läst på sistone

Läst på sistone: att bli sedd

Att bli sedd hör väl till en av människans mest grundläggande behov. Mina tre senast lästa böcker har på olika sätt behandlat just det här.

Lärarrummet.jpg

Annika Luther (2013) Lärarrummet

Jag som har haft en så motig relation till Luthers ungdomsromaner tänkte äntligen när jag läste den här vuxenromanen!

Titeln kanske inte väcker omedelbart intresse; vad häftigt kan tänkas hända i en skola, än mer i ett lärarrum!? Men låt er icke luras — det händer absolut grejer! I boken får vi följa med en handfull lärare, både professionellt och privat och ni skulle bara ana vilka intriger och vilket drama som kan utspela sig i lärarrummet.

Som pedagog och lärare intresserade den här mig av naturliga orsaker. Jag gillade särskilt att den handlade mycket om att se sina studerande, se sina kolleger men också se och vara lyhörd för sig själv. Det var gripande.

Därför tror jag också att den här boken har mycket allmänmänskligt som kan tilltala vem som helst. Också dig.

Moxie.jpg

Jennifer Mathieu (2017/2018) Moxie

En high-school miljö med ett förstelnat socialt klimat. En modest ung tjej som inspireras av sin mammas punkperiod i tonåren och börjar göra uppror mot det rådande systemet i skolan med hjälp av en egengjord-tidning (eller fanzine) kallad Moxie. Det är premissen för boken.

Jag måste säga: det här känns fräscht!

Trots att jämställdhet och feminism länge, länge har behandlats i litteraturen känns det här nytänkande och 2019. Stundvis upplevde jag att händelserna i boken var snudd på överdrivna, men å andra sidan kanske just det var nödvändigt för handlingsförloppet.

En perfekt crossover-roman om hur vi kan arbeta för att både individer och större grupper kan känna sig sedda och trygga på ett individuellt, samhälleligt och institutionellt nivå.

Allt det här är boken utan att för den skull vara raljerande och predikande.

Åh, kom och se här.jpg

Hannele Mikaela Taivassalo (2010) Åh, kom och se här

Jag är ett stort fan av Taivassalo, och den här redan åtta år gamla romanen gör mig absolut inte besviken.

Redan från första början vet vi hur boken kommer att sluta, men vem och vad som leder fram till slutet vet vi inte. Den allvetande berättaren i boken är en så kallad trappdväljare; hon smyglyssnar på invånarna i huset med de tunna väggarna. Särskilt lägenheten där kvinnan bor tillsammans med sin bror och hans dotter ligger i hennes intresse.

Som alltid i Taivassalos romaner är språket underskönt och fritt strömmande. Berättelsen förtäljs nästan på ett sugande, suggestivt sätt vilket gör att jag inte vill (kan!) sluta läsa. Det är en roman om längtan, att färdas, om stora, svåra val och livets förgänglighet.

Det är en mer krävande bok, det medger jag, men jag kan tipsa om recensionen på Svenska Yle som stöd för läsningen.

Riktigt fin läsning!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: det handlar om identitet

Jag tänkte inte så mycket på det då, men nu när jag ville hitta en gemensam nämnare för mina tre senast lästa böcker märkte jag tydligt att de samtliga handlade om identitet.

Det här med identitet är givetvis väldigt mångfacetterat och kan belysas på olika sätt, så läs vidare för att veta hur ras, religion och kultur framställs och problematiseras i de skönlitterära verk som jag har läst på sistone.

Hur fin och tilltalande pärmbild!?

Hur fin och tilltalande pärmbild!?

Jodi Picoult (2016/2018) Små stora saker

Den här är omvälvande.

Det handlar om afroamerikanska Ruth som i tjugo år har jobbat som barnmorska på ett sjukhus. En tragisk händelse tillsammans med ett par nyblivna föräldrar, som öppet visar att de tillhör vit makt-rörelsen, skakar om hela Ruths bild på det amerikanska samhället — och jag som läsare skakas om med henne.

