jag med jämna mellanrum är tvungen att gå igenom bilder och övrigt, i jakt på sådant som går att radera eller flytta över till en extern hårddisk. Innan jag gör det vill jag dela med mig av några godbitar ur mitt bildflöde på telefonen.

Bild från februari 2016. Vårt fadderbarn Sibel och jag på hennes dop i februari 2016. Hennes fina mors blogg hittar ni  här .

Bild från februari 2016. Vårt fadderbarn Sibel och jag på hennes dop i februari 2016. Hennes fina mors blogg hittar ni här.

Bild från mars 2016. Samuels lyxmorgonmål-på-säng. Skulle inte sitta fel imorgon.

Bild från mars 2016. Samuels lyxmorgonmål-på-säng. Skulle inte sitta fel imorgon.

Bild från juni 2016. Idyllen ja. Min pappas mästerverk. Gäststugan  torpet  i sommarsken

Bild från juni 2016. Idyllen ja. Min pappas mästerverk. Gäststugan torpet i sommarsken

Bild från november 2016. Obligatorisk flygplansbild. Vi flög från Åbo till Vuokatti. Att se solen efter veckor av kaamosmörker var ett välbehövligt underverk.

Bild från november 2016. Obligatorisk flygplansbild. Vi flög från Åbo till Vuokatti. Att se solen efter veckor av kaamosmörker var ett välbehövligt underverk.

Bild från Åbo, december 2016. Någon vecka innan vi flyttade. Jag minns hur nostalgisk och vemodig jag kände mig i det här skedet av åboslutspurten.

Bild från Åbo, december 2016. Någon vecka innan vi flyttade. Jag minns hur nostalgisk och vemodig jag kände mig i det här skedet av åboslutspurten.

Bild från december 2016. Vi "spelade sällskapsspel" i Torpet, mina syskon, svägerskan, Samuel och jag. I verkligheten skrattade vi ihjäl oss medan vi planerade hur vår mors juluppdrag. I 19 år har hon planerat juluppdrag åt oss på julaftonsmorgon, nu var det ombytta roller. Mer om det i ett inlägg i december!

Bild från december 2016. Vi "spelade sällskapsspel" i Torpet, mina syskon, svägerskan, Samuel och jag. I verkligheten skrattade vi ihjäl oss medan vi planerade hur vår mors juluppdrag. I 19 år har hon planerat juluppdrag åt oss på julaftonsmorgon, nu var det ombytta roller. Mer om det i ett inlägg i december!

Bild från december 2016. Min Samuel och jag på väg på ugly sweater party!

Bild från december 2016. Min Samuel och jag på väg på ugly sweater party!

Bild från december 2016. Min sista KDC show. Hjärtesorg och översvallande tacksamhet.

Bild från december 2016. Min sista KDC show. Hjärtesorg och översvallande tacksamhet.

Bild från april 2017. Mina syskon, ingifta och jag klädde ut oss till sjukvårdspersonal på påsk. Vi reste runt i ambulansen (mina föräldrars amerikanska minivan) och underhöll nära och kära. Allt sådant tokigt med de här typerna.

Bild från april 2017. Mina syskon, ingifta och jag klädde ut oss till sjukvårdspersonal på påsk. Vi reste runt i ambulansen (mina föräldrars amerikanska minivan) och underhöll nära och kära. Allt sådant tokigt med de här typerna.

Bild från mars 2017. Att jag får dela allt det här med honom. ❤

Bild från mars 2017. Att jag får dela allt det här med honom. ❤

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.