Jag förargas, sörjer, skäms mycket och kan inte låta bli att beröras. Det här är en roman om rasism — både aktiv rasism men också den så förrädiska passiva rasismen — och om hur samhället tragiskt nog inte är så jämlikt som vi så gärna vill tro.

Och mest av allt: det här är en roman att sluka.

Trots att den har rejält med asiaa (viktigt budskap) är den ändå inte predikande; berättelsen flyter på och jag som läsare vill bara fortsätta läsa.

Den här boken lär göras till film med bland annat Julia Roberts och Viola Davis (från How to get away with murder) i huvudrollerna, så se till att läsa den innan det!

Inte längre nunna.jpg

Helene Hägglund (2009) Inte längre nunna

Det är redan ett par år sedan den här hamnade på min läslista. Äntligen fick jag tid att läsa den också.

Det här är en berättelse om danska Helene som går med i ett kloster redan som sextonåring. Det är en berättelse om klosterlivet, om tro och tvivel, manipulation och andligt våld. Det heter att boken är en roman, men författaren är öppen med att den är självbiografisk, så jag skulle helst vilja kalla den autofiktion.

Jag vet inte när jag ska lära mig att jag inte gillar självbiografier.

Jag fann den här bokens titel och tema oerhört intressant, men språket var platt och händelseförloppet avbröts väldigt plötsligt. Visst var det intressant men läsupplevelsen gjorde mig smått besviken.

Vill du ändå läsa om livet i ett nordiskt kloster i modern tid är det här säkert av intresse för dig!

SMS från Soppero.jpg

Ann-Helen Laestadius (2007) SMS från Soppero

Ännu en ungdomsbok av Ann-Helen Laestadius. Vackert så!

Den här handlar om Agnes som är same men bor i Stockholm. När hon besöker Soppero i Lappland ställs hon inför frågan om hon verkligen kan räknas som same: kan man vara same om man inte bor i Lappland? om man inte ägnar sig åt renskötsel? om man inte pratar samiska?

Och den större, övergripande frågan som författaren tar upp är förstås: hur ska vi förhålla oss till det komplexa ting, som identitet är.

Det här är en viktig bok som jag är glad över att jag läste. Det går undan att läsa den, och jag förundras över hur så stora, existentiella frågor kan belysas på ett så oproblematiskt och naturligt sätt som i Laestadius roman.

Läsvärd, absolut!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: möten med något nytt

Jag har på sistone haft litterära möten människor som har kommit med nya perspektiv på det som kallas livet.

Jag har bekantat mig med en vietnamesisk båtflykting, nya karaktärer i fantasyvärlden Westeros och den muslimska Amal som gör ett avgörande beslut för sin tro.

Fortsätt läsa för att få lite nya boktips!

Ru.jpg

Kim Thuy (2009/2011) Ru

Att läsa den här är som att följa med på en resa i människans hjärna; att flyta bland fragmentariska minnesfrekvenser.

Det är en berättelse om en ett barn som tillsammans med sin familj emigrerar med en båt från Vietnam till Kanada. Det är också en berättelse om en kvinna som växer upp med fötterna i två världar. En berättelse om kultur, assimilation, integrering, saknad och hopp.

Det här är en bok som jag ville läsa långsamt och låta innebörden, språket sjunka och smälta i lugn och ro. Det är en vacker, rolig och skärpt berättelse om ett livsöde som inte kan undgå att röra läsaren.

Kråkornas dans.jpg

George R. R. Martin (2005) Kråkornas fest

Sakteliga framskrider mitt Game of Thrones-projekt.

Det här är den fjärde boken i serien och jag måste säga att det var den mest tungrodda hittills. Jag tror att det till stor del beror på att den här endast handlade om karaktärer som jag inte finner så väldigt intressanta (såsom Brienne, Jamie samt andra mindre “centrala” personer). Jag saknade förstås min Daenarys, Jon Snow och Tyrion!

Men visst är det en central bok, och visst för den den övergripande berättelsen framåt. Men ändå, meh, inte riktigt min favorit. Nu har jag emellertid bara två böcker kvar!

Ser mitt huvud tjockt ut i den här.jpg

Randa Abdel-Faitah (2005/2006) Ser mitt huvud tjockt ut i den här?

Den här boken, som har drygt femton år på nacken kändes redan lite ålderdomlig. Och det, kära vänner, är ett enormt bra tecken.

Huvudpersonen i boken Amal beslutar sig för att börja bära slöja i high school, men det visar sig inte vara helt oproblematiskt. Hon möter både yttre motstånd i form av skolans formella klädkod och oförstående lärare, men det som jag främst finner intressant är Amals inre motstånd — hennes inre dialog, kanske till och med kamp.

Att den här boken kändes ålderdomlig innebär förstås att vår värld har blivit mycket mer tolerant och förstående, och det ser jag som en seger. Men dess “ålderdomlighet” är ingen ursäkt för att inte läsa den här. Den är viktigt, väldigt!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: om rädslor

Det var tre väldigt olika böcker jag samlade ihop till det här inlägget, men jag tyckte mig ändå kunna urskilja en vag gemensam faktor i alla böckerna. Och det är temat rädsla. Hur tydlig den tråden egentligen är får ni själva avgöra.

Hur som helst, här är mina tre senast lästa:

Fladdermusmannen .jpeg

Jo Nesbø (1997/2000) Fladdermusmannen

Inspirerad av mina två goda vänner beslöt jag att i år läsa igenom hela Harry Hole-serien, och därför inledde jag med den här som är den första boken i serien på (hittills) tolv böcker.

Till skillnad från typisk nordisk krim-litteratur utspelas den här boken i solvarma Australien, vilket, logiskt nog, tog udden av betydelsen Nordic Noir. Ändå är det en bok som fick mig att bita på naglarna mot slutet, helt som sig bör alltså.

Det är förstås Nesbøs första verk om Harry Hole, och i vissa avseenden tycker jag att det märks. Men som tur vet jag att Harry Hole utvecklas som karaktär, och Nesbø utvecklas som författare med tiden.

Rekommenderar alla mer lättskrämda och lätträdda läsare att ta sig an den här, den var inte alldeles för hemsk!

Tio över ett.jpeg

Ann-Helén Laestadius (2016) Tio över ett

Den här boken fängslade mig från sida ett.

Den handlar om Maja som bor i Kiruna och som varje natt ställer in klockan på tio över ett för att vara vaken när det sprängs som mest i gruvorna under staden. Hon är livrädd att hela staden en natt ska rasa, men samtidigt är hon inte alls redo att lämna sitt barndomshem. Trots det kommer en stor del av hela Kiruna att flyttas.

Med kryddor som bokklubbar, Zlatan, vänskap och tonårskärlek blir resultatet en ungdomsroman helt i min smak.

Jag älskade den här boken.

Dels är jag otroligt fascinerad av hela Kiruna och dess flytt och dess gruvor, dels ser jag något väldigt allmänmänskligt i Majas existentiella ångest.

Min största insikt var att de flesta människor har ett slags Kiruna i sitt liv, som kanske fyller dem med ångest och håller dem vakna om nätterna.

Ängelns lek .jpeg

Carlos Ruiz Safón (2008/2009) Ängelns lek

Det här är den andra boken i serien om De bortglömda böckernas gravkammare (läs min recension om del ett här).

Spoiler alert: det här är bra!

Också här kretsar handlingen kring böcker och delvis också kring De bortglömda böckernas gravkammare. Och än en gång är det en mängd frågetecken som i det här fallet leder huvudkaraktären David Martín på otippade äventyr.

Ruiz Zafón har ett väldigt kännspakt sätt att berätta. Det är omöjligt att lägga ner boken, och efteråt känner jag mig alldeles matt. Min nyfikenhet väcks, jag bara måste få läsa vidare, samtidigt som jag stundvis håller andan för det är så spännande.

Det här är utmärkt läsning för alla som behöver böcker som verkligen fångar en från sid ett. Samtidigt lämpar den sig för människor som vill läsa spänning utan att det är blod, död och förruttnelse på agendan.

Enormt bra bokserie det här — läs läs!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: livsöden värda att berättas

Jag är av den åsikten att allas livsberättelser är värda en egen bok.

Ändå finns det förstås livsöden som gör sig alldeles särskilt bra i bokformat, och på sistone har jag läst tre böcker om både verkliga och fiktiva livsberättelser (och också kanske en blandning av dessa två).

Pachinko.jpg

Min Jin Lee (2017/2018) Pachinko

Den här boken blev jag tipsad om av en vän från USA. Jag skulle vilja kalla den en generationsroman eftersom den spänner över årtionden och följer med en koreansk familj som emigrerar till Japan.

Eftersom jag automatiskt läser mycket litteratur av och om västerlänningar har jag som mål att under 2019 bredda mitt geografiska och litterära spektrum och läsa böcker om och/eller av människor från Asien, Afrika och Sydamerika. Den här boken var således ett gott val.

Generationsromaner och historiska romaner kan ibland vara sega och tungrodda, men den här hade ett behagligt flyt och en skön puls vilket underlättade läsningen. Den är informativ i det avseendet att den lyfter upp kulturella, geopolitiska och religiösa frågor i Korea och Japan — något som jag i vanliga fall inte hade fått upp ögonen för.

Den här boken har varit en ordentlig skräll i USA och jag tycker att den också förtjänar uppmärksamhet i Norden.

Boken om Kim Wall.jpg

Ingrid & Joachim Wall (2018) Boken om Kim Wall — när orden tar slut

Det här var utan tvekan rörande läsning.

Kim Wall, vars namn så tragiskt sattes på världskartan i augusti 2017, blir hedrad och, i viss mån kan jag tycka också återupprättad, genom den här boken. Hennes föräldrar har skrivit om händelserna den där sensommaren som för alltid skakade om deras liv och tragiskt nog släckte Kim Walls.

Jag älskar att Kims föräldrar vill att Kim ska bli ihågkommen som mer än ett offer — att hon var en lysande journalist gör den här boken mig verkligen medveten om.

Det är klart att det här är läsning som förargar — våldshandlingen emot Kim är så brutal och obegriplig, det är klart att det förargar — men den här boken är inte en hämnd utan det är en bok som värmer och visar på medmänsklighet och tröst i de mest ofattbara lägen.

Min fantastiska väninna.JPG

Elena Ferrante (2011/2016) Min fantastiska väninna

Jag är väldigt sen med att hoppa på Ferrante-tåget men ni vet vad man säger om hur det är med bättre sent…

Elena Ferrantes böcker har varit rejält omtalade (och utlånade) och hon har hyllats för sin träffsäkra uppväxtskildring, sitt avskalade men slagkraftiga språk och sin utsökta detaljrikedom.

Jag förstår varför Ferrantes böcker har liknats vid Knausgårds alla kamper, men eftersom jag inte gillade dem heller (vilket skandalöst erkännande!) blev jag inte heller helt övertygad av den här.

Jag måste ändå säga att jag beundrar Ferrantes sätt att skildra den speciella sorts avundsjuka och den psykologiska spänning som kan finnas barn (och människor) emellan.

Visst var den läsvärd men jag hade kanske förväntat mig lite mer eftersom den var så hajpad.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: femstjärniga böcker

Jag har läst toppenbra böcker i januari!

Det finns ändå inte en chans att hinna rapportera om allt, så därför väljer jag att ta upp tre böcker som har fått fem stjärnor av mig i min Goodreads-app.

Femstjärning litteratur på väg åt ert håll, håll i hatten och varsågoda!

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö.jpg

Håkan Nesser (2005) Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö

Den här boken minns jag att jag och min klass 7f behandlade i tiderna (åh, minnen!) Jag minns att jag gillade den redan då, men föga hade jag kunnat ana hur mycket jag skulle tycka om den här när jag läste den igen i vuxen ålder. Det är verkligen en crossover-bok!

Håkan Nesser är fenomenal. Den här boken är en slags uppväxtskildring samtidigt som det är ett mysterium. Det är humor och blodigaste allvar och allt på samma gång. Vad mera kan man egentligen begära av en god bok?

Läs den. Människor i alla åldrar. Läs den.

Så här upphör världen.jpg

Philip Teir (2017) Så här upphör världen

Ja, jag är kanske lite sen med att läsa den här.

För att säga sanningen har jag faktiskt varit lite “rädd” för att läsa den tidigare för jag trodde att den skulle vara en dystopisk miljö-apokalyps som skulle få mitt känsliga hjärta att förgås. Så fel jag hade.

Tvärtom skulle jag vilja kalla den här romanen en relationsroman.

En familj åker från huvudstaden till landet för att fira sommaren. Utan vardagens och storstadens störande element tvingas de konfrontera sig själva och sin familj på ett helt annat sätt. Samtidigt stiftar de bekantskap med människorna i grannhuset, som är en slags neo-hippierörelse (fast de skulle aldrig beskriva sig själva som så).

Jag blir nästan rädd av de otaligt många igenkännande relationella och psykologiska beskrivningarna i den här boken. Särskilt tolvåriga sonen Antons perspektiv på livet, människan, sig själv rör mig djupt.

Enormt bra. Jag tipsar samtidigt om Philip Teirs Vinterkriget. Läs den också.

Lincoln i Bardo.jpg

George Saunders (2017) Lincoln i Bardo

Det märkliga namnet till trots är det här väldigt häftig och besynnerlig läsupplevelse — jag har aldrig läst något liknande.

Min initiala reaktion var mild chock. Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till boken för det såg nästan ut som ett manus. Efter en snabb googling var jag med på noterna igen.

Det handlar om Abraham Lincolns son Willie som dör och hamnar i ett tillstånd som kallas Bardo, vilket är ett post-liv men pre afterlife-tillstånd. Han är inte den enda själen i det här tillståndet, utan bekantar sig med många andra själar som inte har velat släppa tag om livet men som inte heller vågar ge sig av. Det är deras röster som ekar.

Det är en härlig kakofoni av röster, och en mäktig läupplevelse. Absolut värd Man Booker priset. Läs!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: mysterier att lösa

Hej på er från ett soffliggande lördagsläge.

Dags att uppdatera min “senast lästa”-lista. Den här gången faller böckerna på olika sätt under rubriken “mysterier att lösa”.

Hoppas ni får inspiration!

IMG_5438.jpg

Meg Rosoff (2013/2017) Om jag försvann

Den här ungdomsromanen handlar om tolvåriga Mila som tillsammans med sin far reser till USA för att hälsa på pappans goda vän. Men några dagar innan deras avfärd försvinner pappans vän spårlöst och leder Mila och hennes far på ett äventyr i jakt efter honom.

Det här är en varm, humoristisk och speciell roman som jag bara måste gilla. Mila har ett nästan hundlikt sjätte sinne och en slutledningsförmåga i likhet med deduktionens mästare, Sherlock Holmes. Jag storgillar relationen mellan Mila och hennes far och gillar hur de många trådarna i berättelsen vävs samman.

Det är djupt, varmt och humoristiskt på samma gång. Rekommenderar för ung och gammal.

IMG_5440.jpg

Amy Gentry (2016/2017) Andras döttrar

Titeln och baksidestexten fängslade mig genast. Det handlar om en trettonårig dotter Julie som försvinner över en natt, och det handlar om en familjs desperata jakt efter henne. Efter flera år dyker hon plötsligt upp på trappan igen men verkar totalförändrad — är det verkligen deras Julie eller är det rentav någon annan?

Den här boken hör definitivt till kategorin Woman on the Train och Gone Girl, så om du gillade dem fattar du troligtvis tycke för den här också. Jag hade faktiskt ingen aning om hur allting hände ihop i romanen förrän jag hade läst boken i sin helhet.

Det minuset jag fann i den här boken är att den är lite klyshig och “amerikansk”, men det brukar ofta böckerna i den här stilen vara där innehållet är på bekostnad av språket.

Men om du gillar en medryckande story i högt tempo ska du läsa den här!

IMG_5544.JPG

Jonas Hassen Khemiri (2006) Montecore: en unik tiger

Det har varit ett sant nöje att läsa den här. Hassen Khemiri förtjänar ett nobelpris!

Det här är hans andra roman som redan börjar ha några år på nacken. Ändå är den tidlös i sin skildring av föräldraskap, uppbrott och integrering, rasism och utanförskap. Det otroliga språket och berättelsens uppbyggnad är ett fantastiskt mysterium för mig.

Boken handlar om författaren Jonas Hassen Khemiri som får ett brev från sin pappas barndomsvän Kadir. Kadir vill att de tillsammans ska skriva en bok om Jonas pappa fotografen. Med en otroligt häftig (och underhållande) språkblandning skildras deras framväxande manus och brevkorrespondens.

Till en början visste jag knappt hur jag skulle förhålla mig till boken, främst språket. Men precis som med mitt första möte med Ett öga rött kom jag över språktröskeln efter ett tag och kunde börja njuta av det genialiska språkbruket och den lingvistiska kreativiteten.

Den här boken är alldeles otrolig att läsa. Gör det!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bokåret 2018

Hur länge har jag längtat efter att få publicera det här inlägget?

Från och med 2017 beslöt jag att fotografera pärmbilden på varenda bok jag läser, och nu får jag visa upp mitt härliga, spretiga, färgglada bokgalleri för år 2018.

Mitt mål att läsa 100 böcker under 2018 uppnådes inte riktigt, men 80 böcker blev saldot för hela året och det är jag nöjd med! Jag har samma mål på 100 böcker för i år också, och jag tror att jag sannolikheten för att uppnå det i år är många gånger större.

Men här, kära läsare, lite läsinspiration för året:

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: läskigt värre

Under den mörkaste tiden på året har jag passat på att läsa lita spännande, skrämmande litteratur. Trots att en god deckare aldrig sitter fel, finns det något alldeles särskilt med att läsa mörka historier som är i symbios med det omgivande vädret.

Så, låt mig presentera mina tre senaste lästa, som passar väl under rubriken “läskigt värre”.

IMG_5375.jpg

Lars Kepler (2018) Lazarus

Trots att jag hoppade väldigt sent på Joona Linna-tåget är jag helt hooked nu. Det här är den sjunde boken om den finska huvudkaraktären som är hård som sten och listig som få. Det är såklart ett mord, flera mord, i fokus i den här boken, men denna gång är Joona Linna personligen innästlad i hela mordhärvan.

Ibland läser jag böcker för att fly verkligheten, känna att jag lever och sugas med i dramturgin. Precis därför gillar jag att läsa Keplers böcker, inklusive denna.

Jag måste säga att Joona Linna stundvis är lite väl macho för min smak, men det fängslande sättet att berätta och driva storyn framåt väger upp mot machoheten.

Samtliga böcker om Joona Linna går att läsa fristående, men om du är helt ny med Kepler så rekommenderar jag dig att börja läsa från början och arbeta sig fram därifrån. För fastän varje bok utgör en egen komplett helhet så finns det förstås en röd tråd och ett genomgående mysterium som är orsaken till att jag återvänder till Linna gång på gång.

IMG_5378.jpg

Andrei Huhtala, Sanna Mander & Peter Sandström (2015) Rööluuvån — en liti hemsken saago

Den traditionella sagan i en nykarlebytolkning av Peter Sandström. Den här läste jag och Samuel högt för varandra och fnissade, stundvis gapskrattade, åt våra försök att läsa på trovärdig nykarlebydialekt.

Sagan känner ju de flesta till, och visst är det den ursprungliga versionen med vargens två måltider och stenar i magen som berättas här. Så visst är det “en liti hemsken saago” som kanske inte passar för de allra minsta, men desto bättre för vuxna!

Med färgglada bilder och färgrikt språk följer vi med Rööluuvån på hennes händelserika besök till mormor. Det är språkligt kreativt och fryntligt och fantastiskt.

Jag måste säga att jag bara älskar att dialekten har fått en uppsving under de senaste åren; att dialekt inte är en skamfläck utan något som hyllas i musik, teater, litteratur. Mera mera!

IMG_5374.jpg

Monika Fagerholm (2012) Lola uppochner

Också i den här boken sker ett mord, flera mord.

Men det märkliga — och det absolut bästa i den här boken — är att det faktiskt inte mordutredningen inte är i centrum. Nej, snarare är det det Flatnäs, det lilla samhället i vilket morden sker, och den psykologiska skildringen av invårarna i staden som fokuseras.

Fagerholm övertygar mig igen med sin sylvassa skildring av småstadens dramturgi. Till skillnad från deckarkungarnas storstäder (Stockholm, Köpenhamn, New York) storgillar jag att Fagerholm gör ett slag för den ensliga småstaden.

Den här boken är läskig på ett helt annat sätt en de två tidigare böckerna, för den här är så trovärdig i sin kritik av människans allra mörkaste sidor. Var och en som har bott och levt i en småstad kan känna igen trångsyntheten, baktalandet och smusslandet som är enormt läskigt.

Det är utmanande läsning, det medger jag. Fagerholm har ett säreget sätt att skriva som kan upplevas som svårt. Men om du har gillat Fagerholms Den Amerikanska Flickan eller Diva så är den här helt i din smak.

Läs om du vill utmana din läsning under 2019!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: att vara kvinna

Jag vet inte om det är en slump eller om jag, helt omedvetet, har snöat in mig på böcker om kvinnor och konsten att vara kvinna på sistone. Oavsett vilket så har jag läst båda lyrik och prosa på det här temat och nedan presenterar jag mina tre senaste lästa.

IMG_5359.jpg

rupi kaur (2018) solen och hennes rosor

Jag blev totalt övertygad över rupi kaurs debut mjölk och honung som utkom på svenska 2017. Om du gillade debuten kommer du att gilla den här. Den är vass i sin enkelhet och är alltså som poesi när den är som bäst — fångar det svåra, obegripliga, stora i koncentrerat format. Utöver det här är den också lättillgänlig, alltså något som också en ovan lyrikläsare kan ta till sig.

Jag gillar ikonotexten, alltså samspelet och synergin mellan text och bild, i boken och jag kan hålla med om att rupi kaur har beskrivits som den unga generationens röst. Läs den!

IMG_5358.jpg

Anna-Lena Härkönen (2017) Valomerkki

Det händer sig att jag läser på det andra inhemska språket, men tröskeln är tyvärr relativt hög. Den här plockade jag hem från bibban efter att jag hade läst en artikel om boken, som problematiserar fenomenet utmattning och likgiltighet ur en kvinnlig författares perspektiv.

Som sagt är det ganska tunga teman som berörs, och visst är boken lite tungrodd då den i princip är en utdragen skildring av livet med utmattningsdepression. Ändå är just det här temat enormt viktigt att lyfta fram, särskilt eftersom den här problematiken är vanlig. Jag läser på ett helt annat sätt på finska än på svenska, men trots det plockade jag ut ett antal klyftiga formuleringar.

IMG_5360.jpg

Sara Stridsberg (2018) Kärlekens Antarktis

Det här är en bok om ett dödsögonblick som aldrig tar slut. Om den värsta sortens utsatthet, ensamhet. Om ett förflutet som inte går att ändra och en framtid som alltjämt fortsätter. Det här är en bok som främst fängslar mig för dess fantastiska språk som totalt suger in mig. Trots att samma händelser berättas på olika sätt om och om igen tröttnar jag inte eftersom den nyanserade, detaljerade skildringen alltid bidrar med något nytt.

Det här är inte läsning för den känsliga och lätt-uttråkade läsaren, snarare åt någon som gärna läser långsamt och njuter av utsökta formuleringar.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.